Förra veckan blev det inte så många kaffepauser, mest för att man har mycket annat att göra, men också för att jag höll på att läsa och smälta vad Eva Basch-Kåhre skriver i sin bok ”Bortom Drifterna – en bok om psykoanalys och tro”. Förutom att den på ett väldigt överskådligt sätt beskriver psykoanalysen enligt Freud, med tillägg och förändringar genom senare namn som Erikson, Lacan, Klein och Bion, så tar hon själv upp den utelämnade pusselbiten, Gud, genom en teologisk tolkningsmodell.

Psykoanalysen är från början ateistisk och saknar nämligen Gud i ekvationen. Någon måste sätta dit den saknade delen. Psykoanalytikerna vill kanske gärna se sig som lika vetenskapliga som fysikerna – och vill därför inte ta in teologisk empiri och erfarenhet som likvärdig vad man gängse klassar som ”vetenskaplig” sådan. Detta är faktiskt lite märkligt då allt handlar om upplevelser vi har i vårt medvetande och i vårt övriga psykiska liv.

Nåväl. Vad psykologin inte tycks inte bry sig om är att fråga sig själv frågan – vad är vårt psykologiska liv bra för? Vad fyller det för mening?

Om vi, vilket bland annat ateister som Dawkins hävdar, bara är ”transportörer av vår själviska, genetiska kod” från en kropp till nästa och vars enda syfte är att reproducera och sprida sig, då blir hela psykologin meningslös. En gen behöver uppenbarligen inte en kropp med ett medvetande för att föröka sig. Det räcker nog att ställa upp i en dokusåpa, vilket man tycks behöva varken hjärna eller mycket annat för att nå ”framgång” i.

Men hur kan vi säga att någonting verkligen har gått fel, att vi har en psykisk sjukdom, en psykos, om vi inte har en idé, en teori, om vad vårt medvetande är till för? En idé som också måste vara större än att enbart handla om fortplantning. Annars hade det inte ens varit meningsfullt för oss att tänka ut någon form materialistisk/ateistisk metafysik.

Vad man kan konstatera är i alla fall att det inte bara rent kroppsligt och biologiskt finns tusentals saker som kan gå fel och påverka oss negativt. Även inom det mänskliga psyket finns mycket som kan gå fel. Och tyvärr tycks grunden läggas, vilket ger upphov till de allvarligaste felen, när vi är som mest sårbara. Det vill säga som spädbarn och upp till någonstans efter genomgången pubertet. Central i människans hela utveckling är kärleken, uttryckt genom olika relationer (bindningar) till andra människor, först och främst föräldrarna. När den är knapp, missriktad, eller helt saknad, redan i relationen mellan förälder och barn, kommer inte bara barnet som vuxen att ha svårt att utvecklas till en egen fullständig personlighet, utan också garanterat föra vidare samma problem till sina barn.

Med tanke på det nyfödda barnets sårbarhet och totala oförmåga att överleva utan föräldrar så har detta också en aspekt av ren självbevarelse. De band som knyts mellan förälder, först och främst modern, och barn är nödvändiga för att barnet skall överleva. Att göra sig av med barn av diverse olika anledningar är absolut inget nytt fenomen som har med ”kvinnans frigörelse” att göra (i vår tid kallat för abort). Det har alltid varit extremt vanligt i alla forna kulturer, bara det att man då gjorde sig av med det barnet först efter att det blivit fött.

Men, som sagt, utan en teori om vad psyket är till för, så blir även hela frågan om sjuk/frisk meningslös. Hur kan någon förklaras ha en psykisk skada eller sjukdom om inte dennes psyke också har ett syfte? En maskin har ett syfte och måste fungera för att uppfylla det. Är vårt medvetande bara en meningslös slump, en parentes i ett dött universum utan mening – då finns det heller inget rätt eller fel i vår psykologi. Det finns heller ingen skola som kan säga utveckla en mer sann teori än någon annan, liksom vi inte kan utveckla några tankar eller filosofier om någonting annat och mena att de innehåller sanning. Är det jag som tror på Gud som är en hallucinerande galning, eller är det ateisten som psykologiskt blind och döv för en andlig värld?

Alla människor gör existentiella val, vissa är medvetna, andra mindre. Även den lilla bebisen, ja till och med fostret i magen, gör sådana val. Positiva val leder framåt och utvecklar individen, negativa hindrar samma utveckling. Eva Basch-Kåhre skriver att

”Man kan bruka tänkandet och språket för att söka sanningen om sig själv och världen. Eller man kan missbruka dem för att med hjälp av utsökta tankekonstruktioner och ordvändningar bygga sig en värld där man själv är gud.”

Negativa val leder till att någonting annat måste ta den plats som Gud lämnar i ens psyke. För en del kan det vara just en själv, men lika vanligt är att man också överför det gudomliga till någonting annat utanför en själv, som man sedan kan dyrka. Det blir likt ett vakuum som kan suga åt sig vad som helst som råkar komma i ens väg. Dawkins är typsikt den typen som dyrkar sig själv och sin egen intelligens. Andra dyrkar yttre ting som ”staten”, ett visst ”folkslag” eller ”ras”, ”partiet”, en viss ”samhällsklass”, den store ”ledaren”, ”politiken” i sig eller olika av människan skapade ”system”.

Nåväl. Vi har tidigare pratat om hur allt som rör det mänskliga sker genom relationer – och även Gud försöker ha en relation med oss. Enligt den kristna traditionen och läran så är det vi människor som trodde (och tror) att vi klarar oss lika själva bra, tack så mycket, och på grund av det negativa existentiella valet har vi inte längre tillgång till den direkta kommunikationen med Gud som vi först hade i paradisets trädgårdar. Vi har dock fortfarande del i det Gudomliga Varat eftersom vi är skapade i Guds avbild. Därför är vårt personliga vara och det gudomliga Varat samma sak och Bion, vars namn också har dykt upp flera gånger hos Bob kallade dessa båda Vara för samma sak, nämligen ”Origo” eller kort och gott O.

Detta är O, menade Bion, är den ”absoluta oartikulerbara sanningen om Gud och om människan” skriver Basch-Kåhre. Då O inte kan uttryckas med ord så måste det levas för upp-levas och förstås. Därför är religion och vetskap om Gud inte bara baserat på blind tro, utan på erfarenhet och kunskap – ”Ty Guds ord är levande och verksamt” (Hebr 4:12).

När vi inte kan sätta rena ord på något måste vi förmedla det genom andra vägar, som till exempel vetenskap, poesi, konst och musik. Vi kan bara försöka tänka oss hur våra förfäder upplevde det när de, i sitt psyke, för första gången blev medvetna som det yttersta varat och fångade en glimt av det gudomliga. När det subjektivt personliga bröt fram från det omedvetna till det medvetna… Vad och hur skulle de göra av med alla dessa känslor och all denna energi som nu stormade inom dem? Måla dem på första bästa grottvägg såklart!

Allt sedan dess (vilket tycks ha varit för si sådär 40 000 år sedan enligt de arkeologiska fynden) har människan sökt efter förklaringen på det egna varat, vilket enligt Bion alltså är samma sak som att söka efter Gud och det gudomliga – vilka båda är del av det totala O.

När vi tänker och talar i syfte att få veta mer om varat deltar vi i form av gudstjänst, därför att det då sker i form av kärlek till tänkandet och därmed en kärlek till språket. Problemet är alltså att vi inte kan formulera vad vi upplever i klara och tydliga ord – men det är här som religionen spelar sin  roll som förmedlare och uttrycksmedel.

”The modern world is full of the old Christian virtues gone mad. The virtues have gone mad because they have been isolated from each other and are wandering along. Thus, some scientists care for truth, but their truth is pitiless. And thus some humanitarians care for pity, but their pity–I am sorry to say–is often untruthful.”

- G.K. Chesterton

Den demokratiska västvärlden vann för inte så länge sedan en förkrossande seger över sitt närmsta stora hot – sovjetkommunismen. Vi kunde fira tjugoårsjubileet av murens fall för en liten tid sedan. Men trots att de värsta politiska yttringarna (nazism och kommunism) har fått ge vika för frihet och anständighet över de största delarna av världen så finns det flera nya mörka moln som skuggar mänskligheten. Självfallet tänker jag på nazisternas tidigare allierade från den muslimska världen och dess anhängare världen över, men också på ett mycket mer subtilt och smygande hot som allt mer hotar oss inifrån.

