Vi har under tidigare kaffepauser lagt ut texten om vad konservatism är och försökt förstå vad det innebär att vara konservativ och att applicera sina värderingar i sitt eget liv, i samhället och politiken. En sann konservatism måste alltid utgå från en ortodox tro på Gud, därför att blott en simpel ”tro på mänskligheten” är att bortse från hennes fallenhet – och hennes oförmåga att självständigt resa sig upp över sin belägenhet.
En konservativ (och korrekt) iakttagelse är att alla försök att radikalt förändra samhällskollektivet alltid har visat sig vara en dålig idé. Man får aldrig med sig alla. Våldet och förtrycket lurar därför alltid bakom varje radikalt skarp samhällssväng. Konservativa har därför alltid motsatt sig sådana svängar och istället förespråkat försiktiga och en långsammare förändringstakt än vad de radikala och revolutionära krävt.
Det var så som socialdemokratin fungerade under sin glansperiod. Man hade vett nog att stoppa, både interna och externa, radikala idéer om förstatliganden och planekonomi. Men efter att Olof Palme blivit statsminister blev dock radikalismen comme il faut. Nu med Mona tycks inte någonting annat än ytterligheter och kulturradikalism vara av intresse. Det är dock glädjande att åtminstone några få fortfarande är klarsynta nog att genomskåda bluffen.
Det enda som jag kan se faktiskt lämpar sig för radikala förändringar är individen själv. Dels därför att förändringen i huvudsak endast ”drabbar” just den enskilde om den visar sig medföra negativa konsekvenser, men främst därför att det är oss själva vi först kan övertyga om att göra den radikala svängen. Är mitt liv på väg åt fel håll är det bara jag själv som ytterst kan ta ansvar och göra den sväng som behövs.
Vill jag ha en förändring i samhället – då måste jag i så fall börja med mig själv. Mitt exempel kan sedan visa sig som ett gott exempel för flera. Sällan, eller aldrig, brukar vi se till kollektivets massa som ett gott exempel. De goda exemplen, skulle jag vilja säga, hittar vi bara hos individer.
Det tycks mig, när det kommer till just kristendomen, att de starkaste uppenbarelserna och mest omskakande omvändelserna inte sker kollektivt, utan alltid enskilt och personligt. Enda anledningen jag kan komma på är att det är så saker och ting sker genom en personlig gud. Det börjar med det personliga, därför att det helt enkelt är det som Gud är, och därför där det måste börja. Kopplingen mellan den personliga guden och den personliga människan är vital.
Även om många senare i sin tur har kommit att omvändas samtidigt eller under kort tid, så kan det inte börja hos många samtidigt.
Inkarnationen, korsfästelsen och återuppståndelsen av Jesus är i sig något radikalt. Det började i en person. Det ledde till slut till hela romarrikets omvändelse (och därmed slutligen sin undergång, eftersom det inte kunde fortsätta vara ett kristet imperium). Men det tog tid, lång tid.
Centurionen ensam såg sanningen att ”Förvisso var denne man Guds Son.” (Matt 15:39), och han omvändes under korset. Tuppen gol endast för Peter. Thomas var tvungen att själv, personligen, sticka fingret i sidan på mästaren för att tro honom. Ensam, på vägen till Damaskus blev Saul omvänd (till att bli en av de viktigaste personerna i kristendomens historia, Paulus).
Skall vi tala om radikala förändringar så var Jesus som ett rent vertikalt dop(p)-i-kaffet och korsfästelsen en händelse av sådan magnitud att dess tryck- och svallvåg än idag sprider sig runt över världen. En radikal förändring påbörjades, men den var så liten till en början att ingen, förutom en liten grupp av lärjungar och närmaste märkte av den.
Radikala förändringar följde dock direkt för lärjungarna. Efter att de ha haft stora svårigheter att faktiskt förstå vad mästaren menade, blev de efter uppståndelsen till de klokaste och visaste bland människor. Och från att ha varit relativt fega (de gömde sig, förnekade Jesus, osv), förändrades de till att bli bland de oräddaste personerna i historien, där inte så få av dem dog som martyrer.
För judar som blev kristna innebar detta en ny radikal frihet från de många regler och förbud som omgärdade judendomen. Det innebar ett nytt liv där den skrivna lagen spelade mindre roll och det oskrivna samvetet spelade hela den rollen – ”För att leva utanför lagen, måste du vara hederlig”, som Bob Dylan sjunger i låten Absolutely Sweet Marie.
För hedningarna innebar ett kristnande en ny radikal upplevelse av historien, istället för evigt cirkulär blev den linjär. Skapelsen och livet fick en riktig början och ett riktigt slut. Inte bara ”sköldpaddor hela vägen”. Livet innebar nu en födelse och en frälsning. Allt var inte bara ständigt återkommande årstider, högtider och ritualer. All födelse och död styrdes inte längre av ständigt återkommande säsonger.
Naturligtvis tog det tid att komma loss från det gamla sättet att leva, det är fortfarande en pågående process som ännu ej är avslutad. Många och starka är de krafter som försöker dra oss ner tillbaka till antingen ett hedniskt sätt, eller extremt regelstyrt, sätt att leva. Den förstnämnda kraften är störst inom västvärlden, medan den senare utövar sitt tryck genom en islamism som vill detaljstyra och förbjuda det mesta. Båda är dock destruktiva.
De hedniska krafterna tar sig uttryck genom sådant som mångkulturalism, relativism och en form av normupplösning, vars mest framskjutna positioner exemplifieras genom veckans pride-spektakel.
Och tittar vi på de hedniska religionerna, så finner vi att de, till skillnad från både judendom och kristendom, alltid börjar med en kollektiv ”uppenbarelse” och ”omvändelse”. Som René Girard visat oss så uppstår religioner – och därmed kulturer – genom ett offer av den enskilde för de mångas skull.
En anarkistisk spiral av mer och mer våld mellan rivaliserande grupper och individer kunde bara brytas genom en händelse med en så stark katharsiseffekt att rivalerna istället kunde enas och istället sluta sig samman kring denna händelse – vilket alltid innebär ett dödande av en gemensamt utsedd syndabock. Detta dödande ritualiseras därefter och återupprepas sedan för att hålla kulturen vid liv.
Enligt Girard kom Jesus därför för att genom inkarnationen, sin död på korset och återuppståndelsen, bryta detta strukturella beteende från vår allra tidigaste historia. Och även om vi idag kanske har upphört med att bokstavligt talat rituellt döda våra syndabockar, så lever strukturerna i allra högsta grad kvar. Det krävs nämligen ingen större ansträngning för att se samma strukturella mekanismer hos HBT-rörelsen när de varje år utser KD till syndabock och rituellt ”slaktar” denna på medias altare.
Men en radikal förändring som den korset har startat går inte att hejda, därför att varje gång syndabocken utses och slaktas, så genomskådas detta. Inte av alla, men av tillräckligt många för att dess enande kraft (katharsis) inte längre kan verka med samma styrka.
Fortsättning följer…
