Agaton – Medvetenhet och frihet att vilja och handla innebär stora möjligheter, men också stora risker. Vi måste finna mening i våra liv för detta. Det krävs nog till och med ett slags hopp, vare sig det är outtalat eller erkänt för sig själv, om något bortom döden…

Beatrice – Jag håller med dig, men mening här och nu finner vi, enligt min uppfattning, först och främst genom våra relationer och gemenskap med andra människor. Djur kan till viss del ersätta människor, men endast till så stor del som vi ”humaniserar” dem. Djurens egna relationer är inte meningsfulla, hur starka de än tycks vara, då de inte kan veta vad mening är. Människan som äger självmedvetenhet, intelligens och förnuft, låter dessa verktyg komma till sin fulla rätt, i skapandet och genom upprätthållandet av meningsfulla relationer.

Agaton – Det kan jag hålla med om.

Beatrice – För att fortsätta min tankebana, så vill jag mena att den mest värdefulla, eller meningsfulla relationen vi kan ha, är den kärleksfulla. I vår tid har den dock tenderat att få nästan enbart en erotisk betydelse. Men den vidare kärleken till nästan, ”agape”, är vad jag syftar på. Vi kan nöja oss med att respektera andra, önska att de bevaras och förblir vad de är, vilket det naturligtvis inte är något fel med, men genom kärleken tar vi det extra steget och vill, inte bara önskar, att andra blir till mer än vad de är. Alltså att de utvecklas till de personer de är menade att bli.

Agaton – Kan jag älska mig själv, alltså vilja min egen fulla potential, då kan jag göra detsamma även för andra. Till och med min fiende. Jag vill helt enkelt att denne blir till någonting annat än det hot hon utgör mot mig just nu.

Beatrice – Därför att vi är i ett ständigt tillblivande…

Agaton – Precis. Att någon endast har nått till en viss sträcka i sin potential, innebär inte ett mindre värde för den personen. Alla människor, även de med defekter, eller icke färdigutvecklade, har därför samma absoluta människovärde. Att utopiska experiment har slutat i våld och mördandet av otaliga miljoner människor har berott på att man sett på människan som enbart ett medel för sina egna, eller sin ideologis, mål. Utgår jag istället från att jag själv är en person i tillblivande, så måste jag även utgå från att alla andra är personer i tillblivande. Så blir varje människa ett mål i sig självt, vilket jag inte får förstöra eller hindra.

Beatrice – I det här med person märker jag hur det finns en koppling genom att vi säger ”jag” och ”du” till varandra. Jag tänker på det nu när vi sitter är och samtalar. Båda tycks ömsesidigt genomtränga varandra så att inget av dem går att uttala utan att samtidigt uttrycka det andra.

Agaton – Samma sak gäller för andra pronomen, som ”vi” och ”dem”, eller ”han” och ”hon”, de utgår alla från första person, alltså ”jag”. Ett pronomen tycks endast möjligt att uttrycka i relation till jag. Vi får därför inte se oss som isolerade självmedvetna öar flytande i kosmos. Vi måste även här undvika att göra ”jag” eller ”du” till substantiv, till ”jaget”. Vi får inte skapa oss en liten ”jag-figur” inom mig, som likt en maskinist sitter och drar i olika rattar och spakar, vilka får mig att tala, gå, dansa och så vidare.

Beatrice – Nej, för jag är inget objekt, utan ett subjekt. Vi är alla subjekt. Det är inte ”jaget” som är, utan det är jag som är!

Agaton – Just precis. Ordet ”jag” tillhör ordgruppen indexikaler. Ord vars mening alltid varierar beroende på situationen i vilken det uttalas. Det beror alltså på vem som uttalar det och vid vilket tillfälle detta sker. Om jag säger ”jag”, så är det jag som säger det, men om du säger precis samma ord betyder det något helt annat, för du syftar såklart på dig själv. Ordet ”du” fungerar på samma sätt. Dessa insikter är nyckeln till som låser upp förståelsen för människan som person och som relationsvarelse.

Beatrice – Tidsangivelser tycks ha samma subjektiva uttrycksform. Om jag säger ”nu”, så menar jag ju mitt nu och inget annat nu. Även om det samtidigt som jag säger ”nu” måste ske massor av saker runt om i hela universum, vilka jag ej har sinnlig access till, så tillhör de inte mitt nu. Nu är personligt och därför inte något objektivt mätbart. Det har alltid en viss utsträckning som kan röra sig mellan ett ögonblick upp till flera sekunder, minuter, eller till och med flera år. Som när jag säger ”nu för tiden” och menar ett relativt långt tidsintervall.

Agaton – Till och med årtal utgår från en person i form av Jesus Kristus. Varje person tycks vara en central punkt i universum.

Beatrice – När vi säger att ”jag” är universums medelpunkt så har vi på sätt och viss rätt. Problem uppstår först när vi tror att vi själva är den enda medelpunkten. Subjektet tycks alltid vara i centrum och i relationer samtidigt. Inte objektivt som allt annat i världen, utan subjektivt, vilket gör oss till intersubjektiva varelser i en transcendent och immateriell rymd.

Agaton – Haha, ja visst! Och när vi är inne på det här så vill jag också poängtera att ordet ”själv” också är en indexikal, vilken jag kan använda i syfte att skapa en relation med mig själv. Alltså, jag erfar genom min självmedvetenhet mig själv som en person i nuet.

Beatrice – Det leder oss till frågan om frihet och ansvar. Något som endast självmedvetna personer kan ha genom relationer med andra. De moderna individualisterna säger att hon utan några krävande relationer är mest fri och att så fort vissa relationer inte passar oss, så är det bara för oss att lämna dem. Men så enkelt är det inte. Att få utlopp för oss själva, som personer, kan bara ske genom andra människor. Vi måste alltså leva i gemenskap och ha relationer som tar tid och därför sker i historien.

De pausade medan Agaton fiskade upp en flaska vin, lite bröd, ostar och frukter ur sin väska, vilket blev till en måltid de delade under en stunds tystnad.

Agaton – Vi har förmågan att kommunicera mycket ingående och på flera plan med våra medmänniskor. Vi kan dela med oss av vår kunskap, tankar, känslor genom intersubjektivitet, snarare än det missbrukade ordet objektivitet. Det bästa sättet att bedöma en sanningshalt, inom filosofi, religion eller vetenskap, är helt enkelt att bedöma den efter dess frukter. Allt vi tänker och filosoferar om, kan ges uttryck i form av vilja och därmed handling. Allt som inte stannar vid blott drömmande och önsketänkande går att bedöma värdet på genom empiri. Vi får dock inte falla ner i vulgär utilitarism och positivism här. Varje människa är ovärderlig och det är dennes personliga utveckling och förverkligande vi är intresserade av.

Beatrice – Alltså, när vi talar om personlig utveckling, så talar vi inte bara om förändring i någon slumpmässig och meningslös betydelse. Att gå från ”här” till ”där” kan bara innebära en utveckling om ”här” och ”där” verkligen finns. Jag menar att det inte bara är något absolut relativt och slumpmässigt. För att äkta förändring skall äga rum måste någonting också bestå. I morse var jag Beatrice, nu är jag Beatrice, men under tiden som förflutit har jag också genomgått förändringar. Jag har tänkt nya tankar och idéer, jag har omsatt energi genom att äta, jag har tränat och förändrat min kropp fysiskt. Massor av saker har förändrat mig och helst också utvecklat mig, men jag är fortfarande jag.

Agaton – Visst är det mycket märkligt? Det vi kallar för ”jag” i oss består, samtidigt som jag förändras och utvecklas hela tiden, från födsel till död. Alltså, först i dödsögonblicket är jag som mest mig själv.

Beatrice – Historien tar tid och Gud ger den tid, har jag hört någon säga. Det är klokt. Vi behöver vår historia för att bli det vi är menade att bli. Utan tidens utsträckning hade allt hänt med en gång. Om jag inte skulle få tid på mig att bli till vad jag är, hade jag inte varit en fri varelse.

