Hade förmånen att se filmen ”Gudar och människor” häromdagen (se som vanligt gärna fader Barrons kloka insikter om den). Jag tänker inte skriva någon recension, därför jag skulle inte kunna göra den rättvisa. Flera gånger, främst i början, under filmen tänkte jag ungefär ”är det inte lite segt det här?” eller ”kom igen, nu får det hända något”, men det hände aldrig riktigt. Vilket i slutändan ändå var befriande. För så mycket hände istället i bakgrunden, eller i det undermedvetna hos tittaren som försökte sätta sig in i munkarnas situation. Först efter att i sin helhet rullat klart kunde jag uppskatta filmen som det mästerverk den är. Som en av de starkaste filmerna jag någonsin sett.
Trons kraft sätts på hårt prov. Munkarna vet att de kommer bli martyrer. De är rädda, modiga, dumdristiga men framför allt enormt kärleksfulla. Endast en av de åtta munkarna lyckas undkomma islamisternas slutgiltiga räd mot klostret. De övriga hittas senare halshuggna. Att åka därifrån medan tid fanns och därmed rädda sig hade även det ”varit att dö”, som munken Luc säger i en scen.
Men detta kristna martyrskap skiljer sig radikalt från islamisternas dödskult. Medan de sistnämnda ser en ära i att aktivt söka och längta efter döden i martyrskapet, finns det inget sådan ”ära” att söka för en kristen. Det finns ingen berättigad längtan efter en för tidig död. Inga önskedrömmar om något mytologiskt perverterad form av paradis, befolkat av jungfrur ivrigt väntandes på att bli lägrade av martyren. I det kristna martyrskapet finns endast kärleken för dem man offrar sig, då den kristna Guden har uppenbarat sig för oss, inte som någon form av despotisk härskare, utan genom enbart sin självutgivande kärlek.
Munkarna i filmen lever bland och möter naturligtvis där den sida av alldaglig levande muslimer, vilka de har mycket goda relationer med. Den enskilde troende muslimen är inte bekymret, men att islam är en djupt problematisk religion kan knappast vara ett kontroversiellt konstaterande idag. Lite längre ner kommer vi in på varför det är så.
Påve Benedicts tolkning av Andra Vatikankonciliet, vars giltighet han starkt argumenterar för, innebär att religionsfriheten är något av absolut vikt, därför att den är en garant för den mänskliga personens värdighet. En del kritiserar påven för att detta öppnar för en tolkningar att kyrkans lära inte längre är den enda rätta. Påven är dock mycket noga med att samtidigt kritisera all form av relativism, vilken menar att alla religioner, liksom ateism, skulle vara likvärdiga och lika sanna.
Endast i en miljö av religionsfrihet kan den heliga katolska och apostoliska kyrkan stå upp för att vara den religion som bär på de största sanningarna. Personligen är jag numera katolik och är övertygad om att det är där de stora mysterierna görs som mest synliga, men som kaffedrickare söker och är jag beredd att erkänna sanningar överallt där de manifesteras – men bara i den grad de manifesteras. Dock är det endast i en miljö av religionsfrihet, där våld och hotelser är bannlysta, som en kyrka kan verka för att vinna över hjärtat hos den troende.
Ytterst är det statens världsliga makt som måste stå som garant mot de som vill inskränka religionsfriheten, liksom de friheter som följer ur den. I vår upp-och-nervända värld är detta långt ifrån glasklart. Den svenska staten till och med betalar flygbiljetter för att ökända terrorister skall komma hit och delta i ”feministiska konstprojekt”, ivrigt påhejade av den svenska ”kultureliten” på LO-ägda Aftonbladet. Extremister möts förr eller senare.
Även om den vanlige muslimen endast önskar leva i fred och frihet, bilda familj, bli framgångsrik i sitt yrke och att favoritfotbollslaget vinner serien i år, så är det inte vad islam vill av ut sina underkastade utövare.
I en äldre artikel på First Things diskuterar ”Spengler” utifrån den judiska teologen Franz Rosenzweig förhållandet mellan kristendom, judendom och islam (jag vill minnas att jag har tagit upp den artikeln i extrem korthet någon gång tidigare så det var väl på tiden att vi återkom och utvecklade denna nu). Enligt Rosenzweig bör Islam närmast betraktas som en tillbakagång till hednisk religion. Vi har alltså snarare att göra med en reaktion mot den kontinuerliga uppenbarelse som det kristna byggt vidare på utifrån judendomen, än som en naturlig fortsättning.
Vi skall först klargöra att Rosenzweigs kritik av islam inte går att avfärda med de vanliga argumenten att han är jude, pro-sionist och därmed en given ”motståndare” till allt muslimskt. Men tvärtom var han motståndare till sionismen, då han såg på det judiska som något evigt och internationellt, snarare än temporärt och nationellt .
