Ett extra varv med de intellektuella i rondellen

I och med den uppblossade debatten kring yttrandefriheten efter att mordkomplotten mot Lars Vilks avslöjats, så har flera av de vi kallar för intellektuella gett sina åsikter i frågan luft. Axess har en bra kommentarer här t ex, Dick Erixon skriver här om Kajsa Ekis Ekmans villfarelser och Johan Ingerö skriver bra här, för att nämna några vettiga röster. Faktum är faktiskt att allt fler vettiga än komplett galna röster har uttryckts nu än sist det begav sig. Några av våra så kallat intellektuella har nog vaknat till lite nu, och inser att det är på riktigt.

Det finns saker som man kan fundera allt för mycket över, vrida och vända i tankarna, så att det orsakar sömnlöshet. En sådan sak är vad som kan ha fått Maria Schottenius att plötsligt vakna upp och försvara yttrandefriheten så här rakryggat. Har hon kanske funderat ett slag över om det här med sanning kanske kan vara något som är på riktigt? Hur som helst, all heder åt henne i detta fall.

Det är dock oroväckande många som fortsätter att relativisera och ursäkta sig inför de som hotar med våld och mord så fort de känner sig en smula ”kränkta”.

Så, vad det egentligen är för fel på så många av Sveriges så kallade intellektuella? Vad i hela friden är det som gör att de ens kallas för intellektuella, när de i själva verket mest ägnar sig åt att häva ur sig så grova självmotsägelser och tomma plattityder som t ex Kajsa Ekis Ekman, Jan Guillou, Åsa Linderborg, med flera. Låt oss reda ut detta utifrån en kaffeälskares perspektiv – vars mål alltid måste vara sanningen, även om man inte alltid når hela vägen fram. Det är i så fall helt mitt eget fel.

En sak som intellektuella, enligt Thomas Sowell, har gemensamt, är att de arbetar med att producera idéer. Deras arbete börjar med idéer och slutar med idéer. Det skiljer dem från t ex en hjärnkirurg, eller en ingenjör, vilka båda måste vara intelligenta för att utföra sitt arbete, men vars arbete slutar i någonting fysiskt, så som en lyckad operation eller en brokonstruktion som håller. Deras intelligens är direkt praktiskt och empiriskt testbar. Den intellektuelles idéer är mera indirekta, eftersom de intellektuella själva mycket sällan står för utförandet av det praktiska. Någon intellektuell har aldrig behövt stå till svars för de marxistiska idéer som man propagerat och spridit, när det sen visat sig att miljontals människors död.

Även om man kan tycka att de rent moraliskt bör ta sitt ansvar, så måste det juridiskt vara så att ingen kan klandras för att ha tyckt något. Idéer måste få yttras och spridas. Det är först när de omsätts av någon i handling som juridiskt ansvar kan utkrävas.

Vilka är det då som vi vanligen kallar för ”intellektuella”? Låt se, det brukar såklart vara akademiker som lektorer, doktorer och professorer, sedan oavsett akademiska meriter även författare, filosofer, konstnärer, musiker och poeter, samt kulturarbetare av alla de slag. Men det är sällan som någon anser att skådisar är speciellt intellektuella, medan regissörer mycket väl kan vara det om de gör rätt sorts filmer.

Alla dessa kan såklart klassas som mer eller mindre intellektuella. Få klassar nog t ex Timbuktu som intellektuell av det akademiska snittet, medan flera ändå nog anser att han ger uttryck för ”viktiga åsikter” med sin musik och sina texter.

Strax utanför denna inre kärna av den så kallade intelligentian kommer alla de där andra som gärna skulle vilja vara akademiker, musiker, konstnärer och författare men saknar talang och istället får husera på landets alla kultursidor idag i form av journalister, recensenter och skribenter. Det är de som fungerar som ett slags idéfilter. För om de gillar idéerna, om de ligger rätt i tiden och om de kan gynna journalisten på något sätt, tar på sig uppgiften att sprida dem. I krönikor, i artiklar, i recensioner, i nyheterna, ja överallt kan man se hur vissa idéologiska filter läggs på de fakta som publiceras. Det är vad man kallar för att ”vinkla” materialet.

I en annan del av landet finns det de som sitter och spanar med både uppspända öron och ögon, samt minst ett fuktigt finger upp i luften efter vilka vindar som blåser för tillfället. Villiga att antingen än mer underblåsa de strömmar som finns och som de själva kan ha nytta av, eller att helt enkelt försöka undvika att hamna i de strömmar som de kan drabbas negativt av.

Inte heller behöver några av de här intellektuella grupperna själva besväras av sina egna idéer. De lever ofta skyddade och ekonomiskt trygga ”bakom kulisserna”, så att säga. För sist på ”idéernas näringskedja” finns de som faktiskt drabbas av dem -  nämligen de som Göran Hägglund så självklart definierade som ”verklighetens folk”. De som inte lever i drömmar och fantasier om att ”andra världar är möjliga”, utan som gör sitt bästa för att leva i verkligheten så som den är. Man skulle enkelt kunna sammanfatta det som att idéer produceras av intelligentian, marknadsförs av medier, exekveras av politiker och betalas av helt vanliga skattebetalande människor.

Att påstå att det vänsterintellektuella synsättet idag genomsyrar och dominerar akademierna, medierna och politiken är inte att vara paranoid, det är att peka på ett faktum. Det har blivit så allt mer sedan slutet på 1800-talet. Att de kunnat dominera har mycket att göra med att relativismen vunnit allt mer utrymme i väst, speciellt i Europa. När Gud byttes mot vetenskapen, raserade man också tanken på hierarkier, vilket fick allsköns materialistiskt tänkande att bokstavligen skölja över kontinenten, med mycket tragiska konsekvenser.

Och det är uppenbart att med ett tänkande där man uteslutit hierarkier så utesluter man också alla former av gott och ont, bättre och sämre, rätt eller fel. Allting är bara åsikter utan bäring på verkligheten. Alla har lika rätt till sin åsikt. Anser man att en åsikt är fel, dålig, lögnaktig, eller skadlig, så gör man sig skyldig till en åsiktsdiskriminering – och säger man detta högt så kränker man såklart den andre.

Men det betyder ju inte att rätt och fel har uteslutits ur debatten. Inte alls. Det finns där nu i en ny och starkare, men annorlunda form. Istället för at handla om vad som verkligen är rätt och fel, så handlar det om vad de som för tillfället dominerar debatten anser vara rätt och fel – det vill säga vad som är politiskt korrekt.

Det politiskt korrekta skyddar sig självt genom att sätta upp nästan automatiska försvarsmekanismer som gör att de intellektuella som ingår i den politiskt korrekta sfären slipper att konfronteras med både meningsmotståndare och med själva verkligheten. Vissa frågor, vissa åskådningar och vissa sanningar blir på ett effektivt sätt bannlysta från alla debattforum som kan kontrolleras. Skulle något mot förmodan slinka in så finns där en uppsjö av apologeter där på kommando, redo att angripa denna cancer, som en icke politiskt korrekt anses vara.

Detta var såklart relativt enkelt innan Internet när det fanns några få arenor att kontrollera, men nu sprids oräkneliga idéer och åsikter varje dag över bloggar och artikelkommentarer. Om detta och mer om de intellektuella blir det i nästa kaffepaus.