Det främsta tecknet på detta hot är att det mitt bland oss, som njuter av både marknadsekonomins och den politiska frihetens alla frukter, har svårt att välja sida, eller helt enkelt väljer fel sida, när det kommer till denna konflikt mot de yttre krafterna som hotar allt vad liberala värderingar heter.

För hur vi än gör tycks det som att friheten ändå är på defensiven nu. Även om vänstern förlorade det kalla kriget rent territoriellt, politiskt och ideologiskt. Även om borgerligheten har valframgångar i hela Europa (och nej, Norge hör inte dit, det är fortfarande en avlägsen fiskarby som råkade hitta olja när de var ute och trålade) och ekonomin på många håll tycks öppnas upp och liberaliseras (även om finanskrisen lett till en del bakslag), så tycks vänsterns sätt att tänka och förhålla sig till verkligheten leva kvar mentalt sett.

Detta skapar en kultur som håller på att spinna helt ur kontroll. Och med kultur menar jag här inte inom konstscenerna, de har varit förlorade sedan länge, utan syftar på hela samhällskulturen, vårt sätt att leva och vårt sätt att uppfatta (om)världen och oss själva.

Vad är det som gör det möjligt att landets största kultursidor härbärgerar personer som öppet stödjer några av världens mest motbjudande rövarorganisationer? Organisationer som inte bara terroriserar befolkningen i grannländer utan lika mycket mördar och förföljer politiska motståndare inom den egna befolkningen, som har en sådan medeltida kvinnosyn att samma apologeter skulle gå i taket om dessa åsikter hade funnits någon annanstans, t ex hos favorithatobjekten – vita, medelålders män. Istället projiceras de dit ändå.

Vad har man för världsuppfattning om man föredrar Hamas-styre över Israel, uppskattar Chavez och Castros styren som ett sydamerikanskt ”motstånd” mot USA-imperialismen och ser ett Iranskt kärnvapen kontrollerat av religiösa galningar som samma ”balanserade” och utjämnande effekt i Mellanöstern? Som hellre ser att talibaner styr i Afghanistan med järnhand än att Sverige deltar i att försöken att göra livet drägligt för folket där, flickor inkluderade.

Inte vet jag, för det är omöjligt att faktiskt förstå sig på sådant som vare sig är förnuftigt eller ens vädjar till några andra känslor än hatet. Men hur börjar man hata västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, så mycket?

En teori är att man lever med självpåtagna och enormt överdrivna skuldkänslor över sin historia. Man skäms och vill inte veta av den, därför att man ser bara eländet som varit och inte framgångarna som man själv lever i just nu. Det är en galenskap som genomsyrar vår kultur idag. Vi har en feministrörelse som i backspegeln endast ser manligt förtryck, en gayrörelse som bara ser homofobi och en kulturelit som ser nazism bakom varje figurativ avbildning gjord senare än förra sekelskiftet. Hela vår kultur tycks krylla av folk som inte kan leva med sin historia och sin kultur, därför att man tror att den enbart bestod av elände, ledde till mer elände och som fortfarande mest leder till ännu mer elände.

Så, istället för att se på historien som den faktiskt varit och använda den för att förklara nuet och vad som faktiskt är, väljer man att se selektivt (och lära ut lika selektivt) och fokuserar i huvudsak på det negativa. Ta en sådan sak som Europas och den nya västvärldens utnyttjande av afrikanska slavar. Att det skedde är en stor tragik, det är historiska fakta. Men dess motstycke överträffas bara av arabvärldens förslavande av samma folk, samt afrikanernas egna historiska handlande med samma slavar. Men en sådan fullständig världsbild passar inte in hos någon som bara ser bjälkar i det egna ögat och blundar (så gott det nu går) för andras. På Axessbloggen har redaktören Johan Lundberg alldeles nyligen belyst detta på två ställen: här och med mycket humor här).

Det här med ”bjälkar” i ögonen är inte heller en så dum liknelse, för som Chesterton konstaterade i vårt inledande citat så handlar det i grunden om kristna värderingar, som att inse sin egen del i synden och vilja att bli förlåten, men dessa värderingar har ”gone mad” därför att de har separerats och inte längre ses i sitt sammanhang.

För du kan inte separera någonting från sanningen utan att det blir galet. Sanning är det som håller ihop alla delar som bildar vår totala världsuppfattning. Utan den faller bitarna just ”i sär”. Med en vetenskap utan sanna känslor, alltså en sann etik, blir världen till ett nihilistiskt laboratorium och alltså omänsklig. Med en värld av bara känslor utan sann kunskap, blir världen ungefär som Miljöpartiets kongress, medan en föreläsning om klimathotet av Al Gore skulle sakna båda.

Så här bland kaffepauserna är det sanningen vi envist försöker klänga fast vid, liksom våra vapen och religion, såklart. Och vi inser också att sanningens kärna ändå alltid måste vara kärleken. För även om sanningen först kan verka hård och kall, så är den förlösande därför att det bara är vad som uppdagas som kan bli förlåtet. Bara i ljuset av sanningen kan vi veta och i slutändan acceptera historien, oss själva och våra medmänniskor. Endast i samma ljus kan vi utvecklas till fulla människor, vilket naturligtvis är någonting helt annat än darwinistisk meningslös ”förändring”.

”Jag är hedersdoktor vid ett av Europas förnämsta teologiska institut, du skulle kunna få en lista på tio doktorer som är villiga att intyga på vilken nivå jag skriver. Du kan inte bli präst i dag utan att läsa mina böcker, och det jag skriver är heller inte särskilt kontroversiellt. ”

- Jonas Gardell, hedersdoktor vid den teologiska fakulteten vid Lunds universitet, gråter ut i Aftonbladet efter att ha blivit portad från Vatikanen, där han ville filma för SVT. Läs mer kommentarer på Axess, eller hos Bengt Malmgren.

Att Vatikanens nekande skulle vara ett försök att ”stoppa det fria ordet” är naturligtvis bara ett uttalande från en självömkande kändis som blir ”kränkt” vid varje motgång och som inte inser sina egna begränsningar.

Jag vill passa på att nämna att Göran Persson är hedersdoktor i matematik medicin vid Örebro Universitet.

Andrew Klavans poäng i förra inlägget är att vi behöver något mer, något högre, något ”övermänskligt”, något mer än det  ”naturligt” mänskliga, för att bli just civiliserade och kultiverade människor. En del tycks tro att civilisation kommer ur teknik och vetenskap, eller ur ren filosofi för den delen. Men det är fel. I själva verket kommer den ur religion, därför att civilisation kräver mer än kvantitativ tillväxt. Vetenskapen säger oss ingenting om moral och etik, liksom Aftonbladet Kultur inte säger oss någonting om skönhet eller kvalitet.

Civilisation kräver en kultur som främjar livet. En sådan kultur kräver en slags medvetenhet om att det finns något mer än vad vi kan erfara med våra blotta sinnesorgan. Att vi kan veta andra saker, som moral, och att det sker genom andra medel och vägar än våra sinnesorgan.

Vänstern har alltid sagt att allting är politik, även kulturen. Snarare kanske allting är kultur och därför handlar även politiken om kultur. Just därför handlar inte kultur längre om skönheten eller sanningen; utan om genus, klasskamp och uppror mot ”makten”. Det där sista om uppror gäller såklart bara gentemot vad som uppfattas som ”borgerlig” makt, det vill säga alla som inte vill underordna sig vänstern krav på uppoffringar och solidaritet.

Alla tiders stora konflikter har varit kulturella och de är så än idag. De största tragedierna i världshistorien har skett då man som en kulturell företeelse, så att säga ”avsagt” sig behovet av något högre, för att istället förlita sig på rent mänsklig rationalitet och vetenskaplighet. I både Nazityskland, liksom i de kommunistiska revolutionerna kastades Religionen ut till förmån för en ateistisk ”religion”. Den gemensamma nämnaren överallt var att Gud ersattes mer Den Store Ledaren. En dyrkan av Gud ersätt med en avgudadyrkan.

