Kärleksakt III – kärleken till världen, mäniskan och det goda

Detta är inte en fristående fortsättning från de två föregående kaffepauserna. Läs gärna dem först om du inte redan har gjort det.

Jaha, men då så.

Det finns en kärlek som man kallar för agape – kärleken mellan Gud och människa, sen ovillkorliga kärleken, eller barmhärtigheten. Sen har vi också den världsliga kärleken, den mellan människor; erotisk kärlek, liksom kärlek inom familjen och mellan vänner. En form av kärlek som är villkorad, om än gradvis, då vi kräver något tillbaka. Av våra vänner kräver vi troligen mer av ”något tillbaka” än av familjemedlemmar.

Dessa mellanmänskliga relationer är invecklade (psykologiska) drifter och begär vilka inte sällan består, inte av två, utan av tre parter, vilka dessutom ständigt kan bytas ut och förändras. Men, det händer också att, om vi tillåter anden att verka, förvandla oss till älskande och begären till kärlek.

Till exempel kan den svartsjuke mannen inte älska sin hustru fullt ut, eftersom hans kärlek i själva verket är mer likt ett begär att ha (han förväxlar sin kärlek med sitt behov att äga och kontrollera) ett objekt som andra hyser åtrå efter. Är det någon som fortfarande undrar varför kändisbröllopen i Hollywood, liksom här, är lika många som skilsmässorna?

Om ingen annan än, låt säga Sean Penn, själv hyser några begär (äkta eller av en själv inbillade) till hans hustru, blir hon genast mycket mindre intressant, för att inte säga ointressant. För när det är begären och inte kärleken som styr, då blir ens begär bara bekräftat genom att andra hyser samma begär. Helst bör det vara någon man själv betraktar, åtminstone som ens like, eller högre, i den så kallade ”kändishierarkin”.

Motsatsen till begärens kärlek är alltså den ovillkorade kärleken. Denna är bara möjlig om vi själva är fria från världens all rädsla, oro, avund, hat och ilska. Det kan den bli på två sätt. Antingen genom att vi intar den österländska (hinduiska) positionen – att vi inte skall älska oss själva. För om världen nu bara är en sorts illusion för oss – det man kallar för ”Maya”, fenomen utan äkta verklighet, så är det först genom att ge upp oss själva, vårt jag, som vi fullt ut kan komma till full insikt om illusionen. Genom att erkänna att världen är maya kan vi bli fria från maya. Att inse illusionen och ”kapitulera” inför den är att bli fri från den, därför att man så att säga förenas med den.

Men, det finns också en annan väg, vilket är kärlekens väg. För, om vi skall kunna uppleva någonting som verkligt så måste vi älska det – ”To feel something as real in the meassure of its full reality is to love”, skriver UF (“Unknown Friend” författaren till ”Meditations on the Tarot”). Det är genom att först älska oss själva som vi känner oss fullt verkliga. Så istället för att radera ut jaget – att Atman uppgår i Brahman så de blir Ett – väljer vi att låta kärleken till oss själva också ”förlängas” ut över våra egna gränser. Detta är att älska vår nästa.

Gud skapade världen, inte utav ingenting, utan av sig själv, vars essens är kärleken – och han gjorde det av egen fri vilja, så som vi måste älska av fri vilja. I begynnelsen fanns först kärleken från Gud till sin skapelse, en enda form av kärlek – den till nästan (Adam). Men precis som en Gud av kärlek inte vill och inte kan vara ensam, så var det inte heller bra för Adam att vara ensam. Ty den som är ensam älskar bara sig själv. Så Eva skapades ur Adam och han kunde älska henne som sig själv då hon var hans like (”kött av mitt kött”). Denna första kärlek kom senare att diversifieras och blomma ut i skapelsens alla relationer, mellan föräldrar och barn, vänner, grannar, och så vidare.

Denna kärlek till nästan genom kärleken till sig själv står i kontrast mot Freuds sexuella drifter (libido) och begär, som likt darwinismen, säger att allt vi gör mer eller mindre går ut på att i slutändan få ligga. Men detta är alltså bara en av flera olika aspekter hos kärleken. Marx och Nietzsche lyckades också reducera denna helhetens mångfald  till en ”enväldig enfaldighet”. I den Marx fall till ekonomiska och materialistiska strävanden och kamp mellan klasser, medan Nietzsche reducerade allt till en fråga om makt. Båda dessa strävanden är såklart aspekter av det mänskliga – men långt ifrån det mest mänskliga i sig. För varför skulle det mest mänskliga vara något som är lägre än det högre som vi har potentialitet till? Om vi har potentialen till det högre – kärlek och sanning, då är det dessa som är det mest mänskliga, medan maktkamp, våld och andra primitiva drifter är något vi försöker överskrida.

Om vi blir för fästa vid den materiella världen kommer den till slut att konsumera oss. Men vi människor har möjlighet att delta i båda dessa former av kärlek. Agape kan vi uppleva eftersom vi har möjlighet att komma till insikt om det Absoluta genom vår egna fria vilja. Denna kärlek är som Schuon säger ”överskridande av det fenomena och öppnande upp mot det Oändliga”, vilket innebär att våra motiv för kärleken måste ligga bortom det materiella och världsliga. Detta kräver att vi inte blir allt för fästa vid, utan distanserar oss från det jordiska. Schuon igen:

”Instead of loving the world, one must be in love with the Inward, which is beyond things, beyond the multiple, beyond existence. Likewise, one must be in love with pure Being, which is beyond action and beyond thought.”

Men om Gud kan älska oss och världen Han skapat, så borde väl vi kunna också kunna göra det? Vi måste dock vara medvetna att den kommer till sin ände och att vi till slut måste lämna den. Att älska Gud, och inte världen, är därför vägen för oss att inte binda oss till världen, samtidigt som vi kan älska den därför att den kommer ur en skapare som är värd att lära känna, vilket är att älska och därför värd att dyrka. Inte utav rädsla för straff utan av beundran och förundran.

“Prior to an individual’s encounter with the love of God at a particular time in history, however, there has to be another, more fundamental and archetypal encounter, which belongs to the conditions of possibility of the appearance of divine love to man.”

- Frithjof Schuon

Vi kan för den sakens skulle inte upphöra att göra världen mer mänsklig i den högre bemärkelsen av humanismen, vilket är mer helig, så att den blir värd att älska.