Kränkthetens bleka krankthet och brist på både för- och eftertanke

”Du har inte konverterat en man för att du har tystat honom.”

- John Morley

Rädslan att uppröra andra – framför allt de man egentligen vet har fel, vet mindre, eller agerar omoraliskt – är grunden till all politisk korrekthet. En parodi på hövlighet och ett väluppfostrade sätt som i vanliga fall beundras, men nu kastas bort på svin. En konstart som tas till nya höjder så fort islam och muslimer finns i rummet, medan man inte bekymrar sig om att lägga ens ett lillfinger i mellan när det kommer till andra, som t ex judar eller kristna, eller helt enkelt de som säger sanningen, står upp mot dumheten och försvarar det moraliska mot barbarerna.

Dagens “dialogdrivna” multikulturalister tror att man kan föra fruktsamma samtal med motståndare som inget annat önskar än att förgöra sin ”dialogpartner”. Men alla vet att för att kunna föra en fruktsam dialog, så måste båda parter delta på lika villkor. Kunskapens frukter växer aldrig, om inte blomman först blir befruktad av tanken, vilket är det samma som att säga att tanken måste få flyga fritt och pollinera flera blommor för att se vilka som kan komma att bära frukt.

Alla som deltar i en dialog måste ha friheten att följa sin egen övertygelse och låta sig övertygas av argument och vad hjärtat säger dem. De måste också ha den fulla friheten att övertyga andra med argument och känslor. För att detta skall kunna ske måste man både vara självkritisk och att öppet kunna kritisera andra. Men i den postmoderna och relativistiska västvärlden ägnar man sig åt en sådan enorm självkritik att man inte längre klarar av att kritisera andra, även om de uppenbarligen har fel.

Svenska kyrkan har svalt denna relativism med hull och hår. De har kastat ut synden och pratar nu bara om kärleken, att alla får göra och vara som de vill, för något rätt och fel finns inte, bara olika åsikter. Men visst älskar Gud oss alla som vi är, syndare och helgon, men det betyder inte att Gud också har andra aspekter som Sanning (liksom Godhet och Skönhet). Eftersom Gud verkligen älskar oss alla så är det inte för Guds skull vi strävar efter det högre, det bättre, det sannare, hela tiden – utan för vår egen skull. Gud klarar sig ändå. Det är vi som inte gör det.

Vi människor är lika varandra i grunden därför att vi deltar i mänskligheten. Vad vi måste gräla och bråka om är vad som är mänskligt och vad som är värdigt människan. Skiljelinjen går här mellan de som anser att varje människa har ett egenvärde som individ, och de som anser att individen måste underkasta sig massan, kollektivets, den tillfälliga majoritetens vilja. Med den sista definitionen upphör människan att vara ett mål i sig, för att bli till enbart ett medel för andra.

Gemenskaper, som den kristna, innebär inte, till skillnad från vad många tycks ha fått för sig, att man totalt uppger sitt eget liv för andra. Tron att det högst moraliska skulle vara ett total självutplånande baseras på tron att något äkta jag – en själ – egentligen inte existerar. Även ett självutplånande som innebär ett ”själens” uppgående i Gud, vilket monistiska religioner predikar, är det samma som att förneka att ett verkligt personligt jag existerar. Och som Bolton noterar i ”The One and the Many” (mer om den boken senare), så är det precis samma sak som predikas utifrån den högst ateistiska och materialistiska marxismen.

Ett fullständigt företräde för alla andra före sig själv, innebär inte bara att man anser självet sakna äkta existens, utan att det också måste föreligga på samma sätt hos alla andra. I verkligheten betyder det att ingen har ett egenvärde.  Om man tar för sanning att det egna livet alltid är mindre värt än alla andras liv, så måste sanningen naturligtvis gälla för alla andra också, vilket slutar i att alla är helt utan värde. Hela idén om ett mänskligt egenvärde faller med ett sådant synsätt.

