I ett levande medvetande har fantasin obegränsade möjligheter till kunskap

“No problem can be solved from the same level of consciousness that created it.”

- A. Einstein

När vi ser på världen så ser vi inget annat än ett rent och skärt Mirakel, mitt framför ögonen på oss. Vi har ingen aning om vart det kom ifrån, vart det är på väg eller varför det överhuvudtaget är på väg någonstans. För precis som en del ”inte ser skogen för alla träden”, så finns det dem som inte ser att Miraklet för alla mirakler. Eller annorlunda uttryckt – de ser inte Gud för alla mirakel Han gör. Eller igen, med carl Jungs ord:

“It is on the whole probably that we continually dream, but that consciousness makes such a noise that we do not hear it.”

Det finns andliga dimensioner som vi kanske inte har fullständig tillgång till under dygnets alla timmar, men åtminstone så ofta och mycket att det känns som att glänta lite på dörren till paradiset ibland. Vilket är vad som sker när vi hör vacker musik, ser ett enastående konstverk eller håller armarna om den vi älskar. För himmelriket i vår värld är något esoteriskt – alltså det vi känner och upplever inom oss.

För oss är denna inre plats vårt mentala plan. Det är vårt psykologiska liv som är det som gör att vi skiljer oss helt och fullt från alla andra varelser på detta plan – och det finns ingen som helst vettig förklaring på varför. Åtminstone inte i enlighet med några darwinistiska och materialistiska förklaringsmodeller.

Livet i sig kräver att oerhört komplexa process fungerar korrekt för att det skall kunna fortgå. Att livet i sig skulle kunna reduceras till fysik/kemi låter sig helt enkelt inte göras utan att vi reducerar liv till materia, vilken inte är levande. Du kan plocka ut en molekyl ur en levande kropp och den är då en ”död” molekyl, men så länge molekylen är i och del av den levande kroppen är den också levande. Den tar del i livet. Hur kan det vara så? Det är inget annat än ett mirakel.

Men du kan inte stoppa in vad som helst i en levande kropp och detta blir levande. Nej, det som måste till är en assimilering av det du stoppar i dig och din levande kropp. Om vi tar en kopp kaffe kommer kaffet tas upp i mage och tarmar, brytas ned, föras ut i blodet till celler runt i hela kroppen. Kaffet blir till levande kött. Men om du stoppar dig något som inte kroppen kan ta upp, något som inte är möjligt att brytas ner tillräckligt mycket till exempel, så blir det inte heller levande i din kropp. Det blir bara en meningslös färd från en ände till en ända, så att säga.

För övrigt är det inte bara materiella ting som behöver genomgå en process av assimilering för att bli levande. Även icke materiella saker som idéer och tankar behöver tid på sig. De behöver tuggas, smältas och genomsyra oss för att kunna bli levande. Allt det här kan gå på sekunden om det är så, men inte sällan tar det längre tid. För det mesta kommer en insikt och inbrytning på helt ny mark plötsligt och när vi minst anar det; på bussen, i badkaret, eller kanske i sängen. Långt efter att vi fick upp spåret från första början. Helt plötsligt faller bitarna på plats. Som när vi skall komma på vad den där skådespelerskan hette i den där filmen som var så bra, den där du vet, med den snygga brunetten… ja du vet vem jag menar. Äh, jag kommer nog på det sen.

Att det är så beror helt enkelt på att vårt medvetande inte fungerar som en maskin. Snarare har medvetandet rum för flera delar, som förnuft och intellekt, liksom känslor och passioner. Dessa två huvuddelar (observera ordvitsen!) tycks dessutom klart ha samband med uppdelningen av hjärnan i en höger och en vänster hjärnhalva. Som om dualismen förnuft och känsla har materialiserats i den mänskliga kroppen. Hur som helst – poängen är att mänskligt medvetande är ett ”högre tredje”, alltså en produkt av de båda hjärnhalvorna. Även här kan vi tala om hur förnuft och känsla inte är två fullständigt väsenskilda ting, utan kan – och måste – (åter)förenas i en högre syntes i människans medvetande.

Till exempel, för att hitta bland våra minnen behöver vi göra rätt associationer i förfluten tid och rum, men om vi också kan integrera dessa med det känsloläge vi hade så väcks minnena mycket lättare till liv.

Det är också i beaktande av detta som vi kan se hur reduktionism och materialism inte leder någon vart alls. För materialisterna säger att det är materian som är grunden för medvetandet och att detta egentligen bara är ett slags meningslös ”biprodukt” som inte fyller någon darwinistisk funktion i sitt tillkommande. Alltså, att utvecklingen från djurisk linjärt medvetande till ett mänskligt självmedvetande inte fyller någon funktion för genernas överlevnad och därför måste vara en ren tillfällighet. Vilket innebära att det är en ren tillfällighet att dessa plattlandsfilosofer kan veta att de själva är en ren tillfällighet.

Men genom att placera medvetande, vilket är vad som kan veta, på samma nivå som objektet man vet något om, så omöjliggör man själva vetandet. En sten vet inte att den är en sten eller att den har en annan sten bredvid sig. Bara en människa har förmågan till en sådan analys därför att hon kan både överskrida stenen, liksom sig själv, vilket inte heller är något annat än ett helt galet mirakel.

Vidare, vårt medvetande innehåller också fantasin, utan vilken ingen vetenskap skulle vara möjlig. Därför att utan fantasin kan inget planerade för framtiden göras. Inte heller kan vi föreställa oss några alternativa utgångar av händelseförlopp och inte heller kan några hypoteser eller andra förutsägelser göras. Vår kreativa fantasi gör det möjligt för oss till inlevelse i andra människor liv – ja till och med i andra materiella ting. Baksidan är att det också öppnar dörren till lögnen och falskheten.

Poängen, återigen, är alltså att människan alltså inte är begränsad till enbart förnuft och logik som är linjär, utan har en oändlig potential till skapande och kreativitet vilka inte är linjära. Förnuft och logik är inte vad som definierar Sanning, utan det är det omvända förhållandet som gäller – en ”överrationell” källa av Sanning definierar vad som i sin tur är logiskt.

Fantasi och kreativitet är en egenskap som rå, icke levande, materia inte kan ha. Människan kan tänka ”utanför lådan”, som det heter. Detta i sin tur innebär att vi inte är några maskiner – för maskiner är per definitioner bara logiska i horisontell bemärkelse. Och just därför kan de heller inte bli medvetna som människor. Om världen endast var av materia skulle den vara logisk och maskinell, men också fullständigt död.