Agaton – Och om vår medvetenhet inte är ett ting, utan en aktivitet, då innebär det att vi deltar och med-verkar till historien. Varje enskild person är med-skapande av historia genom sina handlingar. Genom subjektets form inte bara upplever och handlar vi i världen, utan vi tilldelar den också värde. Det materiella får genom personens omdöme ett kvalitativt värde. Dessa kan dock inte enbart ses som subjektivistiska upplevelser eller känslor. Vi kommer som sagt fram till sanningar genom att våra känslor, teorier och handlingar leder till de frukter vi skördar. Vi kan kommunicera dem i våra kulturgemenskaper. Vi kan välja att strida, men också att i kärlek söka, efter sanning. Vi behöver inte alltid vara överens, men det fruktsamma sökandet kan bara göras utifrån en icke-våldsprincip.

Beatrice – Känslor är enbart privata, och vi kan endast nå fram till en sann enighet genom ett genuint delat gott. Att endast vara ute efter att uppleva enskilda ”goda” känslor, kan det snarare endast leda till ett sökande efter tillfredsställelsen av vårt eget ego.

Agaton – Vi kanske inte är mycket närmare en enkel och definit beskrivning av vad en människa är. Hon förblir i grunden ett mysterium och väl är nog det. Allt för många är det som har sagt sig veta bergsäkert och det har alltid lett till helveten på jorden.

Beatrice – Vi är och förblir subjektiva varelser, men med förmåga till en helt objektiv åskådning – nämligen den om oss själva i form av jag. Vi måste börja med oss själva och vi måste nog landa i att vi slutar där. Vi befinner oss i den historiska världens drama, på en upptäcktsfärd, för att genom andra finnas oss själva igen. Som T.S. Elliot skrev i ”Little Gidding”: ”Slutet på alla våra upptäcktsfärder innebär att återkomma där vi började och lära känna platsen för första gången.”

Agaton – Se, nu är skeppet på väg in! Låt oss samla ihop våra saker och göra oss redo. De lär snart ankra upp och sätta i skeppsbåten för att hämta upp oss.

***

Och så lämnade Agaton och Beatrice stranden, men diskussionen fortsatte säkert ombord.

***

Ämnet för PM:et var alltså följande:

Människan:
En med förnuft begåvad varelse (lat: animal rationale), eller: En personlig gemenskapsvarelse i världen och i historien?

– En dialog om människans natur –

***

Solen stod högt på himlen och det var förbi middagstid när de bägge filosoferna, Agaton och Beatrice, slog sig ner i sanden vid den stora klippan, strax söder om den lilla fiskarbyn vid landets smala remsa av kust. De hade vandrat sen tidig morgon och först mot kvällningen skulle skeppet de väntade på angöra kusten. Samtalet hade pågått sedan länge under resan, men nu började de komma fram till någon form av summering av alla sina tankar. Detta är en sammanfattning av vad som sades.

***

Agaton – Människan är ett fenomen, ett mycket märkligt fenomen, för att låna ett uttryck av Teilhard de Chardin. Vad är det nu vi hittills har sagt om henne?

Beatrice – Det tål alltid att upprepas att vi inte får reducera människan till något mindre än hennes helhet. För den saken skull behöver vi inte bortse från hennes olika delar, men det är helheten som måste bestämma delarna och inte omvänt. All reduktionism leder oss bara till allt mindre och osammanhängande och oordnade delar, vilka slutligen upplöses i kvantfysikens paradoxer.

Agaton – Materialisterna säger att allt är materia, spiritualisterna, som till exempel inom hinduism att allt är ande. Enligt dem är det vi upplever som verkligheten endast en illusion de kallar för ”Maya”. Det enda fullt verkliga är det oskapade och gudomliga. Men den västerländska judiskt-kristna idétraditionen har aldrig kunnat nöja sig med en sådan reduktionism. Allt som blir kvar då är ju Gud, och vad har då människan och skapelsen för mening?

Beatrice – För att inte krångla in oss i sådana resonemang om människan, så låt oss helt enkelt säga att vi själva, lever som skapade varelser, i en skapad värld. Därmed är vi fullt verkliga på vår egen nivå i en kosmisk hierarki, under Gud. Fokus för oss ligger nu på antropologin, på människan, så som en del och en egen helhet i denna hierarki.

Agaton – Gott så. Vi kan som sagt se att människan består av flera delar, vilka inte alltid är så lätta att skarpt avgränsa mot varandra. Vi har en nivå av biologiska delar, vilka i sin tur är uppbyggda av precis samma material som allt annat på nivå med den fysiska världen. Felet som reduktionisterna gör är att tro att det går att bygga en konstruktion genom att ritningen är en del av konstruktionen. De tror att någonting sant, därför att det är logiskt, men vi måste vända på det och säga att det är logiskt, därför att det är sant. Det finns därför transcendens i kosmos.

Beatrice – Så, även om vi består av samma material som allting annat så lever vi, medan till exempel stenen där borta inte lever. Det vore omöjligt om inte liv var någonting som både överskrider, men samtidigt innefattar materia. Klart är att sådana monismer måste förkastas. Människan är en helhet med flera ingående delar.

Agaton – Och i så fall måste även dualism förkastas. Descartes skiljde skarpt mellan kroppen och själen. Den förstanämnda såg han på som en maskin och den sistnämnde som det som befallde maskinen att göra något. Men dessa måste kommunicera och därmed vara integrerade med varandra.

Beatrice – Så sant. Vi måste därför tala om människan som en helhet om vi vill tala om henne som levande. Det är nämligen bara helheten som lever och inte delarna. Även om de på artificiell väg kan hållas ”vid liv”, så dör dessa oundvikligen när de inte längre är delaktiga i helheten människan. Aristoteles hade tre kriterier för att betrakta något som levande. Det levande måste vara självorganiserande, självreglerande, självläkande. Ytterligare två har lagts till senare; det levande är också självreproducerande och ämnesomsättande. Människan är naturligtvis en levande varelse enligt dessa kriterier, men hon är fortfarande någonting mer!

Agaton – Att vi lever är en sak, men det gör även växter och djur. Det är inget unikt mänskligt. Men att vi vet att vi lever och att andra saker inte lever, det är en oöverstiglig skillnad. Jag tror vi delar ungefär 98 procent av våra gener med de närmast besläktade aporna, men även om vi skulle dela hundra procent skulle så råder det bokstavligt talat ett oändligt avstånd mellan oss och apan. För om apan inte ägde ett självmedvetande så har apan ingen potential att reflektera över världen. Vi är det enda rationella djuret, ”animal rationale”.

Agaton såg lite stolt ut över att ha levererat ett begrepp på latin och fortsatte:

– Vi är alltså de enda varelserna med självmedvetande, vilket möjliggör reflexion och därmed vår intelligens och vårt förnuft. Fast hellre än ”medvetande” bör vi säga ”medvetenhet”, därför att detta fenomen är en aktivitet, snarare än ett ting eller objekt. Samma borde gälla för intelligens och förnuft. Om dessa ingår i det medvetna livet så är de aktiviteter. Vi talar om dem som verb och inte substantiv. Dessutom, om medvetenhet är en pågående process i vårt vakna tillstånd är det också värt att notera att vi ständigt befinner oss i processen av undermedvetenhet. Både som vakna och sovande (medvetslösa) pågår det någon form av medvetenhetsprocess.

Beatrice – Det är korrekt. Vi är varelser som kan veta att vi vet någonting, därför att vi äger självmedvetenhet. Vi är de enda som ställer oss frågan ”varför”. Vi är helt enkelt de enda som grubblar och filosoferar över meningen med livet. Även om även djuren kan ha någon form av medvetenhet så är självmedvetenhet något helt unikt för människan. Det måste vara detta fenomen som gör att vi kan bilda begreppet ”jag” om oss själva.

