Nedan följer en kaffepaus skriven efter inspiration från en tidigare förd dialog mellan mig och signaturen Tom Haas på Axessbloggen, samt en nedan länkad replik på ännu ett inhumant utspel av humanisterna.
***
De intoleranta materialisterna, av typen humanisternas Christer Sturmark, är för det mesta väldigt lika klara med vad vi kan och inte kan veta, som de är med vad vi får tro och tänka – och därefter tillåter andra att arbeta med.
Vad de förutsätter är att endast den vetenskapliga metoden är en acceptabel och framkomlig väg till kunskap för oss. Alla andra metoder klassas som värdelösa. Men om vi enbart erkänner vetenskaplig metod och vetenskapliga frågor kan vi bara få vetenskapliga svar. Dessa säger oss ingenting om vare sig skönhet eller godhet. Vi begränsar oss således till enbart den kvantitativa aspekten av kosmos.
Bara därför att materialisterna inte förstår hur man söker den sorts kunskap vilken är nödvändig för det humana, betyder det inte att vi också måste bete oss som djur. Vi kan använda fler sorters verktyg ur en mångfacetterad verktygslåda. Filosofisk metod, metafysik och logik, liksom uppenbarelse och vittnesmål, är metoder som tar oss längre än den rent (natur)vetenskapliga.
Vetenskap är helt enkelt bara en metod som syftar till att kvantifiera och mäta en objektiv verklighet. Till sin natur kan den inte hantera den subjektiva verklighet vi alla bär inom oss, eller mäta några som helst kvalitativa egenskaper i någonting, utan att reducera dem till kvantiteter. Det duger helt enkelt inte för att beskriva hela vårt kosmos som innehåller så mycket av både skönhet och godhet.
Alltså, fysik förutsätter en korrekt metafysik. Om man vill kan man nöja sig med att tro att metafysiken ”hänger i luften” och inte behöver något mer, men jag är av uppfattningen att Gud är den nödvändiga garanten för metafysik.
Problemet med det sättet att resonera är att vi behöver en annan metod än den vetenskapliga för att komma fram till den Sturemarkska slutsatsen. Logik, vilket materialismen påstår sig bygga på, förutsätter vad som i själva verket överskrider materialism.
Vi skall därför inte vara så snabba med att dra gränser mellan vetande och tro. Om det finns en given gräns mellan vetande och tro, vilken världens alla sturemarkar vill sätta upp (en idé som Kant kanske gett starkast uttryck för som sin garant för att försvara tron), var sätter de då denna gräns?
Hur kan de veta var denna gräns går? Är det inte så att när man ser en gräns för sitt vetande, då ser man redan att där finns någonting mer bortom denna gräns. En helt godtycklig gräns för vetandet är att säga att ”hit kan jag veta men inte längre”. Men hur kan vi samtidigt inte medge att denna godtyckliga gräns just gränsar till något istället för till ingenting? Sätter vi upp denna gräns så vet vi redan att det, på andra sidan vetandegränsen, finns någonting, bara att vi inte känner till dess exakta natur.
Detta någonting är vad vi, som vetenskapsmän, så förutsättningslöst som möjligt borde ge oss ut för att utforska. Det är det som är vår expedition, vår odyssé, vår forskningsresa in i det innersta rummet i oss själva, mot det som samtidigt gränsar till det yttersta.
Men, eftersom det slutgiltiga bortom vad vi kan föreställa oss form av det materiella och horisontella måste vara grunden och höjden av det vertikala, alltså det Absoluta, eller med andra ord G-d, så ryggar vi tillbaka och säger stopp – ”om detta vill jag inte veta” – men att inte vilja veta är någonting helt annat än att inte kunna veta.
Som kaffedrickare kan jag säga att jag kan veta om att Gud existerar. Det är i själva verket nödvändigt att Han existerar. Kan jag bevisa det? Naturligtvis inte, jag är inte Gud. Jag kan säga att jag är, men endast Gud kan säga ”Jahve Är” om sig själv.
Så, även om vi kan veta mer än vi vill veta så kan vi inte känna till den exakta naturen hos verkligheten. Vårt vetande är alltid endast en karta, inte verkligheten själv. Det finns därför alltid en lucka av osäkerhet i all form av vetande. Men det är i så fall bättre att även kalla vetenskap för tro, än att sätta upp en godtycklig gräns mellan det vi påstår att vi endast kan tro på och det vi med säkerhet säger oss kan veta.
Verkligheten utanför oss är åtkomlig för vetande, men denna verklighets exakta natur är inte åtkomligt för absolut vetande (vi lever i det relativa och vi är inte Gud). Att verkligheten utanför vår subjektivitet är åtkomlig för oss på ett relativt objektivt sätt är hela grunden för vår vetenskap.
Våra sanningsbegrepp tenderar att glida utför när vi inte kan definiera vad sanning är.
Sanning är vad som Är. Sanning är existens. När jag påstår att jag är, så uttalar jag en absolut sanning, eftersom jag har direkt kunskap om det faktum att jag är. Bara jag kan veta denna sanning, men det måste vara en sanning, för annars är jag inte till. Sanning finns i många former; i naturvetenskap, i matematik, i skönhet, i godhet, i filosofi och i religion.
Vi söker sanning för dess egen skull, därför att vi strävar efter vad som är verkligt, efter vad som är existens. Människan, eftersom hon är fri, har möjligheten att skapa lögner, men lögner äger ingen egen existens, de är endast karikatyrer eller deformerade avbilder av vad som är sant och som faktiskt har existens. Lögnen blir en slags halvexistens. Även det rena förnekandet, om det skall vara ett äkta förnekande, kräver att det finns något att förneka. Att förneka att något som inte existerar inte existerar är en oxymoron.
Vi kan därför inte nå fram till sanning genom samförstånd utifrån relativism, vilket i slutändan leder oss till nihilism. Varje dialog förutsätter att båda parter är överens om att det finns sanning att finna, annars är dialogen meningslös. Två relativister kan försöka övertala varandra om att den ena är en större idiot än den andre, men eftersom båda är idioter kommer de aldrig att förstå varför de inte kommer fram till något.
Vetenskap och tro är inte komplementära, då de inte existerar på samma ”nivå”. Tro (på sanning och därför på existensen) måste alltid föregå all vetenskap, eftersom vetenskap endast är metod, inte ontologi. Tron är vetenskapens förutsättning, en behållare för all vetenskap. Om vi kan säga att vi vet något vetenskapligt, så kan vi också säga att vi vet att sanning existerar, att sanning är en ontologisk verklighet, och att vi erkänner ett hierarkiskt ordnat Kosmos.
Religiös tro är naturligtvis mycket mer än tro på ”sanningens möjlighet”, men naturligtvis innefattar religiös tro också en tro på ”sanningens möjlighet” – man tror att Gud är (men inte enbart) Sanning. Framför allt är religiös tro en tro på frälsning, eftersom vi är fallna varelser.
