Man lämnar staden, datorn och uppkopplingen mot Internet några dagar och kommer tillbaka till Axessbloggen, där det stormat rejält och debattens vågor har gått så höga att de slagit in långt över land. En del vrakspillror ligger kvar efter att stormen bedarrat, men det mesta tycks mig vara intakt och relativt oskadat.
Debatten, förutom att ge en hel del nya perspektiv och insikter, tycks det mig, i botten ha handlat om vad man får säga och kräva av andra än en själv – och när detta görs – hur skall det tolkas? Är det en rättmätig kritik som riktas mot en grupp, eller är det försök att tysta och styra dem?
Tanken att varje hävdande om hur något bör vara, eller vad någon borde tycka, skulle vara det samma som att försöka tysta alla andras åsikter måste vi avvisa.
Vi kan inte ha en politisk (eller för den delen en kulturell) debatt utan att den någonstans bottnar i vad vi ”bör” tycka, säga eller göra. Handlar inte allt om våra ställningstaganden eller vilka värderingar vi själva har – och som vi anser att andra också bör ha?
Vem som är avsändaren och vilken bakgrund denna har, är här dock en icke-oväsentlig variabel. Det är faktiskt skillnad på folk och folk, trots allt. Någons bakgrund är viktig för dennes trovärdighet.
Här under kaffepauserna tycker och säger vi hela tiden saker om vad vi borde tycka, vad vi borde känna och vad vi borde göra. Vi gör det därför att vad vi bör sträva efter alltid är sanning. Når vi fram till den? Ja, jag tror det, åtminstone delvis eller i stora drag. Kommer vi närmare med tiden? Jag hoppas och tror det också. Når vi någonsin fram till hela sanningen? Nej, aldrig helt och hållet, eftersom vi här alltid målar en slags karta (se föregående kaffepaus) och inte verkligheten själv.
Men att tycka och påverka måste naturligtvis ske helt utan hot och tvång. Endast den fria diskussionen leder dit sanningen dväljas. Det är som en farled i två riktningar: medan sanningen gör oss fria så leder också friheten till större sanning.
Vi bär alla på våra idéer om vad som är fel med världen och om hur den borde vara. Vad är debatten och politikens mening om de inte går ut på att komma fram till detta? Den som kan övertyga väljarna om sin världsbild och ge sin version av en möjlig framtid, om hur det bör vara, är den som brukar vinna i demokratiska val. Eller, vad är det för mening med t ex kristendom (och mission) – om inte att övertyga alla andra att de bör vara kristna?
Vad som ideligen hörs från vänstern (för definition se föregående kaffepaus) att religion är något som bör hållas absolut privat. Den får inte predikas öppet i det offentliga, för det är att ”pracka på” andra en viss uppfattning. Tro, menar man därför, tillhör den enskildes privata sfär och skall hållas innanför hemmet och innanför kyrkan, inte ute i samhället.
Jag tror det beror på att vänstern och humanisterna anser att just deras idéer är någons slags neutralt normalläge och allt annat är extremer. Men så är naturligtvis inte fallet. Deras idéer är lika mycket på ena kanten som en kristen konservatism är det ute på sin kant.
Men med det menas heller inte att en blandning eller en medelväg är att föredra. Relativism är inget alternativ. För om sanning finns, så kan inte vänstern ha lika rätt som högern. Alla debatter, dragna till sin spets, kommer till slut att landa i första principer, vilka båda inte kan vara sanna. Vänsterns materialism och kristna principer kan inte vara (lika) sanna samtidigt. Det är fullständigt omöjligt.
Och är det inte så att idéer som är universella och allmängiltiga är värda att försöka sprida till andra? Sådant som yttrandefrihet, religionsfrihet, marknadsekonomi, privat ägande och en liberal demokrati är av sådan karaktär.
Men om man vet att ens egna idéer inte är universella och allmängiltiga, då företräder man istället en viss intressegrupp eller en minoritets speciella intressesfär. Då måste ens ansträngningar och värderingar sluta vid den sfärens gränser.
Till exempel: att en viss fackföreningsrörelses önskningar och vilja blir till politik och allmän lag, så som har skett genom samarbetet mellan LO och socialdemokraterna, tillhör den senare kategorin där alltså en grupps intressen tillfredsställs på bekostnad av andras.
Eller, för att inte ”provocera” eller ”kränka” andra, så censurerar och tystar man ner sådant som riskerar att uppröra till exempel muslimer, vilket tavlor föreställande grisar på ett sjukhus tydligen riskerar att göra.
Men just att man försöker övertyga andra – och att därmed anse att andra bör tycka och tänka på ett visst sätt, är själva grunden för all politisk, social och samhällelig debatt och därmed för utvecklingen av våra sådana institutioner.
Vi kan med dessa bara gå i en riktning samtidigt, vilket också är anledningen till att deras makt över människor bör begränsas så påverkan blir minimal.
Att debatten och all intellektuell påverkan måste ske utan hotelser, trakasserier och våld borde vara så självklart att det inte behöver påpekas, men vi gör det ändå.
Nu står kaffekokaren och puttrar igen… kaffepauserna blir härmed mindre glesa.