Nazisterna skapade en sorts kvasireligion genom att kombinera mytologiska historier, till en sorts gnosticism och blodsmysticism. Kommunisterna gjorde samma sak genom framställningen av arbetarmassornas och den materialistiskt determinerade förenande klasskampen. Bådas metafysisk fastslog att folket/massorna/nationen, alltså kollektivet, var det enda värdefulla och individen bara var att betrakta som en kugge i det stora statsmaskineriet och när som helst utbytbar.

Varför skulle det vara omoraliskt att offra någon obetydlig borgarbracka som ändå bara suger ut arbetarna, frågade sig vännerna av ordning och solidaritet. Är det inte bättre att vi offrar någon som vi ändå inte bryr oss om? Dessutom, rent matematiskt, rent förnuftigt, är det såklart bättre om en dör än om två personer två dör, eller hur? Vetenskap och förnuft är ju det vi har för att nå fram till sanningar, är det inte?

Man kan förstås hävda att just dessa ideologiers metafysik och vetenskap var felaktig, ja till och med galen, vilket den såklart var.  Man kan också med den intellektuella hedern i behåll också mena att den var (eller åtminstone blev) en ursäkt för att få genomdriva en politik som endast syftade till att stärka den egna maktpositionen. Det kan kanske därför också finnas en annan sida av vetenskapen, en som är annorlunda och bättre, även om den fortfarande är ateistisk?

Nu kan man såklart föra exakt samma resonemang för religioner. Vi kan konstatera att religion har varit både en verklig grund, liksom en ursäkt för förföljelser, krig och våld – men att religion också kan vara grunden för fred, minskat lidande och främjande av mänskligt liv.Men saken är att det bara är i kulturer som kombinerat vetenskapens nyfikenhet med religionens etik, som varit framgångsrika.

Varför? För att medan vetenskaperna ägnar sig åt kvantiteter, så syftar religion på det kvalitativa, på värden som inte mäts i enheter utan i evigheter. Båda är delar av vår verklighet, båda är nödvändiga att hantera för ett integrerat och fullt mänskligt liv.

Om någon offrar sitt enda liv för att rädda mångas liv, kan en den uppoffringen inte mätas med några kvantitativa mått som 1 mot N (flera). Bara som ett oändligt värde mot många oändliga värden. Inga utilitaristiska lyckomätningar duger för att mäta värdet på ett mänskligt liv. Varje uppoffring av en enskild måste ske av fri vilja för att äga ett moraliskt värde.

Därmed inte sagt att det inte finns situationer där man tvingas hantera sådana överväganden och att ett beslut att offra den ena för de många måste tas. Det gör det inte mer moraliskt, bara nödvändigt därför att det är vad nöden kräver och för att det inte går att göra på annat sätt.

Även när det gäller att stoppa någon från att skada och döda många fler, vilket den enastående modiga polisen Kimberly Munley gjorde när hon stoppade Nidal Malik Hasan, armépsykiatrikern som gick bärsärk i Fort Hood, USA, är det ändå vad vi kallar för ett nödvändigt ont. Det är ont, men nödvändigt och vi behöver förlåtas för det.  Vissa händelser och personer är såklart lättare att förlåta än andra.

Det kommer alltid att finnas situationer som kräver att vi väljer mellan två dåliga saker. Är de lika dåliga och vi inte kan göra ett val, kan ingen skylla oss för det val vi trots allt måste göra. Ingen kan skylla Sgt Munley att hon gjorde ett dåligt val (inte ens om Hasan avlider) eller handlade orätt. Knappt ens palestinavänstern skulle kunna hävda att hon använde ”oproportionerligt” mycket våld.

Men det finns de som vill hävda att det aldrig riktigt går att göra några riktiga moraliska val, helt enkelt av den anledningen att moral bara är en fråga om tycke och smak, inte en fråga om något objektivt, kvalitativt och universellt. Om moral enbart kommer ur subjektiv smak och inte ur något högre, som det Absoluta, så är allting, och jag menar allting, absolut relativt. Denna relativism frodas idag mer än kanske någonsin förr. Som nu när vi firar tjugoårsjubileet av murens fall. Då är det också hög tid att se igenom det svenska socialdemokratiska hyckleriet och relativiserandet. Yttervänstern var ärligare i sitt öppna stöd för muren och förtrycket, medan andra svagsinta inte riktigt kunde erkänna förtrycket så som det var – därför att de som stod bakom förtrycket, precis som de själva, var socialister. Det gick inte att tala klarspråk om det. Se till exmepel denna understreckare i SvD avBarbro Eberan som bland annat skriver om hur

”diktatoriska regimer använder sig av dessa magiska ord [som frihet, demokrati, plikt, fosterland, ära, fred, rättvisa och så vidare] för att måla upp strålande utopier om ett fredsälskande rättvist samhälle och skyla det brutala maktsystem som ligger bakom. Vi blir fångar i en retorik som förleder oss att förväxla vision och verklighet.”

Vilket är precis vad sker än idag, av diktaturerna och dess apologeter. Björn Elmbrant, en av vänsterns så kallade intellektuella, relativiserar förtrycket i östblocket genom att jämföra Stasis förföljelser av oliktänkande med dagens människors oro för SBABs framtida bolåneräntor. Innan muren föll fick vi inte kritisera östkommunisterna därför att väst, enligt vänsterns kålsuparteorier, var just lika goda kålsupare och allt handlade om olika ekonomiska synsätt. Men som Mats Tunehag i Världen Idag skriver

”… i grund och botten handlade kärnfrågan inte om ekonomiska system utan om etik och människosyn; om sanning, frihet och människovärde.”

Och just denna människosyn, den västliga, demokratiska, liberala friheten i kombination med kristen etik och värdegrund om individens okränkbara värde stod mot den socialistiska kollektivismen. Och väst vann, därför att öst inte längre kunde upprätthålla lögnen. Öst föll inte bara därför att det var ekonomiskt svagare till följd av planekonomin, öst föll därför att i grunden är det omoraliskt att hålla folk som gisslan i sina egna länder.

Vi kan se det såhär. Västerländsk kultur är inte mer civiliserad, eller överlägsen alla andra kulturer därför att vi är rikare, har fler bilar, hamburgerrestauranger, flera Disneyland eller därför att vi skickar ut människor med raketer i rymden. Vi har och kan göra allt detta därför att vi har en etisk-moralisk kultur som gjort det möjligt. Västerländsk civilisation är överlägsen därför att vår kultur skapar det manöverutrymme som krävs för individer att skapa, kommunicera och dela de idéer som gör allt detta välstånd möjligt.

Det är denna etik och moral som den relativistiska vänstern gör allt för att bryta sönder – och på många håll ser de ut att lyckas just nu.

Detta är vad som krävs för att skydda socialismen från "infiltrering"

Det är sant! Och roligt:

Också på PJTV såklart.

Jag brukar inte kommentera dagspolitiken i sådan här korta inlägg, men det här kunde jag inte låta bli.

Landstingsrådet Ismail Kamil (fp) vill gå före i kön till svininfluensa-vaccinet:

“som landstingsråd med ansvar för flera miljarder kronor anser jag att jag tillhör en prioriterad grupp. Jag har dessutom små barn”

Att ha små barn är det många som har. Att Kamil hanterar flera miljarder av skattebetalarnas pengar är något vi snabbt kan ändra på. Varsågod och avgå, eller ge folket tillbaka sina pengar.

Här är en som har förstått vad som borde gälla.

Det är nu fastslaget av en engelsk domstol att klimathysteri har samma status som religiös tro.

“An executive has won the right to sue his employer on the basis that he was unfairly dismissed for his green views after a judge ruled that environmentalism had the same weight in law as religious and philosophical beliefs.”

Skriver The Telegraph.

Klimathysterin, uppfattningen att människans utsläpp av koldioxid värmer upp jorden, är numera klassad som likvärdig religiös tro – och därför med vissa rättigheter till lagligt skydd, enligt en tidigare lag i England.

Kan vi då snart vänta oss att även en motsatt trosföreställning – att koldioxidutsläpp inte påverkar klimatet alls – får samma status?

Kommer vi nu få se de koldioxidtroende under mer rituella former tillbe sin herre och gud, Al Gore?

Detta är inte en fristående fortsättning från de två föregående kaffepauserna. Läs gärna dem först om du inte redan har gjort det.

Jaha, men då så.

