Dialogen fortsätter här:
Agaton – Medvetenhet och frihet att vilja och handla innebär stora möjligheter, men också stora risker. Vi måste finna mening i våra liv för detta. Det krävs nog till och med ett slags hopp, vare sig det är outtalat eller erkänt för sig själv, om något bortom döden…
Beatrice – Jag håller med dig, men mening här och nu finner vi, enligt min uppfattning, först och främst genom våra relationer och gemenskap med andra människor. Djur kan till viss del ersätta människor, men endast till så stor del som vi ”humaniserar” dem. Djurens egna relationer är inte meningsfulla, hur starka de än tycks vara, då de inte kan veta vad mening är. Människan som äger självmedvetenhet, intelligens och förnuft, låter dessa verktyg komma till sin fulla rätt, i skapandet och genom upprätthållandet av meningsfulla relationer.
Agaton – Det kan jag hålla med om.
Beatrice – För att fortsätta min tankebana, så vill jag mena att den mest värdefulla, eller meningsfulla relationen vi kan ha, är den kärleksfulla. I vår tid har den dock tenderat att få nästan enbart en erotisk betydelse. Men den vidare kärleken till nästan, ”agape”, är vad jag syftar på. Vi kan nöja oss med att respektera andra, önska att de bevaras och förblir vad de är, vilket det naturligtvis inte är något fel med, men genom kärleken tar vi det extra steget och vill, inte bara önskar, att andra blir till mer än vad de är. Alltså att de utvecklas till de personer de är menade att bli.
Agaton – Kan jag älska mig själv, alltså vilja min egen fulla potential, då kan jag göra detsamma även för andra. Till och med min fiende. Jag vill helt enkelt att denne blir till någonting annat än det hot hon utgör mot mig just nu.
Beatrice – Därför att vi är i ett ständigt tillblivande…
Agaton – Precis. Att någon endast har nått till en viss sträcka i sin potential, innebär inte ett mindre värde för den personen. Alla människor, även de med defekter, eller icke färdigutvecklade, har därför samma absoluta människovärde. Att utopiska experiment har slutat i våld och mördandet av otaliga miljoner människor har berott på att man sett på människan som enbart ett medel för sina egna, eller sin ideologis, mål. Utgår jag istället från att jag själv är en person i tillblivande, så måste jag även utgå från att alla andra är personer i tillblivande. Så blir varje människa ett mål i sig självt, vilket jag inte får förstöra eller hindra.
Beatrice – I det här med person märker jag hur det finns en koppling genom att vi säger ”jag” och ”du” till varandra. Jag tänker på det nu när vi sitter är och samtalar. Båda tycks ömsesidigt genomtränga varandra så att inget av dem går att uttala utan att samtidigt uttrycka det andra.
Agaton – Samma sak gäller för andra pronomen, som ”vi” och ”dem”, eller ”han” och ”hon”, de utgår alla från första person, alltså “jag”. Ett pronomen tycks endast möjligt att uttrycka i relation till jag. Vi får därför inte se oss som isolerade självmedvetna öar flytande i kosmos. Vi måste även här undvika att göra ”jag” eller ”du” till substantiv, till “jaget”. Vi får inte skapa oss en liten ”jag-figur” inom mig, som likt en maskinist sitter och drar i olika rattar och spakar, vilka får mig att tala, gå, dansa och så vidare.
Beatrice – Nej, för jag är inget objekt, utan ett subjekt. Vi är alla subjekt. Det är inte “jaget” som är, utan det är jag som är!
Agaton – Just precis. Ordet ”jag” tillhör ordgruppen indexikaler. Ord vars mening alltid varierar beroende på situationen i vilken det uttalas. Det beror alltså på vem som uttalar det och vid vilket tillfälle detta sker. Om jag säger “jag”, så är det jag som säger det, men om du säger precis samma ord betyder det något helt annat, för du syftar såklart på dig själv. Ordet “du” fungerar på samma sätt. Dessa insikter är nyckeln till som låser upp förståelsen för människan som person och som relationsvarelse.
Beatrice – Tidsangivelser tycks ha samma subjektiva uttrycksform. Om jag säger “nu”, så menar jag ju mitt nu och inget annat nu. Även om det samtidigt som jag säger ”nu” måste ske massor av saker runt om i hela universum, vilka jag ej har sinnlig access till, så tillhör de inte mitt nu. Nu är personligt och därför inte något objektivt mätbart. Det har alltid en viss utsträckning som kan röra sig mellan ett ögonblick upp till flera sekunder, minuter, eller till och med flera år. Som när jag säger “nu för tiden” och menar ett relativt långt tidsintervall.
Agaton – Till och med årtal utgår från en person i form av Jesus Kristus. Varje person tycks vara en central punkt i universum.