Agaton – Det har naturligtvis stora implikationer för oss. Eftersom vi kan resonera och iakttaga oss själva, våra handlingar, vår framtid och vår historia, så får vi också tillgång till vad vi kan kalla för en viss frihet – och därmed också ansvar.

Beatrice – Medan djur endast gör det som djur av naturen gör, så är vi ”dömda” att överskrida djurens värld och bli till människor. En del klarar inte av detta, utan försöker fly från sin självmedvetenhet genom droger och liknande. Några väljer till och med att fly för gott genom att begå självmord. Ett annat sätt att fly från verkligheten är genom ideologier, vilka gör att vi inte behöver tänka, alltså vara medvetna, själva utan endast följa den färdiga och utstakade vägen som ideologin pekar ut.

Fortsättning och avslutande del följer i nästa post!

”I år kommer ungefär 105 000 personer att dödas för att de är kristna, globalt. Då räknas inte de som exempelvis är soldater och dör i krig, eller sådana som råkar bli offer för rånmord. Med detta menas dem som, på grund av att de är kristna, för tidigt mister sina liv som offer för aggression.”

105 000 personer:

”Det är 287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro.”

I själva rapporten ”Christianity 2011: martyrs and the resurgence of religion” som ledaren baseras på, kan man läsa att det mesta våldet sker i Afrika. Vad som också går att konstatera är att våldet ofta är sanktionerat av myndigheterna, som antingen inte gör något för att förhindra det, eller till och med handgripligen understödjer det.

Vet ej när jag kan skriva igen, kanske kommer kortare saker, länkar och lästips, men knappast något långt på ett tag. Tyvärr.

Njut av den här regnbågen över Stockholm tidigare idag så länge:

^”Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset.”

- Matteus 17:2

En förening av själen med Gud är kärnan av och gemensamt hos alla religioner, det är vad mysticism och spiritualism i grunden handlar om. Det är själva naturen i hur denna förening skulle se ut som är var skiljelinjerna mellan olika läror går. Olika synsätt påverkar också synen på den kosmologiska ordningen och vår ontologi.

Det borde, enligt min åsikt, inte finnas någon anledning att tro att någonting som Gud har skapat är fullständigt meningslöst, eller till och med ont, och som vi därför helt enkelt bara har att göra oss av med, för att uppnå perfektion. Det är i linje med vad vänstern tror om kapitalismen, om den avskaffas så försvinner människans girighet och själviskhet, men det omvända är i själva verket mycket mer riktigt.

Nu gäller detta även något som i spirituella sammanhang ofta ses negativt på, nämligen vårt ego-jag, och i och med det vårt subjektiva medvetande. Detta verkar dock helt klart fylla vissa viktiga funktioner för oss (mer om det någon annan gång), och som inte desto mindre är en del av den helhet som är människan som person.

Vissa åtskillnader måste dock göras. För ego-jaget och dess yttre relationer är endast en del av innehållet och inte behållaren i sig, alltså själen, som måste överskrida innehållet. Själen delar därför inte ego-jagets relationer, utan har sina egna relationer, vilka vi kan betrakta som ”inre”, och som därmed är med Gud och med andra själar/andar. Varje människa som helhet, alltså som person, deltar i dessa inre och yttre relationer, men gör det i så skiftande kvantiteter och i olika grader att de är fullständigt unika för varje individ.

Bolton konstaterar att ”det är när denna sanning ignoreras, och personer likställs med endast sina egon, som religion förminskas till att vara endast en form av socialt beteende”. Detta synsätt finner vi hos sekulära subjektivister, och är raka motsatsen till det ”själ-centrerade” perspektivet vi finner inom vad som går under benämningen ”New Age”. Dessa två grupper bildar två ytterligheter, vilka tycks komma ur en form av ”spirituell gravitationskraft” (Bolton), vilken tycks dra folk utåt det ena eller andra hållet.

Vi, som goda kaffoliker, försöker naturligtvis, med hjälp av tänkare som Bolton, finna en väg till förening av ytterligheterna i En syntes.

Både inom kristendom och inom platonism återfinns det gudomliga även bortom det rent intellektuella. För kristendomen manifesteras detta genom kärlek och barmhärtighet, som överskrider och innefattar allting.

Detta sker, kan bara ske, utan att någonsin tvinga sig på som en ”främmande makt” (Bolton), eller som en härskare som dominerar, utan sker på sitt eget sätt och som sin egen natur, vilket är mer likt den av en tjänares. En natur som vi ju vet mycket starkare och kraftfullare än någonting annat, och kan bringa den största och mest råbarkade karl ned på sina bara knän (åtminstone om man får tro på vad Johnny sjunger), genom sin överväldigande självutgivelse.

Guds kärlek överskrider både det personliga och det icke-personliga, och kan därför ”erkänna att sanning, som sanning, har sina rättigheter” (Bolton), vilket betyder att även om kärlek trumfar sanning, så betyder det inte att sanning är mindre värd i sig själv. Det är sant att den förlorade sonen visserligen skulle förtjäna en uppsträckning av sin fader när han återvänder efter att ha försnillat arvet, men faderns kärlek till sin återvändande son övertrumfar detta och tar istället emot honom i sina öppna armar.

Vi är alla förlorade söner och döttrar, och vår frälsning är innefattande av hela personen, vilken alltså är i behov av den, till skillnad från endast någon redan odödlig gudomlig intellektuell princip inom oss, vilket många österländska läror predikar. Kort och gott: för att ha någon som helst relevans för människan, vars själva liv syftar till att bli en integrerad person, måste en frälsningslära ha hela personen som mål för frälsningen.

Vidare skriver Bolton att ”den fulla utvecklingen av människans odödliga natur är implicit också en realisation av den ofullständiga gemenskapen mellan naturen och Gud”, vilket innebär att när intellektet arbete (vi ser hellre intellektet som en process än som ett ting) hos oss, står det i ”centrum” av personligheten, men befattar sig med alla delar av personen, alltså även med det mest naturliga, som därmed blir integrerade kring ett och samma centrum.

Om vi säger att varje människa är ett mikrokosmos, så måste varje del i detta korrespondera mot vad som existerar i makrokosmos. Bolton menar att det gudomliga inom vårt mikrokosmos korresponderar mot vad Jacob Boehme kallade för ”Den eviga Visdomen” (eng: ”The Eternal Sophia”), vilken, enligt Bolton, ”frambringas efter de tre Personerna i Treenigheten” och ”är det Oskapade Ljuset vilket är en objektifierad självprojektion av Gud, till följd av Guds självkännedom, i form av mångfald.” (Bolton)

Detta Oskapade Ljus, vilket apostlarna såg stråla kring Jesus på berget Tabor, är en opersonlig och objektiv sida av Guds härlighet som, menar Bolton, motsvarar den platoniska idévärlden. Det Oskapade Ljuset är Guds skapande fantasi, utan vilken Han hade varit endast Vilja, Tanke och Vetande.

Bolton uppmärksammar oss på att det är av absolut nödvändighet som vi måste skilja på Guds essens och energier, ett tänkande som varit föremål för dispyter mellan den östra och västra Katolska Kyrkan. Vi kommer till detta på nästa kafferep.

***

Det är hög tid att försöka knyta ihop säcken (även om det såklart aldrig riktigt låter sig göras) och avsluta vårt långa kafferep med Bolton och hans bok ”Self and Spirit”, vilken behandlar själens konstitution och plats i den kosmiska hierarkin (”Varats Stora Kedja”).

Vi börjar med en sammanfattning innan vi kommer till det mest intressanta – om själen är odödlig, vad i oss är i så fall i behov av frälsning, och varför?

Det tycks vara ofrånkomligt att vi lever i en värld bestående av många dualismer (horisontellt/vertikalt, gott/ont, liv/död, partikel/våg, etc), men vilka är möjliga därför att de är grundande i något mer, ett tredje.