Det finns en kärlek som man kallar för agape – kärleken mellan Gud och människa, sen ovillkorliga kärleken, eller barmhärtigheten. Sen har vi också den världsliga kärleken, den mellan människor; erotisk kärlek, liksom kärlek inom familjen och mellan vänner. En form av kärlek som är villkorad, om än gradvis, då vi kräver något tillbaka. Av våra vänner kräver vi troligen mer av ”något tillbaka” än av familjemedlemmar.

Dessa mellanmänskliga relationer är invecklade (psykologiska) drifter och begär vilka inte sällan består, inte av två, utan av tre parter, vilka dessutom ständigt kan bytas ut och förändras. Men, det händer också att, om vi tillåter anden att verka, förvandla oss till älskande och begären till kärlek.

Till exempel kan den svartsjuke mannen inte älska sin hustru fullt ut, eftersom hans kärlek i själva verket är mer likt ett begär att ha (han förväxlar sin kärlek med sitt behov att äga och kontrollera) ett objekt som andra hyser åtrå efter. Är det någon som fortfarande undrar varför kändisbröllopen i Hollywood, liksom här, är lika många som skilsmässorna?

Om ingen annan än, låt säga Sean Penn, själv hyser några begär (äkta eller av en själv inbillade) till hans hustru, blir hon genast mycket mindre intressant, för att inte säga ointressant. För när det är begären och inte kärleken som styr, då blir ens begär bara bekräftat genom att andra hyser samma begär. Helst bör det vara någon man själv betraktar, åtminstone som ens like, eller högre, i den så kallade ”kändishierarkin”.

Motsatsen till begärens kärlek är alltså den ovillkorade kärleken. Denna är bara möjlig om vi själva är fria från världens all rädsla, oro, avund, hat och ilska. Det kan den bli på två sätt. Antingen genom att vi intar den österländska (hinduiska) positionen – att vi inte skall älska oss själva. För om världen nu bara är en sorts illusion för oss – det man kallar för ”Maya”, fenomen utan äkta verklighet, så är det först genom att ge upp oss själva, vårt jag, som vi fullt ut kan komma till full insikt om illusionen. Genom att erkänna att världen är maya kan vi bli fria från maya. Att inse illusionen och ”kapitulera” inför den är att bli fri från den, därför att man så att säga förenas med den.

Men, det finns också en annan väg, vilket är kärlekens väg. För, om vi skall kunna uppleva någonting som verkligt så måste vi älska det – ”To feel something as real in the meassure of its full reality is to love”, skriver UF (“Unknown Friend” författaren till ”Meditations on the Tarot”). Det är genom att först älska oss själva som vi känner oss fullt verkliga. Så istället för att radera ut jaget – att Atman uppgår i Brahman så de blir Ett – väljer vi att låta kärleken till oss själva också ”förlängas” ut över våra egna gränser. Detta är att älska vår nästa.

Gud skapade världen, inte utav ingenting, utan av sig själv, vars essens är kärleken – och han gjorde det av egen fri vilja, så som vi måste älska av fri vilja. I begynnelsen fanns först kärleken från Gud till sin skapelse, en enda form av kärlek – den till nästan (Adam). Men precis som en Gud av kärlek inte vill och inte kan vara ensam, så var det inte heller bra för Adam att vara ensam. Ty den som är ensam älskar bara sig själv. Så Eva skapades ur Adam och han kunde älska henne som sig själv då hon var hans like (”kött av mitt kött”). Denna första kärlek kom senare att diversifieras och blomma ut i skapelsens alla relationer, mellan föräldrar och barn, vänner, grannar, och så vidare.

Denna kärlek till nästan genom kärleken till sig själv står i kontrast mot Freuds sexuella drifter (libido) och begär, som likt darwinismen, säger att allt vi gör mer eller mindre går ut på att i slutändan få ligga. Men detta är alltså bara en av flera olika aspekter hos kärleken. Marx och Nietzsche lyckades också reducera denna helhetens mångfald  till en ”enväldig enfaldighet”. I den Marx fall till ekonomiska och materialistiska strävanden och kamp mellan klasser, medan Nietzsche reducerade allt till en fråga om makt. Båda dessa strävanden är såklart aspekter av det mänskliga – men långt ifrån det mest mänskliga i sig. För varför skulle det mest mänskliga vara något som är lägre än det högre som vi har potentialitet till? Om vi har potentialen till det högre – kärlek och sanning, då är det dessa som är det mest mänskliga, medan maktkamp, våld och andra primitiva drifter är något vi försöker överskrida.

Om vi blir för fästa vid den materiella världen kommer den till slut att konsumera oss. Men vi människor har möjlighet att delta i båda dessa former av kärlek. Agape kan vi uppleva eftersom vi har möjlighet att komma till insikt om det Absoluta genom vår egna fria vilja. Denna kärlek är som Schuon säger ”överskridande av det fenomena och öppnande upp mot det Oändliga”, vilket innebär att våra motiv för kärleken måste ligga bortom det materiella och världsliga. Detta kräver att vi inte blir allt för fästa vid, utan distanserar oss från det jordiska. Schuon igen:

”Instead of loving the world, one must be in love with the Inward, which is beyond things, beyond the multiple, beyond existence. Likewise, one must be in love with pure Being, which is beyond action and beyond thought.”

Men om Gud kan älska oss och världen Han skapat, så borde väl vi kunna också kunna göra det? Vi måste dock vara medvetna att den kommer till sin ände och att vi till slut måste lämna den. Att älska Gud, och inte världen, är därför vägen för oss att inte binda oss till världen, samtidigt som vi kan älska den därför att den kommer ur en skapare som är värd att lära känna, vilket är att älska och därför värd att dyrka. Inte utav rädsla för straff utan av beundran och förundran.

“Prior to an individual’s encounter with the love of God at a particular time in history, however, there has to be another, more fundamental and archetypal encounter, which belongs to the conditions of possibility of the appearance of divine love to man.”

- Frithjof Schuon

Vi kan för den sakens skulle inte upphöra att göra världen mer mänsklig i den högre bemärkelsen av humanismen, vilket är mer helig, så att den blir värd att älska.

När det kommer till kärlek så har den mellan två människor ofta grunden i ett begär, vilket inte är samma sak som ren och sann kärlek. Vi kan därför säga att kärlek och (psykologiska) begär är två skilda saker, men för den skull inte helt åtskiljda. Inte heller tror jag vi har möjlighet att leva fullt i enlighet med sann kärlek, alltså så som Gud från början måste ha ansett att vi skulle leva (mer om kärlek senare, nu mest om begär).

Men begär är ofta början på vad som kan bli till kärlek mellan människor. Först åtrår man, sedan älskar man. Den man åtrår försöker man, genom olika former av uppvaktning, få att bli uppmärksam på ens existens. Kort och gott, vi uppvaktar för att bli begärda i retur.

Begär gör att vi härmar dem vi har som förebilder, eftersom de redan tidigare har samma begär som vi har. Därför har vi så många berömda historier, myter, dikter, dramer och pjäser, liksom verkliga händelser och personer i invecklade kärlekshistorier där rivaliteten är en central del av dramat.

För begär uppstår ofta av andra anledningar än för det åtrådda objektets egen skull. Begär uppstår gärna när objektet i fråga redan är någon annans, vilket alltså innebär att det redan är eftertraktat. Ett sådant objekt måste naturligtvis vara något som är värt att åtrå! Det kan alltså till och med räcka med blotta tanken på att andra hyser begär efter ett visst objekt, för att ett motsvarande begär skall uppstå hos oss. Allt detta har René Girard förtjänstfullt avslöjat för världen som en ytterst grundläggande princip för det mänskliga. Vi härmar förebilder och våra begär väcks genom dem.

Jag kom på mig själv väldigt tydligt med detta beteende för ett tag sedan i en visserligen banal, men samtidigt mycket typisk vardagshändelse. Jag stod med en kollega i köket på jobbet och diskuterade något. Alldeles bredvid stod en fruktskål med några få frukter (åtråvärda objekt) kvar. En annan kollega kommer och är på väg mot fruktskålen. Då, samtidigt som jag upptäcker denna andra kollega, blir jag själv plötsligt mycket intresserad av fruktkorgen. Speciellt det sista plommonet som ligger där. Girigt hinner jag sträcka ut och ta det innan kollegan hinner komma fram till fruktkorgen.