Beatrice – När vi säger att ”jag” är universums medelpunkt så har vi på sätt och viss rätt. Problem uppstår först när vi tror att vi själva är den enda medelpunkten. Subjektet tycks alltid vara i centrum och i relationer samtidigt. Inte objektivt som allt annat i världen, utan subjektivt, vilket gör oss till intersubjektiva varelser i en transcendent och immateriell rymd.
Agaton – Haha, ja visst! Och när vi är inne på det här så vill jag också poängtera att ordet “själv” också är en indexikal, vilken jag kan använda i syfte att skapa en relation med mig själv. Alltså, jag erfar genom min självmedvetenhet mig själv som en person i nuet.
Beatrice – Det leder oss till frågan om frihet och ansvar. Något som endast självmedvetna personer kan ha genom relationer med andra. De moderna individualisterna säger att hon utan några krävande relationer är mest fri och att så fort vissa relationer inte passar oss, så är det bara för oss att lämna dem. Men så enkelt är det inte. Att få utlopp för oss själva, som personer, kan bara ske genom andra människor. Vi måste alltså leva i gemenskap och ha relationer som tar tid och därför sker i historien.
De pausade medan Agaton fiskade upp en flaska vin, lite bröd, ostar och frukter ur sin väska, vilket blev till en måltid de delade under en stunds tystnad.
Agaton – Vi har förmågan att kommunicera mycket ingående och på flera plan med våra medmänniskor. Vi kan dela med oss av vår kunskap, tankar, känslor genom intersubjektivitet, snarare än det missbrukade ordet objektivitet. Det bästa sättet att bedöma en sanningshalt, inom filosofi, religion eller vetenskap, är helt enkelt att bedöma den efter dess frukter. Allt vi tänker och filosoferar om, kan ges uttryck i form av vilja och därmed handling. Allt som inte stannar vid blott drömmande och önsketänkande går att bedöma värdet på genom empiri. Vi får dock inte falla ner i vulgär utilitarism och positivism här. Varje människa är ovärderlig och det är dennes personliga utveckling och förverkligande vi är intresserade av.
Beatrice – Alltså, när vi talar om personlig utveckling, så talar vi inte bara om förändring i någon slumpmässig och meningslös betydelse. Att gå från ”här” till ”där” kan bara innebära en utveckling om ”här” och ”där” verkligen finns. Jag menar att det inte bara är något absolut relativt och slumpmässigt. För att äkta förändring skall äga rum måste någonting också bestå. I morse var jag Beatrice, nu är jag Beatrice, men under tiden som förflutit har jag också genomgått förändringar. Jag har tänkt nya tankar och idéer, jag har omsatt energi genom att äta, jag har tränat och förändrat min kropp fysiskt. Massor av saker har förändrat mig och helst också utvecklat mig, men jag är fortfarande jag.
Agaton – Visst är det mycket märkligt? Det vi kallar för ”jag” i oss består, samtidigt som jag förändras och utvecklas hela tiden, från födsel till död. Alltså, först i dödsögonblicket är jag som mest mig själv.
Beatrice – Historien tar tid och Gud ger den tid, har jag hört någon säga. Det är klokt. Vi behöver vår historia för att bli det vi är menade att bli. Utan tidens utsträckning hade allt hänt med en gång. Om jag inte skulle få tid på mig att bli till vad jag är, hade jag inte varit en fri varelse.
Agaton – Och om vår medvetenhet inte är ett ting, utan en aktivitet, då innebär det att vi deltar och med-verkar till historien. Varje enskild person är med-skapande av historia genom sina handlingar. Genom subjektets form inte bara upplever och handlar vi i världen, utan vi tilldelar den också värde. Det materiella får genom personens omdöme ett kvalitativt värde. Dessa kan dock inte enbart ses som subjektivistiska upplevelser eller känslor. Vi kommer som sagt fram till sanningar genom att våra känslor, teorier och handlingar leder till de frukter vi skördar. Vi kan kommunicera dem i våra kulturgemenskaper. Vi kan välja att strida, men också att i kärlek söka, efter sanning. Vi behöver inte alltid vara överens, men det fruktsamma sökandet kan bara göras utifrån en icke-våldsprincip.
Beatrice – Känslor är enbart privata, och vi kan endast nå fram till en sann enighet genom ett genuint delat gott. Att endast vara ute efter att uppleva enskilda ”goda” känslor, kan det snarare endast leda till ett sökande efter tillfredsställelsen av vårt eget ego.
Agaton – Vi kanske inte är mycket närmare en enkel och definit beskrivning av vad en människa är. Hon förblir i grunden ett mysterium och väl är nog det. Allt för många är det som har sagt sig veta bergsäkert och det har alltid lett till helveten på jorden.
