Friheten och den yttersta meningslösheten hos vänstern

När man ser hur människor i vitt olika länder och kulturer reser sig upp mot de härskande som förtrycker dem – det kan vara iranierna på Teherans gator, buddhistmunkar i Burma, eller  – måste man ställa sig en fråga: Varför är det så viktigt för oss människor att vara fria?

Hur kommer det sig att människor är beredda att utsätta andra människor för våld, eller till och med döda dem, för att vinna sin frihet? Eller omvänt: hur kommer det sig att folk är beredda att utsätta sig för våld, tortyr och till och med att riskera sitt eget liv för något sådant som friheten? Är inte vårt eget liv mer kärt? Borde det inte vara det, om det nu är så att det som styr oss, i slutändan är genernas strävan efter spridning, förökning och överlevnad, som ateisternas främsta företrädare hävdar?

Men friheten är på riktigt någonting större än oss själva. Annars hade vi inte varit villiga att ge vårt liv för den. Samtidigt är den inte helt okomplicerad att definiera. Ser man på hur vänstern och friheten blir det tvärtom genast mycket komplicerat. För vänstern tar inte friheten som kort och gott vara friheten som ”avsaknad av tvång”.

Först måste vi vara på det klara med att vänstern hyser en ”vilja till makt” över andra människors liv (vilken i sin tur har sin grund i avundsjukan). Alla med en gnutta sunt förnuft förstår att makt står i konflikt med människans frihet. Därför behöver de problematisera just den ovan nämnda ”negativa” formen av frihet – alltså friheten från tvång. Den måste istället passas ihop med vänsterns maktambitioner. Till exempel börjar de med att säga att naturliga mänskliga behov, såsom mat och husrum är en form av tvång (naturens tvång är något som ligger utanför människans kontroll). Människan är därför ”tvingad” att arbeta/försörja sig på något sätt för att kunna tillgodose dessa behov.

Att försörja sig själv genom arbete, att få lön för sin möda – och att därigenom vara en självständig människa – är dock någonting som de flesta av oss anser vara positivt. Det leder till bättre självbild, man upplever sig som självständig och därmed friare. Vi belönas så rättvist det är möjligt efter vår egen insats.

Genom dekonstruktivism och relativism definierar om denna form av frihet till någonting negativt. För att lyckas med detta måste man först ändra vår förståelse för ordens betydelse. Därför blir lönearbete kallat för ”löneslaveri”. Ett naturligt tillstånd som behovet att äta, definieras som ett förtryck. Genom att ta det negativa begreppet ”slaveri” och föra samman med det (egentliga) positiva ordet ”lön”, blir det positiva till någonting negativt: man måste inte längre jobba för lönen, nu måste man ”slava” för den.

De flesta som har gått i skolan vet från historialektionerna att slaveri är något helt väsensskilt från vilket avtalat lönearbete som helst. Men, vänsterns krav på att vi skall underkasta sig deras ideologi kräver att vi också går med på att definiera om verkligheten efter deras egenhändigt uppdiktade verklighet.

Samma vänster påstår sig såklart vara de som vill och kan avskaffa ”löneslaveriet” och ”befria” människan så hon kan leva i Utopia, bara hon underkastar sig den socialistiska ideologin. Visst, vi talar här om den yttersta vänstern som knappt Lars Ohly kan påstås höra till längre, även om det nog ändå är ett gränsfall. Men faktum är att därifrån befinner sig vänstern på en fallande skala, vars sträckning slutar ganska långt in hos de vi kallar för borgerliga i Sverige.

Här är ett bra exempel på det när man talar fint om ”alla människors rätt till mat, utbildning, bostad med mera…”, som om dessa saker var något som skulle komma flygande – bara de blev förklarade som ”rättigheter”. Vem som har skyldigheten att uppfylla dessa ”sociala rättigheter” och att alla sådana skyldigheter står i direkt konflikt med de negativa rättigheterna talas det inte alls om. Den aspekten av verkligheten tycks inte existera för författaren Lena Klevenås och vänstern.

Men hur kan man bli så uppenbart galen och så världsfrånvänd som vänstern? Kan det ha med vilken värld de vänder sig ifrån? I vilken värld har friheten minst värde? Jag kan bara komma fram till ett svar – i en värld där friheten helt saknar ontologisk grund, därför att man också har förklarat att världen ytterst sett är meningslös, därför att det är en värld utan Gud.

I en värld utan en högre mening skulle ingen ge sitt liv för friheten. Inte för sin egen och inte för någon annans skull. Vilka högre värden, eller principer, är ateisten beredd att dö för? Det kan inte finnas några sådana värden, eftersom ateism i sig är meningslösheten i sig. De som försvarar friheten, de som ger sig ut på gatorna mot förtryckets lakejer, de som försöker ta sig över murarna eller fly genom minfält och taggtråd, måste framstå som jubelidioter för ateisterna. De riskerar ju sina liv för något ytterst meningslöst…

Så, det är tur att även ateisterna här i världen paradoxalt nog faktiskt lever som om det faktiskt existerar någon form av högre värden, även om de ihärdigt förnekar existensen av det Absoluta. Denna paradox får vi återkomma till någon annan gång.

Andra bloggar om: Religion, filosofi, frihet, rättigheter, skyldigheter, vänstern