För till skillnad från alla de som vill reducera världen till en enda sant verklig substans, där allting annat är en form av illusion (Maya), så innebär dualism enligt Bolton (liksom för vår Okända Kaffedrickare, en vi betraktar som en ledande auktoritet på området), ett beroende, både i sin analys och i sin syntes, på ett högre tredje. Detta är inget annat än Kärleken själv, i vilket allting kan uppgå och förenas utan att själva bli förstörda. Det är analogt med hur ett gift par förenas och blir ett, en familj, men utan att någon av dem förlorar sin personlighet.

Mycket pekar alltså på att världen i själv verket är treenig, vilket korrelerar med den kristna läran om den treeniga guden. Dessutom är det ju så att en tredje personlighet kan skapas genom det gemensamma barnet. Något som jag anser vara den bästa reflektionen av Guds treenighet.

Människan måste vi alltid betrakta som en helhet som förmår att integrera hela Kosmos i sig genom att delta i hela Varats Stora Kedja, från materia till ande. Man kan inte, likt Dr Frankenstein, ”skapa” en människa nerifrån och upp. I romanens värld blev resultatet precis så omänskligt som all form av reduktionism kommer att leda till, vare sig den är andlig eller materialistisk. Helheten är alltid större än delarna, vilka därför alltid måste vara underordnade helheten. Det omvända är inte möjligt.

Människan har en själ, men hon är inte reducerbar till den. Hon är inte enbart sin själ, medan kroppen är något hon är tvungen att dras med här under jordelivet. Det råder därför ingen konflikt mellan kropp och själ, utan båda är förutsättningar för den andre. Personen är Helheten, i vilken själen är en immateriell del och kroppen en materiell del. De utgör en dualism, vilken kan förenas genom kärlek till varandra. Det är när kärleken mellan kropp och själ inte längre är hundraprocentig som vi ser psykiska problem så som anorexi, till exempel.

Själens roll är den att den innefattar våra representationer av världen utanför oss själva, liksom av vår egen kropp, våra minnen, idéer och känslor. Att vi inte är våra representationer, och att de inte är materiella, kan lätt bevisas genom att se på hur vi upplever smärta på en punkt i kroppen. Om jag slår mig på tummen med hammaren, så är det i enbart tummen det gör ont. Det finns ingen kedja av materiell kausalitet som fortplantar smärtan från tummen till själen. Hade det varit så hade jag varit tvungen att känna smärtan genom hela armen och upp till hjärnan.

Tänkande måste särskiljas från att endast vara direkt kausalitet av våra kroppsliga sinneserfarenheter och kan därför inte vara beroende av någon kroppslig funktion. Vi måste naturligtvis ha en hjärna för att kunna tänka, och det vi tänker blir influerat av vad vi erfar genom sinnena, men tänkande i sig självt är inte något fysiskt, även om det är beroende av det fysiska.

Ett till exempel är hur mentala representation kan ges en negativ motsvarighet, vilken inte existerar i den fysiska världen. Jag kan till exempel tänka mig arbete, liksom dess negativa motsvarighet icke-arbete, som någonting. I den fysiska verkligheten så finns det bara möjlighet till faktiskt arbete, men inget icke-arbete, vilket endast är ett obestämt ingenting, en frånvaro av arbete. Frånvaro är ingen existens i det fysiska, men väl så i det mentala. Att vi alltså kan tänka oss något som inte existerar i den fysiska världen utanför oss är också ett tecken på att tänkande inte är beroende av det fysiska.

Bara om själen och kroppen är av två olika substanser, finns förutsättningen för den universellt erkända dogmen att själen kan existera förutan den materiella kroppen, men inte vice versa annat än för en kortare period. I själva verket är kroppens fortsatta bevarande en bra stund efter döden (då själen har lämnat kroppen) ett tecken på att den är en egen substans, för hade den varit en och samma som själen hade den inte kunnat bestå ens ett ögonblick.

En av de uppenbara och viktiga poänger Bolton har är dock att om vi tänker i banor av österländsk mystik, där en principiell själ i vilken allting deltar och som kan reinkarneras i ett oändligt antal kroppar, saknar betydelse för individens person. En sådan universell själ skulle inte behöva bekymra sig mycket om sådant som frälsning, eller om kroppens välbefinnande för den delen. Det är heller inte ovanligt att man talar om att lämna och försaka den materiella kroppen från sådant håll.

Något sådant är dock otänkbart för kristna, enligt vilken ”mänskligheten som helhet har förenats med Gud i Kristus, i Vem hon också skall återuppstå.” (Bolton)

Vidare måste själen vara den substans i vilken hela hierarkin av ”Varats Stora Kedja” kan innefattas, från Nous ner till den köttsliga kroppen, finns möjligheten till en spirituell helhet. Utan detta transcendenta koncept av själen skulle vi vara tvungna att bestämma oss för vilken del av oss som är just den del som uppnår förening med den universella Jag-principen (Nous/Atman). Och, för övrigt, om nu denna del är underordnad den universella principen, så måste vi förneka denna dels transcendens, medan om de är jämbördiga måste den ena bli överflödig.

Kristen gnosis skiljer sig från österländsk, genom att förutsätta båda ”polerna” av medvetenhet, alltså både det personliga och det universella. Som vi sett tidigare när vi behandlande det Sant Infinita som något vilket måste bestå av både det Finita och det Infinita för att vara fullständigt, så är alltså det Finita en lika universell princip som det Infinita.

Vårt subjektiva och personliga medvetande kan, eftersom vi (om vi är kristna) tror på inkarnationen, inte enbart vara en ”startraket” vilken vi dumpar efter att ha utnyttjat dess bränsle på väg upp mot de gudomliga höjderna.

Fortsättning följer…

Hur vi tänker på Gud är en lika viktig fråga som att vi tänker överhuvudtaget. För vi kommer oundvikligen att tänka på Gud på något sätt, vare sig det är fel eller ”rätt” då vi aldrig kommer kunna tänka på Gud fullständigt rätt. Vi kan inte ”behålla” Gud i tanken eller minnet, därför att Gud är det Absoluta som alltid överskrider oss. Gud är vår ”behållare”, Han innefattar och överskrider oss, inte tvärtom.

Vi kan också tänka på Gud på fel sätt. Vi kan göra oss olika avgudar, eller vi kan likt ateisten, som är besatt av tanken på Gud, göra oss själva till gudar. Alltid när vi tänker på Gud som något mindre än oss själva, eller icke-existerande, gör vi oss själva till gudar. Historien har visat vilket elände det leder till.

Poängen är att ju mindre vi erkänner Gud, desto mer fel kommer vi troligen också tänka på Gud när vi verkligen gör det. Ateisten vill inte på något sätt förknippa sitt tänkande på Gud med teologiskt tänkande. För ateister, som t ex Christopher Hitchens, är Gud, om han finns, orsaken till allting ont i världen, så Gud kan inte vara kärleksfull, utan måste vara en bestraffande, likgiltig eller till och med ondskefull gudom.

För att inveckla det hela ytterligare: när ateisten kontemplerar det goda eller sköna så är det uppenbart för oss att hans tankar rör sig runt (och även in) mot den icke-lokala attraktionskraften som Gud (som är det Goda/Sköna) är. Detta sker vare sig ateisten vill erkänna det eller inte. På en direkt fråga vad substansen (naturen) i detta goda/sköna är så kommer han nämligen att förneka allt ”övernaturligt”, för att istället försöka förklara bort allting i form av materialistisk reduktionism, vilket i slutet blir till en nihilism han själv aldrig skulle (våga?) leva ut.

