Läste Dick Erixons post om Piratpartiets partiprogram – Piratpartiet blandar vulgärkommunism med nyliberalism och en tanke som inte tidigare har slagit mig formades.
Om all information, som film och musik, skall vara fri – varför skall då inte vem som helst, ja till och med staten, inte få lov kopiera och använda all information helt fritt?
Information vill vara fri, eller hur var det nu? Eller gäller det bara sådan information som piraterna vill ta del av utan att betala för sig?
När man inte vill dela med sig av sin information så sätter man upp dimridåer och hävdar en rätt till integritet. Informationen blir istället kallad för ”kommunikation” och då helt plötsligt något privat – och alltså inte allmän egendom längre. När det sen är information man vill komma åt så kallar man den för allmän och därför tillhörande ”samhället”.
Jag tror att man måste vara tydlig och klar med att säga att det finns både privat och allmän information. Båda dessa former av information kan kommuniceras. Vem som bestämmer när något är privat respektive allmänt kan bara vara avsändaren, vilket innebär att upphovsmannen är den förste och ende som med rätten på sin sida kan bestämma vilket status det som kommuniceras har. Villkor kring kommunikationen kan därför sättas upp, till exempel ett icke-spridningsavtal. Det är heller inte orimligt att vi utgår från att all information är privat och ägs eller har en upphovsman med vissa legitima krav, på samma sätt som vi utgår från att fysiska ting är ägda.
I mina ögon så är alltså all information någonstans i grunden faktiskt privat – och endast i speciella fall och under speciella omständigheter så kan man bryta mot detta. T ex kan en stat behöva göra övertramp in på det privata, för att upprätthålla medborgarnas säkerhet och skydda landet mot yttre och inre fiender. Har man frivilligt kommunicerat sin information utåt i det offentliga, utan förbehåll, så är just den informationen också fri för alla. Det är för att man skall kunna göra detta, men fortfarande äga vissa rättigheter till ett immateriellt verk, som vi har immaterialrätten.
Lagar kan behöva reformeras, liksom mycket annat vad gäller distributionsformer och strukturer på marknaden. Men, vill man ha rätten till ett privatliv måste man börja med den privata äganderätten – även för information. Utan den kan vi också vinka adjö till den privata integriteten. Om Piratpartiet vill komma någon vart så måste de börja där. Finns det privat information? Om svaret är ”ja” – vilken information, vilka idéer, vilka andra immateriella ting gäller det då? Hur skall vi lösa problem kring detta – utifrån äganderätten?
Blir svaret ”nej” så är det någon form av anarkistiskt informationssamhälle utan privat information som blir resultatet. Där bara de som har kunskap och makt nog att skydda sin information kan göra detta. Jag tror inte någon egentligen vill dit.
8 svar so far ↓
Rick Falkvinge (PP) // oktober 11, 2009 vid 7:51 e m |
Du är inne på helt rätt spår. Pirat- och informationspolitik handlar, i sin grund, om uppdelningen i privat och publik information, och att alla försök att tvinga information över gränsen kräver någon form av repression.
Se mer här:
http://www.webhackande.se/privat_kontra_publikt
Rick Falkvinge (PP) // oktober 11, 2009 vid 7:52 e m |
(Men det har däremot absolut ingenting med äganderätt att göra. Äganderätt begränsar saker som till sin _natur_ är _exklusiva_.)
Johan/Kaffepaus // oktober 11, 2009 vid 8:47 e m |
Hej Rick,
Du skriver att:
”…alla försök att tvinga information över gränsen kräver någon form av repression.”
Sant. Precis som att själsvådligt flytta information från privat sfär till en publik innebär en kränkning av det privata/den privata personen – om nu informationen i fråga på något sätt kan klassas som privat.
Och det är väl här skon då klämmer antar jag. Är gränsen så tydlig? Vad är publikt och vad är privat?
Kan något fortfarande vara privat, fastän det har gjorts publikt? Kan det vara så att även om min musik/film/bok etc är publicerad, den är alltså publik, så är den fortfarande min i någon mening?
Min uppfattning är nog att det kanske trots allt inte går att göra världen så enkel och svart/vit som man gärna skulle vilja önska.
Rick Falkvinge (PP) // oktober 12, 2009 vid 8:09 f m |
Hej Johan,
läste du utläggningen under länken (”privat kontra publikt”)? Där tas precis den frågeställningen upp.
I korthet: när något väl publicerats, så kan man inte längre hindra människor från att prata om det. Idag innebär det alltsomoftast även att kommunicera själva verket.
Johan // oktober 12, 2009 vid 8:53 f m |
Jag läste. Jag anser inte det vara så enkelt och problemfritt som ni vill göra sken av.
Olofb // oktober 12, 2009 vid 9:34 f m |
Detta är en intressant diskussion. Kaffepaus; i ditt exempel med CD-skivan och de tre aktörerna A, B och C skulle privat/publik information, ställt på sin spets, innebära att musikartister inte publicerar sina alster! Utan har ett slags icke-spridningsavtal med samtliga sina lyssnare. Det känns bara väldigt konstigt att säga att en artist aldrig publicerar sin musik
Tor // oktober 12, 2009 vid 10:06 f m |
Ett bra inlägg tycker jag. Att diskutera i termer av äganderätt leder dock tanken litet fel. Det känns mer givande att tala om vilken typ av kontroll som ska ges över informationsspridning.
Piratpartiet har ett problem i det att det sällan diskuterar villkoren för vidarespridning av integritetskränkande material som inte frivilligt publicerats. Det är nämligen svårt att göra det utan att det blir motsättningar i förhållande till åsikterna om vidarespridning av material som publicerats frivilligt men där rättighetsinnehavaren önskar diktera villkoren för spridningen (typiskt sett av kommersiella skäl).
Motsättningarna uppstår främst för anhängare av argumentet att det inte går att förhindra spridning när någonting väl är offentligt med mindre än en väldig kontrollapparat instiftas. Om ens grundargument däremot är att all kulturspridning (av medvetet publicerade verk) är av godo, så uppstår inte samma motsättning.
einar askestad // oktober 12, 2009 vid 10:50 f m |
johan, några lösa funderingar.
jag läste länken ovan till den text som berör skillnaden mellan privat och offentligt hos en piratpartist. fann det lite lustigt och måhända talande att denna ideologiskt genomsyrade och definierade medborgare, en slags offentliggjord människa i sig själv, i främsta rummet tänker på sin avföring och liknande när han tänker på sig själv. kanske finns här en förklaring till hela problematiken? kanske blir det allt för betungande att i sin privata ensamhet leva med den egna avföringen som enda (rese-)sällskap? kanske har vi i själva verket att göra med en metafysisk längtan efter att befrias från sin lilla värld, och uppgå i en himmelsk gemensamhet, fri från politiska restriktioner, religiösa påbud och anala hämningar?