Alltså, mitt begär väcktes först när jag upptäckte kollegans begär. Kollegan blev min då förebild som jag ville härma, men samtidigt min rival, som jag måste besegra för att försäkra mig om att få plommonet. Jag kom på mig själv med detta sekunden senare, men insåg att ingen skulle förstå vad jag pratade om ifall jag skulle försöka redogöra för René Girards teorier om mimetiskt beteende. Jag åt mitt plommon med en lätt skamkänsla.

Jag tror vi alla känner igen beteendet och att vi både har upplevt det hos andra liksom att vi själva har agerat precis så här. Begäret uppstår ur en mimetisk (härmande) rivalitet, och inte genom ett faktiskt eget begär. Mitt fruktexempel är naturligtvis en struntsak, men detta sker naturligtvis i både stort och smått. Att det händer är ett faktum.

På grund av begäret till objektet kommer vi alltså samtidigt att både beundra och hata vår rival. Vi vill komma åt samma pengar, samma makt, samma kvinnor, samma mark, samma allt, som andra redan har – bara därför att de redan har det, eller till och med bara därför att de kan tänkas ha det. Det är ett evigt triangeldrama mellan den som åtrår, det åtrådda objektet och förebilden/rivalen.

Men, vi kan naturligtvis också skaffa oss goda förebilder som vi inte gör till rivaler. Vars plats vi inte vill ta och ersätta med oss själva, utan i vars närhet vi vill få lov att vara, så vi kan lära av dem. En sådan förebild är våra mentorer, mästare och andra auktoriteter som verkar genom sin utstrålning av visdom och kärlek. Vi kan ha ett begär efter sanning, men vi måste först och främst älska Sanningen, hur den än ser ut och acceptera den. Att bara välja ”sanningar” vi gillar, är inte att älska Sanning, bara att mata egots begär på bekräftelse av sina fördomar.

Men, begäret har en funktion för oss eftersom det kan vara vad som startar igång en process, vilken senare kan leda oss till kärleken. För vi måste upptäcka objektets inneboende egenvärde för att kunna älska det. Alltså älska någon/någonting för dess egen skull. Schuon (från ”Echoes of Perennial Wisdom”) igen:

”The beautiful is not what we love and because we love it, but that which by its objective value obliges us to love it”

Men hur skall vi upptäcka någons objektiva värde, vilket gör att vi blir skyldiga det vår kärlek, om vi inte får tid på oss att lära känna det? id att studera, undersöka, umgås och komma in på djupet. En del utav att utvecklas andligt måste vara att lära känna kärleken och finna ut vad som är värt att älska. Vår tid är dock begränsad, medan Gud har all evighet i världen på sig.

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken förgår aldrig.

- 1 Khortinthierbrevet 13:4-8

Skillnaden mellan Varat (Existensen) och Kärleken är den att den förstnämnda är moraliskt neutral och alltså utan egenvärde, medan den senare är en aktivitet och moralisk i varje aspekt av sitt väsen. Kärleken har alltid en intention och ett mål. Existensen är ett rent faktum och därför essentiellt naturalistiskt. En existens utan kärlek är ytterst sett fullständigt meningslös.

Existensen är någonting vi objektivt kan betrakta och det är kort och gott vad vi har vetenskapen till. Kärleken, å andra sidan, är endast nåbar genom det subjektiva därför att den essentiellt är subjektiv och personlig. Kärleken går att beskriva som ett slags ”triangeldrama” mellan älskare, den älskade och så Kärleken i sig som flödar mellan dem. Kärleken står aldrig stilla, utan är mer en ständig rörelse, men rörelsen i sig är också beständig och evig därför att den flödar ut från Guds outtömliga källa.

Kan vi egentligen förstå vad kärlek är? Sant är att ingen som någonsin själv upplevt kärlek kan reducera den till rå, deterministisk materialism. För kärleken följer inte som ett materiellt fenomen, likt gravitationen. Kanske utövar olika subjekt/objekt olika påverkan på andra objekt så att de dras till dem, likt en ”dragningskraft”, men det handlar snarare om begär, än om sann kärlek, vilken är en kärlek till något för dess egen skull och inget annat.

Hans Urs von Balthasar säger att:

“The inner reality of love can be recognized only by love.”

Vilket följer ur den logiska principen att bara like kan känna like. Så bara den som har förmågan att ge kärlek kan också uppleva kärlek. Balthasar fortsätter:

“In order for a selfish beloved to understand the selfless love of a lover (not only as something he can use, which happens to serve better than other things, but rather as what it truly is), he must already have some glimmer of love, some initial sense of what it is.”

Vi kan inte, så som den reduktionistiska vetenskapen alltid gör, bryta ner kärleken i delar och särskåda dess delar för att se och än mindre förstå dess essens.  Ett sådant synsätt säger oss bara att kärleken inte existerar i sig, bara att den är en verkning utav (flera) underliggande orsaker/delar, vilka i sin tur består av andra delar. Och så vidare. Men detta är, som vi konstaterat förut, att vända kosmos upp och ner. Det mer generella kommer inte ur det specifika. Alltså, delarna definierar inte en helhet, det är helheten som definierar dess delar. För att förstå kosmos måste vi vända det rätt igen, eftersom vi i moderniteten har ställt den på huvudet.

Vi kan alltså inte se på kärleken som en verkning, utan som en orsak, men en aktiv orsak som ständigt pågår. Kärleken är därför någonting verkligt och ”självständigt”. Om kärleken endast hade varit beroende av vad som kommer till oss underifrån, alltså våra drifter, så skulle den enbart syfta till att tillfredsställa just våra drifter. Det skulle göra den till något enbart själviskt – då är den inte en orsak, utan en verkan av våra (lägre) drifter. Alltså, den äkta kärleken kan inte vara ett rent driftbegär. Däremot kan kärlek växa fram ur någonting som våra drifter väckte till liv. Och kan detta ske så kan och också det motsatta hända. Vi kan falla ur kärleken om vi låter våra drifter ta över och styra oss.

Människan är den varelse som har möjlighet att överskrida sina djuriska och sina psykologiska drifter, men därför har hon också samma möjlighet att sjunka ner långt under sin värdighet. Det första tecknet på kärlek i vår värld var när den första frivilliga och självuppoffrande akten för en annan individ tog plats. Detta innebar också tiden för upptäckten av det gudomliga, det vill säga någonting högre än självet och drifterna, för det innebar att man för första gången såg det ovärderliga människovärdet i en annan människa. Att hon var ”ben av mina ben och kött av mitt kött”.

Ändå är det omöjligt att tänka sig en människa som är fullständigt utan sina drifter och begär. Men kärlek och begär kan inte vara samma sak, trots att de ändå är intimt förknippade med varandra. Före begären, vilka är psykologiska, har vi de rent fysiska drifterna och behoven – dessa kan vi inte göra någonting åt, de är en del av oss. Vi behöver mat, sömn och kaffe på morgonen för att fungera rent biologiskt. Begären, som ligger på en psykologisk nivå ovanför drifter är dock alltid utbytbara mot något annat, eller möjliga att helt avstå ifrån.

Oavsett vad så är det alltid kärleken som på något sätt ”övervinner” begäret. Fast vi kanske hellre vill säga att den överskrider, och ”omvandlar” begär till kärlek och tar på så vis över begärets plats i oss. Ett begär efter sin nästas make/maka kan bara övervinnas genom kärleken till sin äkta hälft, för att ta ett exempel. Kärleken tillhör den andliga nivån över både fysiska drifter och psykologiska begär. Och eftersom den befinner sig på den nivån kan den inte syfta till att tillfredsställa våra egna själviska begär. Istället är den till för att vi skall kunna odla våra relationer; med andra människor och med Gud. En sådan kärlek är i grunden osjälvisk och därför en självuppoffring (vars mening vi närmare skall belysa i kommande kaffepauser).