Istället för det goda/sköna som något sprunget ur en gudomlig närvaro i världen menar ateisten att det kommer ur strikt naturliga (slumpmässiga och meningslösa) orsaker. Även om godhet och skönhet är något som är helt främmande för Naturen, och helt enkelt inte skulle existera om inte människan i form av att vara en själsvarelse finns där som medium och behållare för dessa kvalitativa värden. Utan människan skulle världen faktiskt vara endast horisontell, och i avsaknad av något som kan reflektera det vertikala i det horisontella, förblir världen värdelös.

Människan ”tillför” kvalitativa aspekter därför att hon genom sin transcendenta själ kan innefatta hela existensen och kan integrera det vertikala i det horisontella. Detta kan ske i samma grad som människan med- eller omedvetet ”tänker på” (det vill säga deltar i) det Absoluta (alltså Gud) som det Högsta Goda.

Något säger mig att människan och Gud är så intimt förknippade med varandra, eller rättare sagt har potential till en så intim relation, att om vi tänker fel om den ena, så kommer vi också att tänka fel även om den andre. Vår antropologi måste motsvaras av en teologi, och vice versa. Och om man ”tänker bort”, alltså förnekar, den ena så måste man också förneka den andre.

Vi kan se hur de mest diaboliska tankarna, de ismer och ideologier, som mänskligheten har frammanat från Helvetets mörkaste djup är just precis de som också mest förnekat Gud. Både nationell och internationell socialism (nazism och kommunism respektive) förnekar i lika hög grad Gud som de förnekar individen (alltså ”människan”). Istället för individens verklighet, föreställer de sig kollektivet(folket, rasen, klassen, nationen, partiet, etc) som den enda verkliga substansen. Det är på grund av detta vänstern alltid säger sig tro på ”mänskligheten”, men aldrig på ”människan”. De förmår sig därför aldrig att tänka i andra banor än i form av ”grupptänk”.

Vänstern förmår sig bara vara extremt mjuka och godhjärtade när det kommer till att identifiera och utse sig själva till försvarare och talesmän för ”utsatta grupper” i samhället, men aldrig för enskilda individer som drabbas av kollektivet. Alla deras goda intentioner gäller för mänskligheten, men aldrig för människor, och låter därför som de där tomma tunnorna som alltid skramlar mest. I praktiken uppnår de inget av bestående värde.

Kan någon säga mig vad till exempel en person som Jane Fonda tillför världen i form av bestående värden? I takt med att hennes yttre skönhet allt mer närmat sig skymning hoppade hon mellan diverse vänsterpolitiska extremister och älskare, vilka hon led av mindervärdeskomplex under därför att hon själv inte nådde upp till de högt satte vänsteridealen, för att slutligen landa i knäet på en ”right-wing billionaire who would lavish on her every luxury she’d once rejected”. Det är uppenbart att denna kvinna har stora problem med sin självbild och att hon tyvärr inte har några som helst intentioner att förbättra den. Tvärtom har hon involverat sig med förlorarna i det mikroskopiskt lilla ”partiet” Feministiskt Initiativ, för att, får man förmoda, kämpa för kvinnors ”rätt”.

Angående ”rätt” hör till saken att vänstern alltid förväxlat rätt med makt. Det följer ungefär islamisternas (och tyvärr en hel del av så kallade ”moderata” muslimers) agerande. Så länge man själv är i minoritet och relativt maktlösa är man för både yttrandefrihet och religionsfrihet, men så fort man är u majoritet så försvinner båda i samma trollslag som alla politiska motståndare ”försvinner”.

Den demokratiska socialismen har varit lite mer subtil och försiktig i sin framfart. Under alla år som man har haft makten i länder som t ex Sverige, har man istället försökt få det att framstå som att man hela tiden varit i opposition mot sig själva, eller åtminstone i ständig opposition mot en ”makt” man definierat som ”Marknaden”. Alltså det vi alla andra kallar för verkligheten.

För är det något som är vänsterns fiende så är det verkligheten och oavsett om det är sant så är citatet att ”verkligheten är vår fiende”, som Olof Palme en gång lär ha sagt, mycket talande (och ovanligt insiktsfullt).

När vänster säger att vi inte skall ha religion sammanblandad med statsmakten glömmer de att nämna att man själv har gjort statsmakten till sin egen religion och staten till sin kyrka. För kaffedrickare är det självklart att inte blanda ihop makt och sanning, den senare alltid får stryka på foten inför den förra. Det är så friheten, liksom kärleken, är beskaffad.

Vi skall inte lura oss själva att tro att friheten och kärleken därför är dömda att förlora. Detta skulle leda till en obeskrivlig ångest och hopplöshet som vi inte skulle klara av att leva med. Alternativet, eller möjligtvis är det bara ett sätt att skyla över och ”glömma” sin egen hopplöshet, är en grym cynism. Om det är en sådan som allt mer breder ut sig, så ligger vi illa till.

Problemet med dagens borgerlighet är att den tycks ha gett upp kampen om kulturen, alternativt att man inte ser dess betydelse. Detta därför att man lever i villfarelsen att ekonomi alltid övertrumfar kultur, något som inte kan vara sant. Precis samma sak trodde vänstern ända fram till dess att planekonomin visade sig vara både ekonomiskt och moraliskt bankrutt. Borgerlig marknadsekonomi övertrumfade planekonomi på alla sätt.

Betydde detta att vänstern ansåg sig slagna och skamset bad om ursäkt och omvända sig? Knappast, istället slog man klorna i vad som fanns tillgängligt, främst de kulturella kommandohöjderna, liksom de spirande gröna rörelserna i vilken den såg sin nya chans till makt och kontroll.

Liksom Mark Steyn kan jag bekänna att:

 “I’m a great believer that culture trumps economics. Every time the government in Athens calls up the Germans and says, okay, we’ve burned through the last bailout, time for the next one, Angela Merkel understands all too well that the real problem in Greece is not the Greek finances but the Greek people.”

Inom judisk tradition återfinns tanken att jordiska ting är enbart kopior (instansieringar), av eviga former, i boken Salomos Vishet (tillhör apokryferna och återfinns därför inte i den vanliga svenska protestantiska bibel), där det står: ”Du har befallt mig att bygga ett tempel på ditt heliga berg och ett altare i den stad där du har din boning, såsom en avbild av det heliga tabernakel som du har berett redan från begynnelsen.” (mina fetningar ifrån denna källa)

Likaså skall ”det nya Jerusalem” komma ned till oss från Himlen, och inte minst så lär Jesus själv oss att be till vår Fader som är i Himmelen; att Hans vilja skall ske, ”så som i himmelen, så ock på jorden”. Alltså med andra ord, ”låt något instansieras här nere i likhet med formen, vilken redan existerar ”så som i himlen”.

Så, vilken instansiering är då inte den främsta, om inte att Gud, genom Jesus Kristus, inkarneras i vår värld. Varför Gud måste bli människa, har förutom sina antropologiska orsaker (som vi under kafferasterna tillsammans med René Girard har talat om) också teologiska och metafysiska aspekter. Dessa kan vi förstå om vi betraktar förhållandet mellan det Finita och det Infinita.

Det Finita är för det första alltid större än ingenting. Ja, till och med är det oändligt mycket större än ingenting. Samtidigt kan endast det Finita och det Infinita tillsammans utgöra helheten, eller vad Bolton kallar för det ”Sant Infinita”. Att Gud (Infinit) träder in och blir människa (Finit) innebär att det Infinita inkarneras i det Finita och det Sant Infinita först då manifesteras.

Problemet med detta är att Gud, för att vara Fullkomlighet och det Sant Infinita, måste Han skapa detta finita och relativa. Men om Gud är allsmäktig och en Gud som skapar utav kärlek, så kan Han inte vara tvingad av någonting att skapa. Gud måste vara fri att inte skapa. Thomas av Aquino, påpekar Bolton, säger självt att båda påståendena måste vara sanna. Denna paradox för oss är dock någonting som inte måste vara en paradox för Gud.

