Självevidenta deklarationer i det papperslösa samhället

Om metafysiska sanningar kommer till oss intuitivt, vilket Schuon menar (se föregående inlägg), måste vi också ha en direkt känsla för dess riktighet. Det utesluter dock varken några logiska argument – eftersom logiken är någonting som är ställt i sanningens tjänst – eller empiriska bevis.

Den fysiska verkligheten finns här, mitt framför näsan på oss. Empiriska observationer och att själv, genom livet självt, deltaga genom att uppleva sanning, skönhet och godhet spelar ännu större roll för att bekräfta dess verklighet.

Den som har utvecklat sin näsa en smula kan lukta sig till ett sumpigt och dåligt kaffe lika bra som dåliga ekonomiska teorier och politik. Det är inte  bara därför att de kommer från vänstern – de kommer ju lika ofta från höger nu för tiden – utan därför att vi känner igen strukturen hos dessa teorier.

De innehåller när de preciseras ofta luddiga begrepp och svepande formuleringar, liksom motsägelsefulla och/eller ofullständiga resonemang. Alltid med inslag av utopiska visioner och föreställningar, där människan ses som en formbar kugge, ett medel för att uppnå politiska mål.

Förmåga till sådan intuitiv ”förkänsla” för kaffesump, är dock vad vi genom hela livet fått höra att vi inte kan lita på. Om våra sinnesförnimmelser av verkligheten utanför oss själva kan vara illusioner eller hallucinationer, måste allt som påstås vara absoluta sanningar vara utsatt för samma risk, resonerar man. Och därför finns det egentligen inga sanningar alls.

Denna hyperskeptiska agenda från vänstern (det vill säga från materialistiska ateister och relativister) har lett fram till en situation där man hela vägen från tidiga barnprogram och upp till de akademiska institutionerna, blir så fullproppade lögner och halvlögner, att de som befinner sig i dessa institutioner varken vet ut eller in efter några år i dess grepp.

Låt oss ta ett exempel. Något som nästan har blivit förvrängt till oigenkännlighet är begreppet “mänskliga rättigheter”. Hur många kan redogöra för dem på ett klart och icke självmotsägande sätt idag?

Vad man i korthet kan läsa som en introduktionstext på sidan för Institutet för Studiet av Mänskliga Rättigheter vid Göteborgs Universitet antyder en tveksamhet kring begreppen. Man skriver att ”det krävs en förmåga till problematisering av mänskliga rättigheter för att seriöst kunna behandla de tolknings- och gränsdragningsproblem som uppkommer när abstrakta rättigheter ska tillämpas i olika politiska och administrativa sammanhang.”

Vi kan dock vara säkra på att en ”problematisering av mänskliga rättigheter” inte är något annat än att säga att rättigheter inte kan vara absoluta, utan måste relativiseras (det vill säga problematiseras). En ursäkt för att inte klart och tydligt behöva definiera och avgränsa, samt kunna applicera rättigheter på grupper istället för individer.

Den nyligen presenterade uppgörelsen mellan regeringen och miljöpartiet om nya rättigheter för så kallat ”papperslösa” i det här landet är resultatet av ett sådant här “tolknings- och gränsdragningsproblem“.

Här har man satt samman ett förslag, vilket (man också stolt deklarerar) mest verkar vara till för att hålla SD utanför den egna kompisklubben, men som verkar ställ till en ännu större oreda bland rättighetsbegreppen i vårt avlånga land.

Förslaget verkar precis så fullt av motsägelsefulla budskap och ologiska resonemang kring asylsökande, invandring, medborgerliga sociala rättigheter och universella mänskliga rättigheter, som vi skulle kunna förvänta oss i ett politiskt landskap som håller på att gå mot ett intellektuellt sammanbrott.

Sanna Rayman skriver utförligt och bra på sin egen blogg, vilket kokar ner i det här stycket: ”På liknande vis ignoreras nu den grundläggande poängen med medborgerliga rättigheter och skyldigheter som fundament i ett fungerande samhälle. Man öppnar för att institutionalisera olika nivåer av medborgar/invånarskap, en elasticitet som på goda grunder kan antas skada legitimiteten för hela samhällskonstruktionen och naturligtvis också möjligheten till gemensamma lösningar.”