Men darwinismen säger att sådan självuppoffrande kärlek är galenskap, någonting som är ”fel” i överlevnadsstrategin. Så den moderna psykoanalysen måste säga oss att självuppoffring också har med begär och njutning att göra. Alltså, att den självuppoffrande människan antingen njuter av sitt lidande på ett masochistiskt vis, eller av att få omgivningens beundran, uppskattning och medlidande. Även om det finns de som faktiskt gör detta, så vet vi också att det finns en form av äkta självuppoffrande – vilken är en uppoffring av egot (men inte av personligheten!). Eva Basch-Kåhre skriver i sin bok ”Bortom Drifterna” att

”[e]nligt en teologisk psykoanalytisk tolkningsmodell finns det hos alla människor driftkärlek som gör att människan älskar en annan människa därför att det ger henne njutning ”,

men att det också finns

”sann kärlek som gör att hon älskar samma människa bara därför att den andre finns till”.

Dessa båda typer av kärlek ”samexisterar alltid men i olika proportioner” och att den ena typen av kärlek kan förvandlas till den andre och vise versa.  Bara det att vi har förmåga till att förlåta och att be om förlåtelse av andra är ett bevis på detta. Något sådant skulle aldrig kunna ske hos en människa styrd av rent ego-begär.

Nästa akt följer snart…

Andra bloggar om: Religion, filosofi, kärlek, begär, Gud, självuppoffring

“No problem can be solved from the same level of consciousness that created it.”

- A. Einstein

När vi ser på världen så ser vi inget annat än ett rent och skärt Mirakel, mitt framför ögonen på oss. Vi har ingen aning om vart det kom ifrån, vart det är på väg eller varför det överhuvudtaget är på väg någonstans. För precis som en del ”inte ser skogen för alla träden”, så finns det dem som inte ser att Miraklet för alla mirakler. Eller annorlunda uttryckt – de ser inte Gud för alla mirakel Han gör. Eller igen, med carl Jungs ord:

“It is on the whole probably that we continually dream, but that consciousness makes such a noise that we do not hear it.”

Det finns andliga dimensioner som vi kanske inte har fullständig tillgång till under dygnets alla timmar, men åtminstone så ofta och mycket att det känns som att glänta lite på dörren till paradiset ibland. Vilket är vad som sker när vi hör vacker musik, ser ett enastående konstverk eller håller armarna om den vi älskar. För himmelriket i vår värld är något esoteriskt – alltså det vi känner och upplever inom oss.

För oss är denna inre plats vårt mentala plan. Det är vårt psykologiska liv som är det som gör att vi skiljer oss helt och fullt från alla andra varelser på detta plan – och det finns ingen som helst vettig förklaring på varför. Åtminstone inte i enlighet med några darwinistiska och materialistiska förklaringsmodeller.

Livet i sig kräver att oerhört komplexa process fungerar korrekt för att det skall kunna fortgå. Att livet i sig skulle kunna reduceras till fysik/kemi låter sig helt enkelt inte göras utan att vi reducerar liv till materia, vilken inte är levande. Du kan plocka ut en molekyl ur en levande kropp och den är då en ”död” molekyl, men så länge molekylen är i och del av den levande kroppen är den också levande. Den tar del i livet. Hur kan det vara så? Det är inget annat än ett mirakel.

Men du kan inte stoppa in vad som helst i en levande kropp och detta blir levande. Nej, det som måste till är en assimilering av det du stoppar i dig och din levande kropp. Om vi tar en kopp kaffe kommer kaffet tas upp i mage och tarmar, brytas ned, föras ut i blodet till celler runt i hela kroppen. Kaffet blir till levande kött. Men om du stoppar dig något som inte kroppen kan ta upp, något som inte är möjligt att brytas ner tillräckligt mycket till exempel, så blir det inte heller levande i din kropp. Det blir bara en meningslös färd från en ände till en ända, så att säga.

För övrigt är det inte bara materiella ting som behöver genomgå en process av assimilering för att bli levande. Även icke materiella saker som idéer och tankar behöver tid på sig. De behöver tuggas, smältas och genomsyra oss för att kunna bli levande. Allt det här kan gå på sekunden om det är så, men inte sällan tar det längre tid. För det mesta kommer en insikt och inbrytning på helt ny mark plötsligt och när vi minst anar det; på bussen, i badkaret, eller kanske i sängen. Långt efter att vi fick upp spåret från första början. Helt plötsligt faller bitarna på plats. Som när vi skall komma på vad den där skådespelerskan hette i den där filmen som var så bra, den där du vet, med den snygga brunetten… ja du vet vem jag menar. Äh, jag kommer nog på det sen.

Att det är så beror helt enkelt på att vårt medvetande inte fungerar som en maskin. Snarare har medvetandet rum för flera delar, som förnuft och intellekt, liksom känslor och passioner. Dessa två huvuddelar (observera ordvitsen!) tycks dessutom klart ha samband med uppdelningen av hjärnan i en höger och en vänster hjärnhalva. Som om dualismen förnuft och känsla har materialiserats i den mänskliga kroppen. Hur som helst – poängen är att mänskligt medvetande är ett ”högre tredje”, alltså en produkt av de båda hjärnhalvorna. Även här kan vi tala om hur förnuft och känsla inte är två fullständigt väsenskilda ting, utan kan – och måste – (åter)förenas i en högre syntes i människans medvetande.

Till exempel, för att hitta bland våra minnen behöver vi göra rätt associationer i förfluten tid och rum, men om vi också kan integrera dessa med det känsloläge vi hade så väcks minnena mycket lättare till liv.

Det är också i beaktande av detta som vi kan se hur reduktionism och materialism inte leder någon vart alls. För materialisterna säger att det är materian som är grunden för medvetandet och att detta egentligen bara är ett slags meningslös ”biprodukt” som inte fyller någon darwinistisk funktion i sitt tillkommande. Alltså, att utvecklingen från djurisk linjärt medvetande till ett mänskligt självmedvetande inte fyller någon funktion för genernas överlevnad och därför måste vara en ren tillfällighet. Vilket innebära att det är en ren tillfällighet att dessa plattlandsfilosofer kan veta att de själva är en ren tillfällighet.

Men genom att placera medvetande, vilket är vad som kan veta, på samma nivå som objektet man vet något om, så omöjliggör man själva vetandet. En sten vet inte att den är en sten eller att den har en annan sten bredvid sig. Bara en människa har förmågan till en sådan analys därför att hon kan både överskrida stenen, liksom sig själv, vilket inte heller är något annat än ett helt galet mirakel.

Vidare, vårt medvetande innehåller också fantasin, utan vilken ingen vetenskap skulle vara möjlig. Därför att utan fantasin kan inget planerade för framtiden göras. Inte heller kan vi föreställa oss några alternativa utgångar av händelseförlopp och inte heller kan några hypoteser eller andra förutsägelser göras. Vår kreativa fantasi gör det möjligt för oss till inlevelse i andra människor liv – ja till och med i andra materiella ting. Baksidan är att det också öppnar dörren till lögnen och falskheten.

Poängen, återigen, är alltså att människan alltså inte är begränsad till enbart förnuft och logik som är linjär, utan har en oändlig potential till skapande och kreativitet vilka inte är linjära. Förnuft och logik är inte vad som definierar Sanning, utan det är det omvända förhållandet som gäller – en ”överrationell” källa av Sanning definierar vad som i sin tur är logiskt.

Fantasi och kreativitet är en egenskap som rå, icke levande, materia inte kan ha. Människan kan tänka ”utanför lådan”, som det heter. Detta i sin tur innebär att vi inte är några maskiner – för maskiner är per definitioner bara logiska i horisontell bemärkelse. Och just därför kan de heller inte bli medvetna som människor. Om världen endast var av materia skulle den vara logisk och maskinell, men också fullständigt död.

Läste Dick Erixons post om Piratpartiets partiprogram – Piratpartiet blandar vulgärkommunism med nyliberalism och en tanke som inte tidigare har slagit mig formades.

Om all information, som film och musik, skall vara fri – varför skall då inte vem som helst, ja till och med staten, inte få lov kopiera och använda all information helt fritt?

Information vill vara fri, eller hur var det nu? Eller gäller det bara sådan information som piraterna vill ta del av utan att betala för sig?

När man inte vill dela med sig av sin information så sätter man upp dimridåer och hävdar en rätt till integritet. Informationen blir istället kallad för ”kommunikation” och då helt plötsligt något privat – och alltså inte allmän egendom längre. När det sen är information man vill komma åt så kallar man den för allmän och därför tillhörande ”samhället”.