Vi kan säga att om Gud, som är Kärleken, är fullkomlig, så måste Hans fullkomlighet komma genom kärlek och aldrig genom tvång. För skedde det genom tvång hade det inte varit kärlek. Skulle Gud då av kärlek kunna avstå från att bli fullkomlig och alltså existera som enbart det Infinita, men inte Sant Infinit? Är Gud i så fall inte fullständig innan han har skapat världen och låtit inkarnationen ske? För oss är detta ett mysterium, något bortom vår förmåga att förstå, därför att det innebär att fler och (ur vårt perspektiv) motsägelsefulla sanningar måste vara sanna.

På sätt och vis kan vi också säga att människan utan inkarnationen skulle vara någonting mer än Gud, därför att hon då skulle inkorporera flera nivåer av verkligheten i sin själ, både ande och materia, än Gud själv. En Gud som endast var rent andlig skulle därmed sakna något som människan har – och därmed inte vara fullkomlig.

Något sådant är naturligtvis en absurd tanke, skriver Bolton, som istället menar att inkarnationen av Logos, alltså Kristus nedstigen till jorden som människa, fungerar som en förbindelselänk ”mellan intellekt och den naturliga ordningen” hos den enskilda människan, men också som ”förbindelse mellan Gud och hela skapelsen” i ett kosmiskt perspektiv. Inkarnationen väcker därmed den sovande principen av Guds Logos hos den individuella människan, och gör det möjligt att den går från potential till manifestation.

Två metafysiska idéer som Bolton alltså lägger avgörande vikt vid är ”Principen om alltings Fullkomlighet” (eng: ”Plenitude”) och ”Den Stora Kedjan av Varande”.

Den ”Stora Kedjan av Varande” utgår från idén att med Gud som förankringspunkt löper verkligheten som en kedja av hierarkiskt ordnade länkar neråt i en fallande grad. Thomas av Aquino talade om att Gud först och främst absolut vill sig självt och sin egen natur, vilken är det enda som till fullo är värt av Honom att vilja. Därefter vill och älskar Gud övriga ting i en fallande skala.

Medan en strikt monoteism i stort sett hade inneburit en narcissistisk gudom, blir denna självkärlek någonting radikalt annorlunda hos den treeniga guden. Genom att vilja sig själv, beviljar Gud också alla arketyper, alltså en stor mängd av skapelser och varelser, att existera i Honom.

När människan, som har en speciell plats i kedjan, genom sin frihet att också agera enligt sin egen vilja, avviker från den väg Gud har avsett för henne, innebär det inte att Gud som älskar henne mindre. Det är tvärtom alltid människan som vänder sig bort och inte besvarar kärleken, aldrig Gud.

På grund av en utbredd relativism och sekularism är det idag få som accepterar verkligheten av hierarkier som Varats Stora Kedja i kosmos. Istället har vi en sekulär jämlikhetsideologi där varje skillnad betraktas som ”orättvisor”. Varje orättvisa vi kan se oss utsatta för, ger oss rätt att tillhöra ”de kränktas skara” och därmed ställa krav på alla andra om upprättelse. Och för att slippa tvingas upprätta andra gäller det att själv inta den största offerrollen.

Det tidigare idealet att genom dygder som hårt arbete, mod, moral och ödmjukhet förändra oss själva och sträva efter det högre, har vänstern vänt till att vi skall visa oss vara allt mer ömkliga och viljelösa offer. Istället för än att bli mer ”gudalika” genom att följa goda förebilder och högre ideal, förespråkas en strävan efter att vi bör efterlikna varandra och helst sjunka till nivån under Big Brother-deltagare.

Vi vill så gärna tro att jämlikhet, egalitet, inför varandra (se t ex ”jämlikhetsanden”) kommer att göra oss mindre benägna till avundsjuka och därmed till bråk om materiella tillgångar och status i samhället. I själva verket är det precis tvärtom. Det är när alla är exakt likadana, eller förväntas vara det, som misstänksamheten och avunden når sin klimax.

När vi förväntas vara jämlika, kommer vi att extra noga övervaka så att ingen får mer och att ingen är det minsta annorlunda, vilket skulle störa ordningen och rubba den sociala jämvikten. Minsta misstanke om obalans någonstans kommer få de övriga att reagera. Det kommer oundvikligen leda till (åtminstone om vi vill bevara jämlikheten) att individer som anses som avvikare, som annorlunda och egensinniga måste fördrivas ut ur gemenskapen. När vänstern säger sig både ”gilla olika”, men samtidigt ”gillar jämlikhetsanden”, är det inte utan att man undrar vad de menar.

Förutom att metafysisk kunskap hade varit omöjlig utan verkligheten i form av Varats Stora Kedja och Principen om Alltings Fullhet – och därmed den nödvändiga inkarnationen – är att utan dem skulle Gud aldrig kunnat ha uppenbarat sig för oss. Som Bolton poängterar hade Gud då inte haft någon inneboende relation till världen och istället hade vi haft en manikeisk dualism, där en ondsint gudom håller oss fångna och utanför den andre gudomens kärlek.

Vår moderna värld är på sätt och viss i manikeisk. Vi ser på världen som en ackumulering av ”ting”, vilka vi anser oss kunna bruka helt efter vad vår horisontella rationalism erbjuder för möjligheter. Ingenting är längre heligt, allra minst det mänskliga livet. Från så väl unga idealister som från de som är allt för gamla för att ännu vara de, hör vi att världen mer eller mindre är en katastrofplats, vilken vi genom allt mer ingående social ingenjörskonst behöver skydda oss från.

Enligt vänsterns domedagsprofeter hägrar undergången ständigt runt hörnet. Om det inte är naturliga katastrofer som torka, översvämningar, eller krockar med meteoriter, så är det världskapitalismens snara sammanbrott, överbefolkning, eller en av människan orsakad klimatkatastrof.

Paradoxen är dock att ju tryggare och säkrare världen blir, desto mer tycks efterfrågan på trygghet öka. Politikerna utlovar trygghet mot makt och pengar, folken gapar ständigt efter mer. Särskilt om samma politiker kan utmåla nya hot att skrämmas med.

En för stor övervikt vid att världen är ”ond” och en överdriven rädsla för livet i den, beror naturligtvis, ur den allt mer tilltagande sekulariseringen, på en minskande förtröstan till Guds Försyn. Den sekulariserade människan kan inte se att hon hör till en annan ordning än den materiella. Att hon har en annan plats i universum än den som följer ur andra människors vilja och påverkan.

Vi misströstar på Guds ljus medan vår tro på Prometheus eld ökar.

Men uppenbarligen kan bön och icke-våld provocera de som redan hatar.

”Imagine if a Republican candidate were to spend 20 years attending the Aryan Church of the White Christ. The candidate explains, more-or-less convincingly, that they are neither a racist nor a racialist. In fact, few people believe that the candidate—unlike the other nice people in the congregations—is a racialist, despite the fact that she did not disassociate herself from them or the church’s teachings.

Imagine also that she looked the other way and feigned ignorance of what her church taught, even when presented with evidence that there was no plausible way she could not know what was going on. How would you feel about such a politician? Would you regard them as a person of integrity? Would they be qualified to be the President of the United States?

The answer, of course, is that such an event isn’t even in the realm of possibility. There is no chance that the Republican Party would allow such a person to become the nominee, much less make it to the White House.

If no Republican could be allowed to get away with such an association, why was such behavior excused when the candidate was Barack Obama?”

Läs hela nu!

”Under artonhundratalet monteras kristendomen snabbt ner som övergripande kulturellt narrativ. Delvis är det en rörelse som kommer inifrån religionen själv. Bibelexegetiken upphäver auran kring de religiösa urkunderna. De historiska vetenskaperna återför religionen till ett kulturuttryck bland andra. Myten om Guds inträdande i mänsklig gestalt och hans självoffer uppvisas just som myt, hos Hegel som andens väg mot självkännedom, hos Marx som bedövningsmedel, hos Nietzsche som asketiska prästers maktvilja, hos Freud som infantil regression.

