1 + 1 = 1 men också 2 och 3

De som läste förrförra bloggposten kanske listade ut att jag nu i lördags ingick det äkta ståndet och gifte mig med min Maria. Det var en strålande dag, fylld av Guds värme och kärlek i överflöd, som jag hoppas vi båda kommer att vara tacksamma för resten av vårt gemensamma liv.

***

Det är hög tid att försöka knyta ihop säcken (även om det såklart aldrig riktigt låter sig göras) och avsluta vårt långa kafferep med Bolton och hans bok ”Self and Spirit”, vilken behandlar själens konstitution och plats i den kosmiska hierarkin (”Varats Stora Kedja”).

Vi börjar med en sammanfattning innan vi kommer till det mest intressanta – om själen är odödlig, vad i oss är i så fall i behov av frälsning, och varför?

Det tycks vara ofrånkomligt att vi lever i en värld bestående av många dualismer (horisontellt/vertikalt, gott/ont, liv/död, partikel/våg, etc), men vilka är möjliga därför att de är grundande i något mer, ett tredje.

För till skillnad från alla de som vill reducera världen till en enda sant verklig substans, där allting annat är en form av illusion (Maya), så innebär dualism enligt Bolton (liksom för vår Okända Kaffedrickare, en vi betraktar som en ledande auktoritet på området), ett beroende, både i sin analys och i sin syntes, på ett högre tredje. Detta är inget annat än Kärleken själv, i vilket allting kan uppgå och förenas utan att själva bli förstörda. Det är analogt med hur ett gift par förenas och blir ett, en familj, men utan att någon av dem förlorar sin personlighet.

Mycket pekar alltså på att världen i själv verket är treenig, vilket korrelerar med den kristna läran om den treeniga guden. Dessutom är det ju så att en tredje personlighet kan skapas genom det gemensamma barnet. Något som jag anser vara den bästa reflektionen av Guds treenighet.

Människan måste vi alltid betrakta som en helhet som förmår att integrera hela Kosmos i sig genom att delta i hela Varats Stora Kedja, från materia till ande. Man kan inte, likt Dr Frankenstein, ”skapa” en människa nerifrån och upp. I romanens värld blev resultatet precis så omänskligt som all form av reduktionism kommer att leda till, vare sig den är andlig eller materialistisk. Helheten är alltid större än delarna, vilka därför alltid måste vara underordnade helheten. Det omvända är inte möjligt.

Människan har en själ, men hon är inte reducerbar till den. Hon är inte enbart sin själ, medan kroppen är något hon är tvungen att dras med här under jordelivet. Det råder därför ingen konflikt mellan kropp och själ, utan båda är förutsättningar för den andre. Personen är Helheten, i vilken själen är en immateriell del och kroppen en materiell del. De utgör en dualism, vilken kan förenas genom kärlek till varandra. Det är när kärleken mellan kropp och själ inte längre är hundraprocentig som vi ser psykiska problem så som anorexi, till exempel.

Själens roll är den att den innefattar våra representationer av världen utanför oss själva, liksom av vår egen kropp, våra minnen, idéer och känslor. Att vi inte är våra representationer, och att de inte är materiella, kan lätt bevisas genom att se på hur vi upplever smärta på en punkt i kroppen. Om jag slår mig på tummen med hammaren, så är det i enbart tummen det gör ont. Det finns ingen kedja av materiell kausalitet som fortplantar smärtan från tummen till själen. Hade det varit så hade jag varit tvungen att känna smärtan genom hela armen och upp till hjärnan.

Tänkande måste särskiljas från att endast vara direkt kausalitet av våra kroppsliga sinneserfarenheter och kan därför inte vara beroende av någon kroppslig funktion. Vi måste naturligtvis ha en hjärna för att kunna tänka, och det vi tänker blir influerat av vad vi erfar genom sinnena, men tänkande i sig självt är inte något fysiskt, även om det är beroende av det fysiska.

Ett till exempel är hur mentala representation kan ges en negativ motsvarighet, vilken inte existerar i den fysiska världen. Jag kan till exempel tänka mig arbete, liksom dess negativa motsvarighet icke-arbete, som någonting. I den fysiska verkligheten så finns det bara möjlighet till faktiskt arbete, men inget icke-arbete, vilket endast är ett obestämt ingenting, en frånvaro av arbete. Frånvaro är ingen existens i det fysiska, men väl så i det mentala. Att vi alltså kan tänka oss något som inte existerar i den fysiska världen utanför oss är också ett tecken på att tänkande inte är beroende av det fysiska.

Bara om själen och kroppen är av två olika substanser, finns förutsättningen för den universellt erkända dogmen att själen kan existera förutan den materiella kroppen, men inte vice versa annat än för en kortare period. I själva verket är kroppens fortsatta bevarande en bra stund efter döden (då själen har lämnat kroppen) ett tecken på att den är en egen substans, för hade den varit en och samma som själen hade den inte kunnat bestå ens ett ögonblick.

En av de uppenbara och viktiga poänger Bolton har är dock att om vi tänker i banor av österländsk mystik, där en principiell själ i vilken allting deltar och som kan reinkarneras i ett oändligt antal kroppar, saknar betydelse för individens person. En sådan universell själ skulle inte behöva bekymra sig mycket om sådant som frälsning, eller om kroppens välbefinnande för den delen. Det är heller inte ovanligt att man talar om att lämna och försaka den materiella kroppen från sådant håll.

Något sådant är dock otänkbart för kristna, enligt vilken ”mänskligheten som helhet har förenats med Gud i Kristus, i Vem hon också skall återuppstå.” (Bolton)

Vidare måste själen vara den substans i vilken hela hierarkin av ”Varats Stora Kedja” kan innefattas, från Nous ner till den köttsliga kroppen, finns möjligheten till en spirituell helhet. Utan detta transcendenta koncept av själen skulle vi vara tvungna att bestämma oss för vilken del av oss som är just den del som uppnår förening med den universella Jag-principen (Nous/Atman). Och, för övrigt, om nu denna del är underordnad den universella principen, så måste vi förneka denna dels transcendens, medan om de är jämbördiga måste den ena bli överflödig.

Kristen gnosis skiljer sig från österländsk, genom att förutsätta båda ”polerna” av medvetenhet, alltså både det personliga och det universella. Som vi sett tidigare när vi behandlande det Sant Infinita som något vilket måste bestå av både det Finita och det Infinita för att vara fullständigt, så är alltså det Finita en lika universell princip som det Infinita.

Vårt subjektiva och personliga medvetande kan, eftersom vi (om vi är kristna) tror på inkarnationen, inte enbart vara en ”startraket” vilken vi dumpar efter att ha utnyttjat dess bränsle på väg upp mot de gudomliga höjderna.

Fortsättning följer…