Människa och Gud – en kärlekshistoria i flera akter

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken förgår aldrig.

- 1 Khortinthierbrevet 13:4-8

Skillnaden mellan Varat (Existensen) och Kärleken är den att den förstnämnda är moraliskt neutral och alltså utan egenvärde, medan den senare är en aktivitet och moralisk i varje aspekt av sitt väsen. Kärleken har alltid en intention och ett mål. Existensen är ett rent faktum och därför essentiellt naturalistiskt. En existens utan kärlek är ytterst sett fullständigt meningslös.

Existensen är någonting vi objektivt kan betrakta och det är kort och gott vad vi har vetenskapen till. Kärleken, å andra sidan, är endast nåbar genom det subjektiva därför att den essentiellt är subjektiv och personlig. Kärleken går att beskriva som ett slags ”triangeldrama” mellan älskare, den älskade och så Kärleken i sig som flödar mellan dem. Kärleken står aldrig stilla, utan är mer en ständig rörelse, men rörelsen i sig är också beständig och evig därför att den flödar ut från Guds outtömliga källa.

Kan vi egentligen förstå vad kärlek är? Sant är att ingen som någonsin själv upplevt kärlek kan reducera den till rå, deterministisk materialism. För kärleken följer inte som ett materiellt fenomen, likt gravitationen. Kanske utövar olika subjekt/objekt olika påverkan på andra objekt så att de dras till dem, likt en ”dragningskraft”, men det handlar snarare om begär, än om sann kärlek, vilken är en kärlek till något för dess egen skull och inget annat.

Hans Urs von Balthasar säger att:

“The inner reality of love can be recognized only by love.”

Vilket följer ur den logiska principen att bara like kan känna like. Så bara den som har förmågan att ge kärlek kan också uppleva kärlek. Balthasar fortsätter:

“In order for a selfish beloved to understand the selfless love of a lover (not only as something he can use, which happens to serve better than other things, but rather as what it truly is), he must already have some glimmer of love, some initial sense of what it is.”

Vi kan inte, så som den reduktionistiska vetenskapen alltid gör, bryta ner kärleken i delar och särskåda dess delar för att se och än mindre förstå dess essens.  Ett sådant synsätt säger oss bara att kärleken inte existerar i sig, bara att den är en verkning utav (flera) underliggande orsaker/delar, vilka i sin tur består av andra delar. Och så vidare. Men detta är, som vi konstaterat förut, att vända kosmos upp och ner. Det mer generella kommer inte ur det specifika. Alltså, delarna definierar inte en helhet, det är helheten som definierar dess delar. För att förstå kosmos måste vi vända det rätt igen, eftersom vi i moderniteten har ställt den på huvudet.

Vi kan alltså inte se på kärleken som en verkning, utan som en orsak, men en aktiv orsak som ständigt pågår. Kärleken är därför någonting verkligt och ”självständigt”. Om kärleken endast hade varit beroende av vad som kommer till oss underifrån, alltså våra drifter, så skulle den enbart syfta till att tillfredsställa just våra drifter. Det skulle göra den till något enbart själviskt – då är den inte en orsak, utan en verkan av våra (lägre) drifter. Alltså, den äkta kärleken kan inte vara ett rent driftbegär. Däremot kan kärlek växa fram ur någonting som våra drifter väckte till liv. Och kan detta ske så kan och också det motsatta hända. Vi kan falla ur kärleken om vi låter våra drifter ta över och styra oss.

Människan är den varelse som har möjlighet att överskrida sina djuriska och sina psykologiska drifter, men därför har hon också samma möjlighet att sjunka ner långt under sin värdighet. Det första tecknet på kärlek i vår värld var när den första frivilliga och självuppoffrande akten för en annan individ tog plats. Detta innebar också tiden för upptäckten av det gudomliga, det vill säga någonting högre än självet och drifterna, för det innebar att man för första gången såg det ovärderliga människovärdet i en annan människa. Att hon var ”ben av mina ben och kött av mitt kött”.

Ändå är det omöjligt att tänka sig en människa som är fullständigt utan sina drifter och begär. Men kärlek och begär kan inte vara samma sak, trots att de ändå är intimt förknippade med varandra. Före begären, vilka är psykologiska, har vi de rent fysiska drifterna och behoven – dessa kan vi inte göra någonting åt, de är en del av oss. Vi behöver mat, sömn och kaffe på morgonen för att fungera rent biologiskt. Begären, som ligger på en psykologisk nivå ovanför drifter är dock alltid utbytbara mot något annat, eller möjliga att helt avstå ifrån.

Oavsett vad så är det alltid kärleken som på något sätt ”övervinner” begäret. Fast vi kanske hellre vill säga att den överskrider, och ”omvandlar” begär till kärlek och tar på så vis över begärets plats i oss. Ett begär efter sin nästas make/maka kan bara övervinnas genom kärleken till sin äkta hälft, för att ta ett exempel. Kärleken tillhör den andliga nivån över både fysiska drifter och psykologiska begär. Och eftersom den befinner sig på den nivån kan den inte syfta till att tillfredsställa våra egna själviska begär. Istället är den till för att vi skall kunna odla våra relationer; med andra människor och med Gud. En sådan kärlek är i grunden osjälvisk och därför en självuppoffring (vars mening vi närmare skall belysa i kommande kaffepauser).

Men darwinismen säger att sådan självuppoffrande kärlek är galenskap, någonting som är ”fel” i överlevnadsstrategin. Så den moderna psykoanalysen måste säga oss att självuppoffring också har med begär och njutning att göra. Alltså, att den självuppoffrande människan antingen njuter av sitt lidande på ett masochistiskt vis, eller av att få omgivningens beundran, uppskattning och medlidande. Även om det finns de som faktiskt gör detta, så vet vi också att det finns en form av äkta självuppoffrande – vilken är en uppoffring av egot (men inte av personligheten!). Eva Basch-Kåhre skriver i sin bok ”Bortom Drifterna” att

”[e]nligt en teologisk psykoanalytisk tolkningsmodell finns det hos alla människor driftkärlek som gör att människan älskar en annan människa därför att det ger henne njutning ”,

men att det också finns

”sann kärlek som gör att hon älskar samma människa bara därför att den andre finns till”.

Dessa båda typer av kärlek ”samexisterar alltid men i olika proportioner” och att den ena typen av kärlek kan förvandlas till den andre och vise versa.  Bara det att vi har förmåga till att förlåta och att be om förlåtelse av andra är ett bevis på detta. Något sådant skulle aldrig kunna ske hos en människa styrd av rent ego-begär.

Nästa akt följer snart…

Andra bloggar om: Religion, filosofi, kärlek, begär, Gud, självuppoffring