Kännetecknande för flera starka kritiker av kristendomen var en ansats att med filosofi och vetenskap träda i religionens ställe, att formulera en sekulär frälsningstanke, en antikrist som kunde försona människan med henne själv och med jorden, som proletär, som tekniker, som övermänniska. Nittonhundratalets katastrofala politiska utopier kan delvis ses som experiment i post-kristen politik.

Men när kanonerna tystnat, när utopierna visat sitt mordiska ansikte och Europa stod inför sin sönderslagna kultur var det många som på nytt satte sitt hopp till kristendomen. Andra sökte stöd i marxismens illusoriskt objektiva frälsningshistoria. Nietzsche var kanske den som mest radikalt ställt den europeiska människan inför nihilismens dilemma, ett liv utan grund eller gud. Men för många var hans tänkande diskrediterat genom det missbruk det genomgått i fascisternas händer.”

Utan att ha läst Hedenius (debatten pågick långt innan jag var född) så slår mig två saker.

1) Att likt Hedenius tro att vi i väst ens hade kunnat veta vad något sådant som ”humanism” var för något, utan vår kristna grund, kan nog endast komma från historielösa och traditionsförnekande liberaler.

2) Hade de svenska biskoparna varit endast en smula bevandrade i filosofi hade de kunnat bemöta Hedenius. Nu är det väl dock filosofi, så vitt jag förstått, mer eller mindre bannlyst i Svenska Kyrkan och i prästutbildningen.

Hur som helst säger Ruin en del vettiga saker, så gör en kopp kaffe och läs hela recensionen här.

Ändå upplevs de som viktiga att sponsra (självklart med andras pengar i form av skattemedel) av den typ av människor som uppnått positioner i samhället där man förväntas förstå sammanhangen, men inte gör det (som till exempel här). Detta är den politiskt korrekta sfären av lika inkompetenta som maktlystna människor som därför att de saknar ett eget liv, aldrig får nog av att lägga sig i andras. Att opponera sig eller gå mot strömmen i en sådan sfär är livsfarligt för karriären.

Det blir därför precis som med kejsarens nya kläder. Ingen förstår riktigt de intellektuellas idéer, men av rädsla att framstå som korkade (vilket troligen skulle vara ett helt riktigt konstaterande i de flesta fall) genom att fråga vad de egentligen menar, vågar man inte göra just detta. Och ingen är gladare för det än de intellektuella, därför att om de blev tvungna att öppet förklara sig och om deras idéer allvarligt debatterades skulle det tydligt framstå hur knäppa de är.

De intellektuellas idéproduktion blir problematisk därför att man inte behöver uppleva sina egna idéer. Det är alltid någon annan som skall utföra och drabbas av dem. Det är lätt att romantisera revolutioner, folket kamp, massornas vilja och diverse utopier när man aldrig behöver uppleva dess blodiga baksidor. När frihet är något som definieras vid ett skrivbord och inte ute i den så kallade verkligheten, landar det oftare i förtryck än i en befrielse.

För frihet är något som måste levas, den måste ”upplevas för att upptäckas”, så att säga. Den går inte att förstå på endast ett abstrakt sätt, i sina högt flygande tankar. För även om tankens frihet är något stort och viktigt i sig, så innebär personens frihet något mycket mer. Friheten som ett abstrakt begrepp är någonting som vi bara kan utveckla om vi samtidigt konkret upplever den.

Det är alltid lika intressant när man hör från bekanta på vänsterkanten uttrycka en förvånad glädje över hur härligt det är att äga sin bostadsrätt (självfallet samtidigt som de uttrycker att de egentligen är emot att bostadsrätter ens existerar, och de som bor i hyresrätt ser naturligtvis ned på sina ”kamrater” i bostadsrätter).

Det är när man, som vänstern, lever mer eller mindre i sina abstraktioner och utopiska fantasier än i verkligheten, som förtryckande idéer alltid uppstår. För om de inte är anpassade för verkligheten från början, måste de tvingas på den.

Poängen här är att dels att det finns en dualism av Princip och Manifestation. Men också att det för oss som har access till det principiella, men som lever i det manifesterade, så måste inkarnation alltid föregå reflektion.

Frihet är, genom att den måste upplevas, en känsla och inte ett kvantitativt mått på hur många valmöjligheter jag har. Att jag får ytterligare en ny valmöjlighet kan visserligen öka min frihet, men vi kan inte reducera frihet till enbart en sådan kvantitativ aspekt. Frihet är först och främst kvalitativ. Det är när jag lever i sanning som jag verkligt fri, oavsett om valmöjligheterna är få, eller inga alls. Vi behöver dock valmöjligheterna för att kunna se, uppleva, och förhoppningsvis välja bort de dåliga alternativen.

Vi kan se på detta med att  ”leva i” någonting, som vi ”ser” på hur solen lyser in i ett rum med människor. Solstrålarna strömmar in och träffar ögonen och ”tränger in” i alla närvarande, och eftersom en solstråle är en våg så förblir den en, trots att den är närvarande i flera olika subjekt. Är det då solen som är i oss, eller vi som är ”i” solen”?

Är inte detta analogt med vad Paulus säger i Kolosserbrevet? Att han nu ”är korsfäst med Kristus” och därför ”lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”. Är det så att Kristus lever i oss, eller, är det vi som lever i Kristus? Närmast är det kanske så att det är både ock, för om vi lever i sanning, så lever vi i den som är vägen, sanningen och livet.

Bolton påpekar korrekt hur “förnekande av dualism i praktiken innebär ett förnekande av medvetenhet i sig”, och att ”moderna filosofer som argumenterar för detta [alltså icke-dualism] argumenterar för någonting som inte bara de flesta människor inte tror på, utan något som de själva heller inte tror på, förutom möjligtvis i undervisningssalen.”

Ja, ungefär som socialism då. För på samma sätt fungerar vänsterns verklighetsfrämmande drömmerier om ”andra världar som är möjliga”, om ”klasskampen” som legitimerar ”våldet” som medel och metod. Så länge det hålls på skrivbordet, under läslampans sken, kan fantasierna hållas vid liv. Men när idéerna kommer ut i den verkliga solens ljus, där de också kan höra de plågade ropen från alla sina miljoner offer, förstenas de likt bergatroll som kan krossas i tusen bitar av ett välriktat slag.

Men för oss i verkligheten så är medvetenhet det primära. Det är i medvetandet vi är. Vad är vi egentligen när vi inte är medvetna, som när vi sover? Vi är ju inte närvarande, utan är någon annanstans, eller om vi inte i själva verket är överallt, därför att det under/omedvetna är en icke-lokal dimension.

Bolton poängterar i ett kapitel av ”Self and Spirit” hur matematikens utveckling (genom Pythagoras och senare Euklides) fick filosoferna i det antika Grekland att inse att deras medvetenhet inte endast var receptiva mottagare av en yttre värld, utan att medvetande också var något som kunde överskrida alla världens mångfald och forma abstrakta begrepp och principer som vi inte finner direkt genom sinnena (även om det är genom sinnena vi alltid går, som Van Morrison skaldar: ”Behind the ritual you’ll find the spiritual”).

Detta var en befriande känsla för de grekiska matematikerna/filosoferna. Tänkandet kunde nu ta sig helt andra former än att hantera det man för tillfället ”hade för handen” så att säga. Euklides fick detta att blomma ut till en djupare förståelse för möjligheten av en dimension av principer och värderingar i värden, där man fann en koppling mellan den fysiska och den icke-fysiska (andliga) världen som individen kunde interagera med, utan att behöva vara inbegripet i de kulturella/religiösa yttringarna och ritualerna. Individen själv blev en ”medlare” mellan världen av ting och världen av idéer.

