Kartritaren och Hans verklighet

Om det nu inte är meningen att vi skall söka sanningen, älska och göra det goda, uppskatta och skapa det sköna – varför har vi då förmåga till just dessa egenskaper?

De finns de som väljer att se människans lägre sidor som de primära. Det är de djuriska drifterna och de psykologiska behoven hos biologin som driver oss. Dessa kan yttra sig som aggressivitet, avundsjuka, girighet och så vidare. Att dessa finns vet vi och vi kan inte bortse från dem. Vi kan också låta dessa driva och styra oss, men vi kan också ”resa oss över dem” – och därmed finna andra drivkrafter.

För om vi istället låter oss drivas av högre andliga värden framträder en helt annan mänsklig varelse. En med förmågan att överskrida dessa biologiska/psykologiska drifter. En varelse som söker och strävar efter skönhet, godhet och sanning.

Vi består av materia, vi är biologiska varelser, vi har ett psyke och ett ego, men vi har också ett samvete, en själ och ett intellekt som är menat för någonting. Och framför alltså ÄR vi inte delarna, utan vi är helheten, vilken är större än delarna tillsammans genom att överskrida och innefatta allt på de lägre nivåerna på en högre nivå – människans nivå. Därmed inte sagt att alla människor är hela, tvärtom är många trasiga och inkompletta.

Men det är som till exempel Sri Aurobindo föreslår, nämligen att

”[l]ife evolves out of Matter, Mind out of Life, because they are already involved there: Matter is a form of veiled Life, Life a form of veiled Mind.”

Alltså, medvetande kan komma ur (den biologiska) materian, men enbart därför att medvetande redan är ”involverad” i materian. Lika så med medvetande som också är ”involverat” i livet. Vad säger då att det inte finns ännu en nivå ovan medvetande?

“May not Mind be a form and veil of a higher power, the Spirit, which would be supramental in its nature? Man’s highest aspiration would then only indicate the gradual unveiling of the Spirit within, the preparation of a higher life upon earth.”

[Min egen fetning i citatet]

Som vi kom fram till i förra bloggposten behöver vi både en karta och kompass för att navigera oss runt i verklighetens alla dimensioner. Den yttre objektiva verklighetens representationer möts med vårt subjektiva inre i vår själ. Därför är själsliga ärr och skador sådant som förvränger och förvanskar vår karta och gör den svårläslig. En trasig själ är helt enkelt en dålig plats för verkligheten att representeras i – därför att den inte kommer att kunna visa verkligheten så som den verkligen är.

Allt som vi erfar i den yttre verkligheten i from av sinnesintryck passerar genom olika ”filter” som vi har. Dessa olika filter kommer att ”släppa igenom” vissa aspekter av verkligheten medan de mer eller mindre effektivt kommer att ”filtrera bort” andra. Eftersom vi alla är individer, är vi alla också olika när det kommer till våra filter. Även om vi kan samma kategori av filter, kan de variera när det kommer till detaljerna.

All inlärning kräver av oss att vi mer eller mindre underkastar oss viss indoktrinering, därför att det vi lär oss kräver att vi filtrerar bort någonting annat. Ju mer ”lärd” man säger sig vara, desto mer indoktrinerad är man. För att kunna överleva i värld utav indoktrinerade människor måste man precis som överallt annars anpassa sig till deras miljö. Fråga bara någon ledarmötena i IPPCC. De som inte kunde med att anpassa sig till lögnerna och deras falska verklighet har lämnat organisationen. Lärosäten, massmedia och liknande ställen är platser där anpassningsförmågan till den gällande doktrinen är som störst.

I politiskt korrekta miljöer skapas en egen ”verklighet” därför att man till största delen ägnar sig åt att referera till sig själva och sina redan anpassade kollegor. Uppfattning om verkligheten förstärks således hela tiden. De som vågar på att gå mot strömmen blir ofta snart utfrysta ur gemenskapen, vilket kan vara tufft nog för många. Vi är ändå sociala varelser som söker uppskattning och förståelse. Men den akademiska frihet, liksom yttrandefriheten, krymper ihop i alla sådana miljöer. Detta gäller naturligtvis även inom religiösa samfund och inom de flesta andra sociala miljöer där majoritetsviljan, snarare än traditionen och kunskapens auktoritet, är gällande.

För meningen med kartan vi pratar om här, vilken är en vår sinnebild och teori, är att den skall avspegla verkligheten så nära och väl som möjligt. Dock får vi aldrig låta oss tro att teorin och verkligheten kan vara en och samma sak. Verkligheten är alltid mycket mer grandios än vad någon karta någonsin kan avbilda.

Både vetenskap och religion spelar här en avgörande roll för vår förmåga att vara goda navigatörer, eftersom de båda är två hjälpmedel för detta. Vetenskapen syftar dock till navigation i den horisontella världen av materia och tid (historia), medan religion är vårt redskap för att navigera i den vertikala (värderingar och mening) evigheten.

Ser ni skillnaden här? Vetenskap handlar uteslutande om det horisontella och ändliga; det mätbara och det kvantitativa. Religion handlar om det vertikala och eviga; det omätbara och kvalitativa, därför att religion och andlighet rör sig inom en dimension av verkligheten vilken befinner sig utanför tiden och rummet.

Men som alla vana navigatörer vet så måste man kunna läsa sina kartor korrekt. Ja, till och med måste man ibland vara beredd på att rita om dem, då de (sällan?) visar sig korrelera helt och fullt med den erfarna verkligheten. Ty detta är ett ständigt samspel mellan inre och yttre – vi måste tolka våra erfarenheter korrekt och vi kan samtidigt få nya, mer genuina och sanna, erfarenheter. Men hur skall vi veta vilka erfarenheter som sanna och vilka som är falska? Hur skall vi gradera dem från sämre till bättre? Upplevde vi Gud, eller var det ett hjärnspöke och en fantasi…?

Vad vi måste förstå är att det är för människan omöjligt att på egen hand och med enbart sitt förnuft göra sådana distinktioner, ty därtill räcker inte förnuftet till. Att rita en karta, med hjälp av de erfarenheter som samma karta också skall hjälpa oss att tolka är ju uppenbart ett cirkelresonemang. Något mer måste till, något som kan överskrida dem båda och ”lysa upp” våra representationer av verkligheten ”inifrån”, så att säga. Detta något är det oskapade intellektet, den gudomliga avspeglingen av det Absoluta inom oss. Det är så vi är skapade i Guds avbild.

Religion måste därför, på ett eller annat sätt, gå ut på att stimulera detta intellekt; genom kärlek, kunskap och arbete, så att det kan lysa allt kraftigare och ta oss vidare med arbetet på vår inre karta. Den intuitiva kunskapen, den där inre föraningen om vad som måste vara sant, blir därför likt en kompassnål som pekar ut vägen och riktningen för oss.

Andra bloggar om: Religion, filosofi, navigation, intellektet, förnuftet