Jag tror att man måste vara tydlig och klar med att säga att det finns både privat och allmän information. Båda dessa former av information kan kommuniceras. Vem som bestämmer när något är privat respektive allmänt kan bara vara avsändaren, vilket innebär att upphovsmannen är den förste och ende som med rätten på sin sida kan bestämma vilket status det som kommuniceras har. Villkor kring kommunikationen kan därför sättas upp, till exempel ett icke-spridningsavtal. Det är heller inte orimligt att vi utgår från att all information är privat och ägs eller har en upphovsman med vissa legitima krav, på samma sätt som vi utgår från att fysiska ting är ägda.

I mina ögon så är alltså all information någonstans i grunden faktiskt privat – och endast i speciella fall och under speciella omständigheter så kan man bryta mot detta. T ex kan en stat behöva göra övertramp in på det privata, för att upprätthålla medborgarnas säkerhet och skydda landet mot yttre och inre fiender. Har man frivilligt kommunicerat sin information utåt i det offentliga, utan förbehåll, så är just den informationen också fri för alla. Det är för att man skall kunna göra detta, men fortfarande äga vissa rättigheter till ett immateriellt verk, som vi har immaterialrätten.

Lagar kan behöva reformeras, liksom mycket annat vad gäller distributionsformer och strukturer på marknaden. Men, vill man ha rätten till ett privatliv måste man börja med den privata äganderätten – även för information. Utan den kan vi också vinka adjö till den privata integriteten. Om Piratpartiet vill komma någon vart så måste de börja där. Finns det privat information? Om svaret är ”ja” – vilken information, vilka idéer, vilka andra immateriella ting gäller det då? Hur skall vi lösa problem kring detta – utifrån äganderätten?

Blir svaret ”nej” så är det någon form av anarkistiskt informationssamhälle utan privat information som blir resultatet. Där bara de som har kunskap och makt nog att skydda sin information kan göra detta. Jag tror inte någon egentligen vill dit.

Har även kommenterat i tråden hos Henrik Alexandersson.

Det är alldeles uppenbart att vänstern lever helt i en värld av drömmar och förväntningar. Och det är inte inget fel i att hysa drömmar och förväntningar, många (för att inte säga alla) människor har det – men sunda och normala människor tar dem inte för givet eller ser dem som en verklighet som redan infunnit sig, bara för att drömmen finns.

Men detta gör vänstern, om och om igen. Man bygger till och med hela valkampanjer kring ”hopp”, utan att precisera om vad eller hur. Det är en sorts spekulationsekonomi där den egna insatsen endast består utav goda intentioner, medan man både riskerar och förbrukar andra människors arbete och pengar.

Att vilja väl och ha goda intentioner räcker dock inte. Men så fungerar och tänker vänstern. För dem är intentionen och den goda viljan allt som behövs (samt skattebetalare). Ändamålen helgar inte sällan medlen och inget offer är för stort för att uppnå de fantasieggande målen. Och eftersom vänstern har sina goda intentioner måste det enligt deras egen logik också innebära att deras lösningar och idéer är överlägsna alla andras. Därför måste de förverkligas, för alla, det får kosta vad det kosta vill. Det är ju alltid någon annan som i solidaritetens namn skall plocka upp notan.

Eftersom intentionen är allt så har man sällan med några djupare insikter i vilka incitament man skapar, eller vad resultaten av ens idéer blir. Tidigare misslyckanden förklaras bort med att andra saboterade eller motsatte sig idéerna, så de inte kunde genomföras fullt ut.

Och återigen, eftersom goda intentioner är allt så kommer de alltid att misstro högerns, eller alla andra politiska motståndares, intentioner. Även när dessa är exakt de samma – men med andra metoder. Så, vänstern har därför inget problem alls med att demonisera motståndare genom att ljuga och förtala dem. Man ger sig själv lov att använda alla medel, ärliga som oärliga, som står till buds för att vinna den politiska striden. Man måste ju stoppa högerns onda intentioner.

Ett exempel är på sin plats. Talade med en man av vänstern häromdagen om fredspristagaren Obama. Han tyckte att stämningen i USA nu var ”otäck” och att det var läskigt hur den ”kristna extremhögern” jämför Obama med Hitler. När jag invände att det där med Hitler är något som vänstern ägnade sig hela tiden åt under George W. Bushs åtta år som president, var han helt oförstående. Därför att vänstern är inte sådan. Det hade aldrig hänt något sådant. Inte alls.

Personligen anser jag att man varken behöver ge sig in i någon diskussion om vem som började vad. Det är inte det saken handlar om, utan om oförmågan att se ”bjälken i det egna ögat”, så att säga. Jag har inga som helst problem med att se och erkänna övertramp och onödigt hätska ord, slungade från höger. Men ingen med förankring i verkligheten kan säga att större delen av vänstern faktiskt inte hatade Bush. Det ”hat” man nu påstår komma från höger är i mycket högre grad en projicering av sitt eget hat, än ett verkligt sådant. Att vanligt folk är missnöjda, förbannade och misstänksamma mot att socialisera landets sjukvård är helt omöjligt i vänsterns värld – eftersom intentionerna är goda.

Så, de goda intentionernas folk anser sig inte behöva göra några längre analyser eller tänka några steg till om vad sina idéer får för konsekvenser ute i den verkliga världen. De är passionerade och brinner för sina idéer – även om resultatet är noll, eller på minus. Eller miljontals mördade människor.

Det är därför man också kan dela ut fredspriser till någon som ännu inte har åstadkommit någonting. Det är nämligen inte till Obama de gett fredspriset till Nobels minne, utan till sin idé av en frälsare som kommer att bringa fred, rättvisa och välstånd åt alla, snart, någon gång, alldeles strax. Jag skulle inte hålla andan till det händer dock.

Faktum kvarstår: vänstern lever faktiskt inte i samma värld som vi andra.

(Bild från Michelle Malkin)

Andra bloggar om: Politik, vänstern, Obama, nobel, fredspris, intentioner, drömmar

Ha ha ha, kul skämt!

När kommer ni tala om vem som verkligen vinner årets fredspris till Nobels minne?

Andra bloggar om: Nobel, humor, Obama

Jaha, återkommen från Berlin då. Vilken stad… mycket att göra och se på som turist såklart, man kan vandra runt en hel vecka och ändå bara hinna se en liten del. Nu höll sig vårt sällskap kring dels sightseeing-platserna, men främst i området kring Alexanderplatsen, samt vissa utflyktsmål, som t ex ”nattklubben” (fast snarare veckoslutsklubben som har öppet dygnet runt fe- till söndag eftermiddag) Berghain. Ett monster som sväljer folk i hundratal, techno-manglar dem i så många timmar de orkar hålla sig vakna och stå på benen (många fuskar visserligen lite), för att slutligen spotta ut dem som små russinkärnor. Allt först efter att man ha betalat med svett på dansgolvet och lämnat en bit av sin själ i tribut. Man har ju klubbat en del i sina dagar, men det här var något i hästväg faktiskt. Tog ett par dagar innan min själ var helt läkt igen. Men på ett bra sätt, tror jag, för det kändes som att den blev lite starkare…

Min bestämda uppfattning är att man i livet, i politiken, i konsten, i kulturen, måste sträva efter det goda, sköna och sanna. Så varför gillar man denna technosmuts i en skitig gammal industrilokal fylld med konstiga människor? Socialstyrelsen skulle gå i taket om de gjorde ett besök och folkhälsoministeriet skulle vilja stänga stället omedelbums, techno (på grymt bra ljudsystem visserligen) på två dansgolv, folk både dricker och knarkar – och det förekommer säkert både ett och annat man inte vill veta några närmare detaljer om där i mörkret. Det är ett ”syndens näste” helt enkelt, fast ändå på ett väldigt vänligt sätt. Tyskarna är faktiskt ett mycket vänligt folk och klubbfolk är ofta extra vänliga – och det är inte bara beroende på olagliga substanser i kroppen – medan öl- och spritstinna personer på krogen är många gånger stökigare och våldsammare. Det handlar om attityder.