Inom all uppenbarad religion, argumenterar Rosenzweig, känner vi Gud genom Guds ovillkorliga kärlek (Gud förde israel ut ur Egypten och han gav sin enfödde son åt världen). Så fungerar dock ingen hednisk religion, vilken tvärtom innebär alienation från denna Kärlekens Gud. Visserligen erbjuder Allah (muslimerna) sin nåd, men inte sin ovillkorliga kärlek. Därför menar Rosenzweig att islam är just precis en hednisk religion.
Efter att ha läst genomgången och jämförelsen, i Christian Trolls artikel i nr 1 av det katolska magasinet Signum (artikeln tyvärr ej online), mellan kristen och muslimsk syn på flera saker (Gud, treenighet, heliga Ande, Maria, Jesus, etc.) som det ändå finns en viss grad av gemensamma erkännanden av, är den enda slutsatsen jag kan dra att islam är en parodi på kristendom. Trolls slutsats är också att ”de två trossystemen visar på två helt olika och kontrasterande förståelser av relationen mellan Gud och mänskligheten”.
Vi är vana att mest se till olika religioners yttre, men för att förstå Rosenzweigs poäng bör vi se till dess inre verklighet. Genom sin strikta monoteism och syn på Allah som absolut transcendent, verkar islam till vara långtifrån det vi vanligen klassar som hedniskt, nämligen naturdyrkande och panteistisk. Men ser vi på tron utifrån den existentiella ståndpunkten hos den enskilde troende, framträder en annan bild.
Vi alla längtar och vi har alla ett hopp, innerst inne i oss, om det eviga livet, därför att hade vi inte det skulle vetskapen om döden inte vara möjlig att bära på. Vi skulle helt enkelt bli galet deprimerade om vi inte hade denna hemliga längtan. På olika sätt försöker människor genom religiösa uttryck hantera vetskapen om döden, och därmed sin längtan efter Gudsriket. Dessa skillnader mellan religioner är en utgångspunkt för Rosenzweigs sociologiska syn på religion.
Inte bara individens svar på rädslan för döden, utan också hela folket i den religiösa kulturens svar på rädslan för utrotning har här en viktig betydelse. Vi är rädda för att vår kultur, språk och så vidare också skall dö ut och det avtryck vi har satt på jorden också skall försvinna. Hur vi hanterar detta som ett religiöst och kulturellt kollektiv är en viktig faktor som religionen måste bedömas efter.
Kultur har alltså betydelse. Något som våra kultureliter, trots att de själva är eliter, inte förstår. Istället görs allt för att bryta ner den västerländska judiskt-kristna kulturen, men till förmån för vad? En kulturrelativism, vilken de med ett finare ord kallar för mångkulturalism för att framstå som ”icke-diskriminerande”, men sanningen är att rivandet av alla hierarkier leder endast till en ny form av diskriminerande institution – den politiskt korrekta diktaturen.
Det är lustigt hur dessa kulturella eliter tycks anse att just deras åsikter alltid är ”normativa” och att alla som inte håller med dem är avvikande extremister (”verklighetens folk”). Så mycket för den anti-diskrimineringen och tolerans för olika. Att ”gilla olika” är för vänstern samma sak som att gilla terrorister, mördare, diktaturer och allsköns rövarband som förpestar för omgivningen.
Det påstås nu i medierna att de palestinska organisationerna Hamas och Fatah har en ”överenskommelse” om slut på interna stridigheter. Så vad innebär det för Israel? Tror någon verkligen att Hamas nu har släppt kravet på att förinta Israel och istället erkänna dess existensberättigande? För min del är det troligare att man har lycktas enas med Fatah om Israel framtida förstörelse. Jag överbevisas gärna, men historien talar sitt tydliga språk: det enda som arabvärlden någonsin lyckats enas om tidigare är judehatet.
Av någon anledning förenar judehatet dem även med de marxistiska sekterna vi har kunnat se kivas över ideologiska frågor här i väst. Men i de anti-Israeliska demonstrationerna kan vänstern nu göra gemensam sak med både islamister och nynazister.
Detta är också tecken på återgången mot en hednisk form av tänkande, kultursfärer som enligt Rosenzweig, inte har förmågan att forma en autentisk mänsklig individualitet genom skapandet av personer. Istället upplöses individen i kulturen som kan ta formen av allt från rasen eller staten. Vänstern har aldrig några problem med att staten blir för stor eller inkräktar för mycket i folks privatliv, därför att vänstern identifierar sig själva med staten. “For the isolated individual, his society is the society” citerar Spengler från Rosenzweigs bok “The Star of Redemption”.
I den allomfattande staten, vänstern utopi, har var och en sin bestämda plats och roll. Individen är endast viktig i den mån han uppfyller denna roll, så som en kugge är viktig för att utföra en specifik uppgift i ett maskineri. Att ”finna sig själv” blir något otänkbart för den enskilde, därför att vem han eller hon är, som mänsklig person, är fullständigt ointressant. Staten är en byggnad, vilken endast kan ha delar, medan ett civilsamhälle har organ – och därför vara levande.
Fortsättning följer…
Pingback: Med samvetet ute på djupt psaltvatten | Kaffepaus