Friheten som en relation till det begränsade

Vad passar väl bättre än att fortsätta på den inslagna vägen om FRIHET nu när vi idag den 4:e juli gratulerar Amerika på sin självständighetsdag (och alla som röstade på Obama för sin nya osjälvständighet)!

Samtidigt som vi mycket riktigt kan säga att friheten är någonting större än oss själva – och att vi därför är beredda att offra oss själva för den – måste vi också säga att vi själva är inbjudna att delta i denna frihet som personer även efter döden. Annars hade det varit lika meningslöst som dåraktigt för oss att gå i döden för den.

Vad är det för sorts frihet som är viktigare än oss själva som individer, vilken vi är beredda att dö för som individer? Denna frihet har inte alla gånger varit sann, utan en falsk skapelse av våra egna missuppfattningar, förutfattade meningar och ideologiska övertygelser. Men även om dessa övertygelser varit falska eller åtminstone ofullständiga, har de i sig pekat på en sanning bortom dem själva. Precis som alla lögner har ett korn av sanning i sig döljer sig också en riktig frihet inom den falska.

I de många socialistiska experimenten, internationella som nationella, har man sökt finna en form av frihet genom kollektivet snarare än hos den enskilde individen/personen. Om kollektivets frihet är målet kan det ”sättas fritt” enbart genom individens underordning av dess vilja (en vilja så som den uttolkas av den ledande, och ”ofelbara”, eliten).

Om det nu är kollektivet som är målet, då saknar individen samma värde och kan offras. Individens plats är den utbytbara kuggens i det stora maskineriet. Detta är ingenting annat än en ”materialistisk eskatologi” – ett försöka att skapa ett paradis på jorden efter mänskligt definierade mål och med människor som medel, inte som mål i sig själva. Kollektivet kan inte bli fritt på individens bekostnad.

Samma gäller för det omvända. Individen blir inte fri(are) genom att vända ryggen mot kollektivet och det sociala sammanhang hon av naturen är en del av i form av familj, vänner, församling, klubbar, nation, eller mänskligheten i sin helhet. ”Frihet är en relation” som Göran Hägglund (kd) sa i sitt tal i Almedalen. Det gäller för oss, som individer, att hitta balansen i de olika skeendena av livet.

Om vår frihet är en relation, så beror det på att Friheten i sig bara kan definieras i form av relationer. För frihet kan i sig inte existera utan några gränser, vilket gör att den har en relation till ofrihet. Det skulle bara vara total relativism och nihilism – vilket är en meningslös frihet – att ha en odefinerad/oreglerad frihet. Tvärtom så är alltså friheten beroende av att vi kan relatera den till något bättre eller sämre. Det finns regler och begränsningar vars överträdelser, i någon form, alltid leder till det sämre – vilket i realiteten innebär mindre frihet, även om det vid en första anblick kan te sig tvärtom.

Hans Uhr von Balthazar, som anses vara en av nittonhundratalets främsta teologer, diskuterar friheten i sin bok ”Engagement with God” (finns även på Adlibris, men de har tyvärr så fattiga beskrivningar), där han skriver:

“In the act of contemplation, we are once drawn deeper into the springing source and at the same time thrust out from the source into our own channels of activity. If however, we go about our work in the right way, we shall paradoxically find ourselves penetrating yet deeper into the source. For the freedom we are looking for is in the last resort already given to us in the source.”

Friheten vi söker efter är redan given till oss genom Gud som är alltings källa. Det är upp till oss att (åter)finna den. Ett liv som inriktas mot källan blir därför ett friare liv. Ju närmare källan man kommer desto fräschare vatten får man till livs. Oavsett hur stort förtryck man lider under, vilka olyckor, krig, ekonomiska eller sociala problem man råkar ut för, innebär det inte en total uppgivenhet eller fullständig ofrihet, så länge kontakten med Källan finns där. För det är en outsinlig källa, ur vilken vi alltid kan släcka törsten, hur stor den än må vara.

”…the more like young children we are in opening our hearts to this source to receive its riches, the more grow-up and adult we shall be in opening our hearts to give to the world and to its needs.”

Människan är bunden till den materiella världen, på rummets och tidens axlar är hon så att säga ”korsfäst”. Vi är i materian – i tiden och i rummet, men vi är inte helt och fullt av materian, därför att vi kan överskrida den. Ty eftersom vi kan nå fram till kunskap om rummet och tiden måste vi också kunna ställa oss ”utanför” den. Vi vinner alltså mer frihet genom att överskrida materian, liksom tiden och istället inrikta oss på det eviga.

Detta är möjligt därför att vi har det ”oskapade intellektet”, en del av det Absoluta inom oss, vilket överskrider det materiella. Genom intellektet når vi fram till sanningen. Detta kan enligt Balthazar vara just det sätt som Gud ”skapar kontakt” med oss, men detta faktum får aldrig tas som en garanti för att vi når fram till perfektion. Vi får inte lura oss själva att vi på egen hand kan göra oss fria från vår materiella ”fångenskap”. Det är en självupphöjelse över Gud, vilken vi så många gånger förr sett hur den leder till katastrofer, inte bara för oss själva som individer, utan också för hela civilisationer och kulturer.

Andra bloggar om: Religion, filsosofi, frihet, självständighet, Hans Uhr von Balthazar