Beatrice – Vi är och förblir subjektiva varelser, men med förmåga till en helt objektiv åskådning – nämligen den om oss själva i form av jag. Vi måste börja med oss själva och vi måste nog landa i att vi slutar där. Vi befinner oss i den historiska världens drama, på en upptäcktsfärd, för att genom andra finnas oss själva igen. Som T.S. Elliot skrev i ”Little Gidding”: ”Slutet på alla våra upptäcktsfärder innebär att återkomma där vi började och lära känna platsen för första gången.”
Agaton – Se, nu är skeppet på väg in! Låt oss samla ihop våra saker och göra oss redo. De lär snart ankra upp och sätta i skeppsbåten för att hämta upp oss.
***
Och så lämnade Agaton och Beatrice stranden, men diskussionen fortsatte säkert ombord.
***
Förutom att din framställning är fantastiskt fin så sympatiserar jag också med din filosofi. Skönt!
Jag kom att fundera på en grej; Du säger att vi tilldelar världen värde. Jag tror att det är ett mycket viktigt påstående, men jag måste utreda det för min egen skull. Jag är obekväm och undrar om det jag begriper är vettigt. Jag tror det finns två diken som utmärker sig i kulturen. Kanske fås en förståelse genom att först belysa ytterligheterna?
Det ena diket tror jag illustreras av merparten av ateistisk moralrealism idag. Man inser att värden existerar men tänker inte mycket längre än så. Favoritexemplet att kontemplera över är ofta smärta, det är något påträngande som drabbar oss och våran medvetna kontroll kan i det läget verka vara ganska obefintlig. I denna filosofi är värden enbart en förlängning av materian. Därför är vi slavar under världens nycker. Vi kan inte välja vad vi värderar utan den transhumanistiska lösningen måste ligga i att vi listar ut vilken materiekonfiguration som ger upphov till beständig lycka/njutning.
Det andra diket tror jag har sin utgångspunkt i nihilismen. Det är en psykologiskt omöjlig teori för de flesta och därför går man ofta vidare till exempelvis subjektivism eller existensialism. Då sägs det att vi kan ge världen mening och värde subjektivt. Problemet när existensialisten säger detta är att man tror att vi människor är fria att skapa mening ur det totalt meningslösa. När subjektivisten talar om värden verkar det vara något overkligt. Nihilismen är hela tiden närvarande, fast man har lagt på ett lager av illusioner, som jag ser det.
Det verkar som att båda dessa diken motsäger varandra. Båda borde ha fel, men båda har väl också vissa rätt? Jag tycker det verkar som att en del värde och mening ges till oss, kanske kontinuerligt men också som en del av våra mänskliga och individuella förutsättningar. Men det måste också vara så att vi kan tilldela värden, kanske framförallt genom att omvärdera en upplevelse eller tanke.
Jag tror att en medvetenhet om båda diken är viktigt. Vi är begränsade, vi kan inte ha någon naiv övertro på vår egen skaparförmåga men vi kan inte heller vara hopplösa inför de materiella omständigheterna. Låter det rimligt?
Vänligt sagt om denna lilla skrift, som på grund av utrymmesbristen blev ordentligt komprimerad.
Det du säger låter väl fullt rimligt, tycker jag.
Relativism är i verkligheten bara eller ett steg i processen till uttalad nihilism. Men det existerar naturligtvis ingen riktigt nihilist någonstans. Vi lägger in värderingar och skapar värdehierarkier hela tiden.
Som jag ser det, ligger det till vår uppgift och frihet att värdera rätt, då det är min övertygelse att värdena “finns där ute” i världen för oss att upptäcka, men utan oss att upptäcka så finns de inte. En paradox som måste vara sann…
Tack, det låter bra. Anledningen att vi lätt hamnar i diverse diken tror jag är att vi har ett begär efter att förstå mer än vi kan. Att hålla sig till det obegripliga, som måste vara sant, kan helt klart vara obekvämt i förhållande till detta begär. Speciellt med tanke på hur delar av kulturen ser ut.
Som du säger så finns inga nihilister, det finns heller ingen som tror på utilitarism. Informella värderingar är betydligt mer påtagligt i vår kognition än det rationellt formulerade tänkandet. Det är så enkelt att inse egentligen, men ändå har det krävts år av ganska intensivt filosoferande för att jag själv skulle kunna ta mig igenom detta töcken. Och den processen hade varit futil utan vissa värderingar till hjälp. Fascinerande.
Förut hade jag lite problem att hänga med i ditt tempo, men nu börjar det bli lite väl lugnt tycker jag. Men det är ingen brådska, jag blir kvar några decennier iaf hoppas jag