Vad som en gång var självevidenta sanningar är nu ett sammelsurium av politiska konstruktioner, hel- och halvlögner, som kontraherar varandra och som sätter rättssäkerheten ur spel, belöna de som bryter mot lagen och straffa de som följer den. Det gäller inte bara frågan om papperslösa flyktingar,utan på många områden som yttrandefriheten, energifrågor liksom jobb- och arbetslöshetsfrågor.

Vad är en mänsklig rättighet? Ja, för den som börjar med att tänka utifrån från sig själv – vilket är det enda stället man med rätta kan utgå från – utkristalliserar de sig intuitivt som självklara.

Vi vet alla att vi själva är individer, personer – och att alla andra därför också är individer och personer. Ur det faktum att vi själva är unika (ur latinets ”individuum”, som betyder odelad eller odelbar) kan vi därför dra slutsatsen att det är något speciellt med att vara en person. Det finns inga som helst skäl att detta skiljer sig mellan olika individer. Vad som gäller för mig, måste också gälla för min nästa.

Alla med potential att bli personer måste behandlas som likar och mänskliga rättigheter måste därför alltid ses som universella. Detta självklara faktum är väl formulerade i den amerikanska självständighetsdeklarationen, med orden: ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights.” Därmed bör vi själva, liksom alla andra, åtnjuta ett visst skydd för vår person genom staten som vi har givit våldsmonopol. Om inte staten sköter detta kommer vi snart ha maffior som gör det.

Det kan inte sägas bättre än i självständighetsdeklarationen. Dess sanningar är intuitiva och kan bara vara intuitiva. Eftersom de inte existerar i någon mätbar form, existerar de inte för vetenskapen, vilket gör att något mer behövs.

Rätt till sin egen person, rätten att slippa tvång, hot och våld mot sin person, är vad som är självevident. Ur detta kan man logiskt dra slutsatsen om sådant som äganderätt, yttrandefrihet och religionsfrihet. Rätten till allt möjligt annat måste dock alltid innebära våld mot denna första grundläggande rättighet.

Nu är vi inte några renläriga anarkister här, snarare långt ifrån, skyddet av den egna personen genom ett våldsmonopol som statens, kräver att vi tummar något på denna första rättighet. Det är nödvändigt att ge upp en smula frihet för att vinna en större frihet och trygghet både som individ och som kollektiv. Var gränserna går exakt är inget som är gjutet i betong, men när det går för långt åt ena eller andra hållet leder det till kriser och problem.

Att det finns kurser, ja tydligen hela utbildningar, i ”mänskliga rättigheter” är ett uttryck för att det finns de som inte nöjer sig med de självevidenta rättigheterna, utan behöver lära sig konstruera även andra typer av rättigheter, som sociala- och ekonomiska rättigheter.

Politiska-, sociala- och ekonomiska rättigheter är inte längre självevidenta, utan tvärtom motstridiga och kontraintuitiva. De måste därför (i olika grad) upphäva de föregående och självklara rättigheterna.

Varje ny social rättighet som blir till lag, luckrar upp den självklara förståelsen för de universella rättigheterna. Försvaret för individens rätt mot kollektivets övergrepp blir allt svagare.

Slutligen, ett annat sätt att luckra upp betydelsen av mänskliga rättigheter är att vilja dela ut dem även till djur. Ett naturligt steg för ortodoxa darwinistiska agendan som inte ser människan som något annat än ett djur bland alla andra.

Men när människa och djur endast ses som varelser drivna av “själviska gener”, måste vi också dela samma mål och “mening” med livet. Resultatet blir dock inte att vi behandlar djur mer “humant”, utan att människor blir behandlade som djur. Människan har potential till mer att yngla av sig, till exempel nå hela vägen till att bli en person, frälsningen och det eviga livet.