Begreppet ”Logos” betraktas generellt sett inte som något skiljt från sina manifestationer, skriver Bolton. Alltså är Logos en verklighet där ”transcendens och immanens är speciellt kombinerade” och ”förenade utan att vara förväxlade”. Detta förutsätter en dualism som är verklig och ”där dualismens termer förenas i självaste det operativa Logos.” Som en funktion i själen förutsätts både Logos och doktrinen om vårt inre (själen) som ett mikrokosmos, konstaterar Bolton.

Och när Logos bor i oss som personer, när sanningen har ett ”rum” att formas i (själen) genom mötet av det horisontella och det vertikala, så kan vi i kristendomen se det nya och radikalt brytande med konventionell kultur. För endast genom oss som hela personer kan vi ta emot och ge den kärlek som skapar förståelse, barmhärtighet, förlåtelse och slutligen upprättelse, eller återuppståndelse om man så vill.

Vi fortsätter dock att, med hjälp av dr Robert Bolton, diskutera människans konstitution och möjligheten av ett dualistiskt kosmos baserat på ett högre tredje. Bolton menar att platonism kan spela avgörande roll för kristet tänkande, utan att vara del av dess uppenbarade sanning. Boltons kristna platonism är därför spännande, för vanligen är det accepterat att kristendom, i slutändan, inte kan förstås utifrån något annat tänkande än sitt eget, eller någon annan kultur än sin egen.

Vi ämnar därför följa Bolton till sin slutdestination, för att åtminstone kunna avspisa honom i sin helhet och inte utan vidare efter endast några få bloggposter.

Vi kan helt enkelt inte bortförklara dualismen med att säga att det endast finns en verklighet, vilken är gudomlig, och resten är illusion (Maya), därför att det påståendet förutsätter en dualism av verklighet/illusion.

Dualism tycks vara existerande redan från universums skapelse och är alltså inte någon mänsklig abstraktion. Vår tvådelade(!) hjärna tycks däremot vara anpassad för att hantera dessa och nå kunskap om dessa duala poler.

För snarare är det så att vi med absolut säkerhet vet att åtminstone en sorts dualism existerar, nämligen den av objekt och subjekt, eller materia och medvetande, för den som önskar. Vi vet att det existerar fysiska objekt liksom det existerar tankeobjekt. Detta är en upplevelse vi har av första graden, det vill säga en direkt upplevelse hos oss själva. Vi vet att objektet vi upplever ”där ute”, inte är samma objekt vi har inom oss i vårt huvud. De kan omöjligt vara samma sak.

Vi kommer inte undan dualism, men vi vill heller inte hamna i den gnostiska uppfattningen om en demiurg och en transcendent gudom bortom allt. Alltså att dualismen är absolut. Ändå existerar det dualismer som inte tycks vara reducerbara (t ex: en och många, tid och evighet, absolut och oändlig, man och kvinna, våg och partikel, del och helhet, form och substans, individ och kollektiv, subjekt och objekt, medvetande och undermedvetande, kaffebönor och vatten).

Den enda vettiga ”lösningen” på dualism är att det finns ett överskridande tredje som förenar dem utan att förstöra dem. Vi har talat om det tidigare. Vad som kan förena allt, både motsatspar och komplementära, är kärleken.

Människan är en tvär-kosmisk varelse, vars existens skär rakt igenom kosmos alla nivåer; från icke-levande materia, till liv och biologi, till medvetande och reflektion, till ande och gudomlighet.

Detta innebär att människan har möjlighet att avancera, genom evolution om man så vill, upp (eller ned) längs en vertikal axel. Vi är således det enda djur som kan sjunka under sin egen potential. Alla övriga varelser på jorden kan endast vara just vad de är predestinerade att bli, de har ingen självöverskridande förmåga, men människan kan fritt välja om den vill bli mer som Clint Eastwood eller… tja, som den här saxofonisten…

När den gamla världens kulturella hierarkier raserades (med rätta gällande många) av vetenskapen och de sociala revolutionerna,  drabbades man dock av en viss hybris, som jag tror kulminerade från 1968 och under sjuttiotalet. Alla hierarkier ansågs per definition som dåliga. Klasspyramiden skapad av kapitalismen skulle raseras till förmån för något nytt, klasslöst och demokratiskt (visserligen via omvägen av en diktatur). Vad man inte förstod var att människan inte kan leva utan hierarkier (kosmos i sig är hierarkiskt ordnat, annars skulle vi aldrig förstå något av det), och nya hierarkier skapades, vilka snarare var ett steg bakåt mot ett ofriare och mer ojämlikt samhälle. I teorin skulle allt bli annorlunda jämfört med det gamla förtryckarsamhället, i verkligheten blev förtrycket sjuttio resor värre.

Allt kommer ur vår ontologi, alltså vår idé om vad som är verkligt och vilken plats i kosmos detta har. Eftersom människan alltså inte bara är materia, inte bara en cellklump, inte bara medvetande eller ande, utan en varelse som överskrider, men också deltar i, alla dessa ontologiska nivåer, så överskrider hon de idag allmänt populära reduktionistiska förklaringsmodellerna, t ex darwinism och materialism.

Vår utgångspunkt när vi beaktar den kulturella och civilisatoriska kris som idag existerar, framför allt i västvärlden, vilket betyder Europa (Ryssland inkluderat) och Nordamerika, men som sätter sina avtryck på platser där det västliga kulturella avtrycket har varit eller är stort, är i grunden vare sig ett politiskt eller ett psykologiskt problem. Vi har, enligt min åsikt, att hantera ett andligt, eller närmare bestämt ett själsligt problem, som kommer ur en brist på ontologisk densitet, vilket Gil Bailie förklarar i en av sina föreläsningar.

Vi känner att någonting saknas, att vi lider brist på substans.  Vi frågar oss ”vem är jag?” men vi söker hela tiden på fel ställen och tar till metoder som i själva verket leder till mindre substans. Det är metoder som vi tror är överskridande, men som i själva verket är en form av falsk transcendens. Vi tror vi blir mer verkliga (substantiella) genom att få andra att hysa begär till mig, till vad jag föreställer, eller till vad jag äger. Jag känner att jag lever, genom andras begär att imitera mig. Även att folk hatar mig kan ge mig intrycket av att vara en betydelsefull människa.

Men allt detta är uppenbart substanslöst. Det är inte jag som är viktig, utan vad jag företräder i form av tillgångar, makt, pengar, osv i mitt yttre. Vår moderna dyrkan av popidoler och filmstjärnor är ett uttryck för denna form av tomhet i vår längtan. Vi älskar inte personen, vi älskar bilden och ytan av personen vi ser på scenen.

På samma sätt älskar vi inte oss själva, utan vi älskar den bild av oss själva vi försöker upprätthålla. En bild som är mer eller mindre flyktig, en som kommer och går, och när vi inte når upp till den så känner vi oss misslyckade och behöver en ny stimulans eller bevis på att vi duger. Och så håller det på…

Ontologisk densitet är en synonym med det vi kallar för vårt jag, förutom att när vi säger ”jag”, tänker vi på det som en slags entitet, sällan som något beroende av andra människor och därför interindividuell. Men vi måste alltid se oss själva som grundade i andra. Vi ärver biologiska faktorer från våra föräldrar och vi växer upp i en social kontext. Vi är i grund och botten relationsvarelser.

Våra grundande relationer kan sträcka sig över det mänskliga, därför att vi kan ha en relation med Gud, genom Hans son Jesus Kristus. Ordet som blev kött och människa för att kunna möta oss på vårt sätt. Givet att vi släpper in, alltså ”bereder en väg för Herran”, och därmed låter oss konstitueras av Honom istället för av alla andra möjliga flyktiga begär och förebilder vi tar oss. Det är det enda som kan leda till ontologisk densitet som är stabil. Däremot betyder inte det att vi inte behöver mänskliga relationer också, och att dessa kan bidra, men det förutsätter att de i sin tur är grundade i något verkligt.

Påtår på det? OK, det kommer.