Om hur vänsterns kristna värderingar sätter bjälkar i de egna ögonen

”The modern world is full of the old Christian virtues gone mad. The virtues have gone mad because they have been isolated from each other and are wandering along. Thus, some scientists care for truth, but their truth is pitiless. And thus some humanitarians care for pity, but their pity–I am sorry to say–is often untruthful.”

- G.K. Chesterton

Den demokratiska västvärlden vann för inte så länge sedan en förkrossande seger över sitt närmsta stora hot – sovjetkommunismen. Vi kunde fira tjugoårsjubileet av murens fall för en liten tid sedan. Men trots att de värsta politiska yttringarna (nazism och kommunism) har fått ge vika för frihet och anständighet över de största delarna av världen så finns det flera nya mörka moln som skuggar mänskligheten. Självfallet tänker jag på nazisternas tidigare allierade från den muslimska världen och dess anhängare världen över, men också på ett mycket mer subtilt och smygande hot som allt mer hotar oss inifrån.

Det främsta tecknet på detta hot är att det mitt bland oss, som njuter av både marknadsekonomins och den politiska frihetens alla frukter, har svårt att välja sida, eller helt enkelt väljer fel sida, när det kommer till denna konflikt mot de yttre krafterna som hotar allt vad liberala värderingar heter.

För hur vi än gör tycks det som att friheten ändå är på defensiven nu. Även om vänstern förlorade det kalla kriget rent territoriellt, politiskt och ideologiskt. Även om borgerligheten har valframgångar i hela Europa (och nej, Norge hör inte dit, det är fortfarande en avlägsen fiskarby som råkade hitta olja när de var ute och trålade) och ekonomin på många håll tycks öppnas upp och liberaliseras (även om finanskrisen lett till en del bakslag), så tycks vänsterns sätt att tänka och förhålla sig till verkligheten leva kvar mentalt sett.

Detta skapar en kultur som håller på att spinna helt ur kontroll. Och med kultur menar jag här inte inom konstscenerna, de har varit förlorade sedan länge, utan syftar på hela samhällskulturen, vårt sätt att leva och vårt sätt att uppfatta (om)världen och oss själva.

Vad är det som gör det möjligt att landets största kultursidor härbärgerar personer som öppet stödjer några av världens mest motbjudande rövarorganisationer? Organisationer som inte bara terroriserar befolkningen i grannländer utan lika mycket mördar och förföljer politiska motståndare inom den egna befolkningen, som har en sådan medeltida kvinnosyn att samma apologeter skulle gå i taket om dessa åsikter hade funnits någon annanstans, t ex hos favorithatobjekten – vita, medelålders män. Istället projiceras de dit ändå.

Vad har man för världsuppfattning om man föredrar Hamas-styre över Israel, uppskattar Chavez och Castros styren som ett sydamerikanskt ”motstånd” mot USA-imperialismen och ser ett Iranskt kärnvapen kontrollerat av religiösa galningar som samma ”balanserade” och utjämnande effekt i Mellanöstern? Som hellre ser att talibaner styr i Afghanistan med järnhand än att Sverige deltar i att försöken att göra livet drägligt för folket där, flickor inkluderade.

Inte vet jag, för det är omöjligt att faktiskt förstå sig på sådant som vare sig är förnuftigt eller ens vädjar till några andra känslor än hatet. Men hur börjar man hata västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, så mycket?

En teori är att man lever med självpåtagna och enormt överdrivna skuldkänslor över sin historia. Man skäms och vill inte veta av den, därför att man ser bara eländet som varit och inte framgångarna som man själv lever i just nu. Det är en galenskap som genomsyrar vår kultur idag. Vi har en feministrörelse som i backspegeln endast ser manligt förtryck, en gayrörelse som bara ser homofobi och en kulturelit som ser nazism bakom varje figurativ avbildning gjord senare än förra sekelskiftet. Hela vår kultur tycks krylla av folk som inte kan leva med sin historia och sin kultur, därför att man tror att den enbart bestod av elände, ledde till mer elände och som fortfarande mest leder till ännu mer elände.

Så, istället för att se på historien som den faktiskt varit och använda den för att förklara nuet och vad som faktiskt är, väljer man att se selektivt (och lära ut lika selektivt) och fokuserar i huvudsak på det negativa. Ta en sådan sak som Europas och den nya västvärldens utnyttjande av afrikanska slavar. Att det skedde är en stor tragik, det är historiska fakta. Men dess motstycke överträffas bara av arabvärldens förslavande av samma folk, samt afrikanernas egna historiska handlande med samma slavar. Men en sådan fullständig världsbild passar inte in hos någon som bara ser bjälkar i det egna ögat och blundar (så gott det nu går) för andras. På Axessbloggen har redaktören Johan Lundberg alldeles nyligen belyst detta på två ställen: här och med mycket humor här).

Det här med ”bjälkar” i ögonen är inte heller en så dum liknelse, för som Chesterton konstaterade i vårt inledande citat så handlar det i grunden om kristna värderingar, som att inse sin egen del i synden och vilja att bli förlåten, men dessa värderingar har ”gone mad” därför att de har separerats och inte längre ses i sitt sammanhang.

För du kan inte separera någonting från sanningen utan att det blir galet. Sanning är det som håller ihop alla delar som bildar vår totala världsuppfattning. Utan den faller bitarna just ”i sär”. Med en vetenskap utan sanna känslor, alltså en sann etik, blir världen till ett nihilistiskt laboratorium och alltså omänsklig. Med en värld av bara känslor utan sann kunskap, blir världen ungefär som Miljöpartiets kongress, medan en föreläsning om klimathotet av Al Gore skulle sakna båda.

Så här bland kaffepauserna är det sanningen vi envist försöker klänga fast vid, liksom våra vapen och religion, såklart. Och vi inser också att sanningens kärna ändå alltid måste vara kärleken. För även om sanningen först kan verka hård och kall, så är den förlösande därför att det bara är vad som uppdagas som kan bli förlåtet. Bara i ljuset av sanningen kan vi veta och i slutändan acceptera historien, oss själva och våra medmänniskor. Endast i samma ljus kan vi utvecklas till fulla människor, vilket naturligtvis är någonting helt annat än darwinistisk meningslös ”förändring”.