William Gairdner lyfter fram flera väldigt bra kritiska poänger mot nutida så kallad ”naturrätt”, som istället för att prata om mänskliga rättigheter/skyldigheter, talar i termer av ”värden” och i sig själva ”goda ting”. Anledningen till det finner man i förändringen på synen av rättigheter. Från att det en gång inte varit något kontigt alls att betrakta dessa som av Gud givna, har den moderna människan plockat bort Gud ur bilden, men ändå velat behålla rättigheterna. Dessa blir liksom ”hängande i luften” och utan någon riktig grund.

De här goda värdena kan vara allt mellan himmel och jord, som t ex kunskap, vänskap, lek, demokrati och så vidare, samt att dessa värden är så uppenbart goda för människan att de inte behöver försvaras med ordentliga argument. Inte heller kan de rangordnas. De är vad man kallar för inkommensurabla – och när de väl är satta och bestämda, så bör alla i samhället arbeta för att uppfylla dem.

Det stora problemet för ett sådant synsätt är såklart att man saknar en hierarkisk ordning att prioritera alla dessa värden. För oavsett vad så kommer vi att hamna i situationer där detta behövs. En sådan modern naturrätt försöker, som Gairdner skriver, att ”vara ett moraliskt system, men utan att något metafysiskt objekt, eller något högre mål”. Och ingenting hindrar oss från att fritt addera nya goda värden till listan, eller plocka bort några vi inte längre uppskattar där.

Likaså blir dessa goda värden frikopplade från alla intentioner och bakomliggande faktorer. Det går an så länge det handlar om fasta ting som mat, sömn och luft att andas. Men ta ett mer abstrakt värde som vänskap till exempel. Det är naturligtvis gott om den är äkta, men en vänskap kan också utnyttjas för helt andra syften än goda och vänskapliga – och är därför inte alls självevidenta, så som försvarare av sådana värden hävdar som en naturlig rätt.

Klassisk naturrätt säger oss att ingenting nödvändigtvis verkligen är gott, om det inte först värderas utifrån ett moraliskt ramverk, vilket inte kan vara relativt, eller utgå från något sådant som ett personligt perspektiv. Vad som verkligen är gott och moraliskt måste komma från någon annanstans, från naturen, eller med andra ord från Gud, som har planterat det i naturen. I våra naturliga hjärtan.

Om vi ser på den senaste tidens alla upprörda känslor från alla som känner sig kränkta, inte minst de så ömhudade muslimerna, så dyker det upp de som anser att ”kränkningar” är något som ingen människa någonsin skall behöva stå ut med. Därmed klarar de inte av att försvara yttrandefriheten rakt av, utan måste först ursäkta sig inför de som hotar och mördar.

Det gör ont att bli kränkt och att det gör ont är såklart något dåligt – det är ju självevident och behöver inte argumenteras för! Men så enkelt är det inte eftersom både fysisk som psykiskt smärta är en del av livet, ja till och med en nödvändig del av livet, för att vi skall kunna växa som människor. Att klara av stunder av sorg, kränkningar, ensamhet, eller påtvingad gemenskap är en del av att växa upp. Vissa kränkningar kan faktiskt få en att bli starkare och kanske reflektera annorlunda över sig själv och sin identitet.

Att livet skall vara friktionsfritt som en curlingbana är inte bara en naiv, utan en farlig inställning. För, så fort man definierat att livet måste vara fritt från, låt säga ”outhärdlig smärta”, för att vara ett gott liv, så kommer positionerna snart flyttas fram. Först till att bannlysa vanlig fysisk smärta som vi alla kan råka ut för, till mental smärta, först grova kränkningar till allt mindre, till dess vi står där med en hord av ”islamic rage boys”, alternativt en hord advokater ute efter att stämma skjortan av oss för att ha ”kränkt” deras klienter.

Det är, som man säger, ett sluttande plan kantat av goda intentioner hela vägen ner till helvetet…