Jag vet inte, men jag tror väl att man kan hantera allting här i livet på olika bra sätt och det kan bero ganska mycket på olika attityd till dem. Vissa saker med ”klubbkulturen” är dåliga om de inte hanteras rätt (eller i rätt mängd). En del människor klarar helt enkelt inte att hantera det (droger, sex, etc) och går ner sig, men så är det med allt annat också. De allra flesta klarar sig dock utmärkt. Skulle jag vilja se mina eventuella framtida barn där? Nej, inte innan de är typ trettio, eller så. Eller, åtminstone inte utan att jag visste om att de är fast förankrade i verkligheten först och inte har behov av att fly den. Det är alltid en garanterad väg mot ett personligt helvete.

Nåväl, vi skall inte prata om dekadenta Berlin-klubbar nu, utan försöka plocka upp de trådar vi lämnat tidigare.

Gud är Kärleken och just därför blir den kristna idén om treenigheten både fullständigt logisk som nödvändig, eftersom kärleken är en relation och alla relationer består av en älskare och en älskad, samt själva kärleken som flödar fram och tillbaka mellan dem. Vi kan därför med säkerhet säga att Gud är god och Han måste älska sin skapelse, liksom oss syndare som går på tyska technoklubbar. Genom sin kärlek kan bara Gud vilja oss väl, det är därför Han har gett oss vissa regler att följa. Inte därför att han önskar bestämma över oss, utan för att vi får bättre liv om vi följer dem. Men de är också fullständigt frivilliga att följa, eftersom en kärleksfull gud aldrig skulle kunna tvinga någon till något. Det skulle, per definition, helt enkelt inte vara kärleksfullt.

Men att vara kärleksfull är inte heller att låta precis allt gå an. Gud kan ”bestraffa” oss, men inte genom en egen handling, utan snarare genom att låta oss ta konsekvenserna av vårt handlade. Om vi väljer att ägna vårt liv åt t ex droger, så kommer vi högst troligen också att få lida för det. Är det för att Gud straffar oss? Absolut inte, Han låter det som ske att ske – kanske för att vi förtjänar de olyckor som vi själva har dragit på oss, men absolut inte för att straffa oss eller ”hämnas” för överträdelser av några lagar.

Som en viss Alexander Kalomiros fastslår i ”The River of Fire”, en mycket uppfriskande text jag läste för länge sedan, som jag läste om ganska nyligen:

” When we say that God is just, we do not mean that He is a good judge Who knows how to punish men equitably according to the gravity of their crimes, but on the contrary, we mean that He is kind and loving, forgiving all transgressions and disobediences, and that He wants to save us by all means, and never requites evil for evil.”

(Min understrykning)

Vidare citerar han följande från Sankt Antonios:

“God is good, dispassionate, and immutable. Now someone who thinks it reasonable and true to affirm that God does not change, may well ask how, in that case, it is possible to speak of God as rejoicing over those who are good and showing mercy to those who honor Him, and as turning away from the wicked and being angry with sinners. To this it must be answered that God neither rejoices nor grows angry, for to rejoice and to be offended are passions; nor is He won over by the gifts of those who honor Him, for that would mean He is swayed by pleasure. It is not right that the Divinity feel pleasure or displeasure from human conditions.

He is good, and He only bestows blessings and never does harm, remaining always the same. We men, on the other hand, if we remain good through resembling God, are united to Him, but if we become evil through not resembling God, we are separated from Him. By living in holiness we cleave to God; but by becoming wicked we make Him our enemy. It is not that He grows angry with us in an arbitrary way, but it is our own sins that prevent God from shining within us and expose us to demons who torture us. And if through prayer and acts of compassion we gain release from our sins, this does not mean that we have won God over and made Him to change, but that through our actions and our turning to the Divinity, we have cured our wickedness and so once more have enjoyment of God’s goodness. Thus to say that God turns away from the wicked is like saying that the sun hides itself from the blind”

Men inte heller försvinner solen för att vi blundar eller försöker gömma oss för den. Precis som solen så strålar Sanning alltid ”obarmhärtigt” från sin källa. Men det är inte obarmhärtigt för dem som älskar sanning och som önskar den, förr dem är detta ljus en räddning.

En annan intressant tanke jag snappade upp en annanstans här om dagen är hur det ovanstående nu sker för våra gamla medier. Med sin kraftiga övervikt åt vänster hos medierna, speciellt på samhälls, nyhets- och kulturredaktionerna har de kunnat styra samhällsdebatten och monopolisera sanningen. Så icke längre nu när Internet gör det möjligt för till exempel bloggare att granska fakta och även publicera och sprida kommenterar och ge andra, mer korrekta, eller annorlunda vinklade, versioner av nyheterna.

Men, medievänstern har fortfarande möjligheten att tiga om nyheter. De kan fortfarande låta bli att publicera saker, eller gömma undan dem i mindre format bland massa andra saker, vilket får till följd att det stora flertalet av människor inte får veta viktiga saker händer. De får inte ens den vanliga vänstervinklade versionen. Och att vänstern kontrollerar just kulturen så mycket som de gör är ännu mycket värre, för det gör att de genom mängder av insatser, små som stora, kan påverka folk från alla håll. Och det är liksom ingen stor mystisk konspiration bakom, utan det är helt enkelt så det blir eftersom politiseringen av kulturen gör den beroende av en växande stat. Kulturen är inte fri – den måste för sin kortsiktiga överlevnad se till att få större del av skattekakan. Incitamenten att vara kultur-vänster, och inte kultur-höger, är i mycket hög grad egoistiskt ekonomiska.

Det är på grund av detta som den ideologiska debatten i Sverige har varit så torftig fram till alldeles nyligen då Göran Hägglund tog bladet från munnen och kallade kulturvänstern för vad den är – en högljud yttring på marginalen, som väldigt få människor känner igen sig i. Fatta vad svårt det är att driva en sådan linje, när man inte kunde få uppbackning genom användare av bloggar och andra forum på Internet! Att tränga igenom bruset av vänstersörja som såklart omedelbart kastas över en sådan modig person skulle vara omöjligt. Det är svårt idag med, men inte omöjligt.

Detta är vad som hänt med ”nya” moderaterna. Efter att länge varit de enda som vågat tala klarspråk mot vänstern, hålla en lågskattelinje och tagit strid, så gav de upp och flyttade sig åt vänster, både i retorik och handling. Den starkaste kritiken mot vänster tonades ner. Man blev det nya ”arbetarparitet” och ideologidebatten dog. Men man vann valet tack vare, dels ett gott samarbete i form av Alliansen, men också mycket på grund av taktiska missar från en allmänt regeringstrött vänster. Men den tidigare moderata uppkäftigheten mot makten i sig byttes ut mot ett mycket större maktkramande. Friheten byttes mot tryggheten.

Men jag kan förstå moderaterna. Man var helt enkelt trötta på att bli utmålade som galna psykopater i media, så som de tidigare blivit. Med den nya given var detta inte alls lika lätt att göra av journalisterna. För varje tidigare förslag på skattesänkning kunde utmålas som skapat för de redan rika och giriga ”direktörerna”. Media kastade sig som en flock vargar över detta. Så försökte de naturligtvis göra nu också, men det gick inte lika enkelt. Först nu börjar människor inse att jobbskatteavdraget ger dem mer pengar på fickan än någon strejk för höjd lön gjort. Självfallet har detta med medias vinklingar att göra, men också med regeringens minst sagt usla förmåga att kommunicera detta utåt. Det är inte underligt alls att oppositionen lett i alla undersökningar sedan valdagen, men att det först nu verkar ändras.

Först nu efter tre år vid makten vågar moderaterna ta sig ton igen. Och även de andra borgerliga partierna med Hägglund i spetsen sticker fram nosen. Vänstern kommer naturligtvis göra allt för att brännmärka dem med alla sina vanliga tillmälen, men jag tror inte det blir lika lätt nu. För är det något som vänstern inte mår bra av så är det öppen debatt mot en rakryggad motståndare. För lögnen – och vänstern är den levande lögnen – klarar inte av sanningen. Precis som mörkret alltid måste ge plats åt ljuset blir lögn alltid avslöjat av ljuset. Men för att ljuset skall kunna brinna behöver det både bränsle och syre – det vill säga stöd från de som vill se.

För att ändra någons medvetande om verkligheten tar tid, men tid kan vi aldrig få nog av. Nu är för övrigt tiden slut för den här kaffepasuen.

Andra bloggar om: Religion, filosofi, Sankt Antonios, kärlek, Gud, berlin, techno