Ett långsamt tåg på väg mot oss

Medan humanisterna uppfattar det som att de lever i Iran därför att vi firar julafton och skolavslutning i kyrkan ännu inte har avskaffats, finns det de som faktiskt lever under ett reellt religöst förtryck.

Bloggen Fria Iranvänner har en god uppdateringsfrekvens och är en bra källa till information om vad som händer i Iran just nu. Jag uppskattar den mycket i dessa dagar. Det enda man stör sig på är bloggens nervösa inställning att västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet bör avhålla sig från att uttryckligen ställa sig på demonstranternas sida. Anledningen sägs vara att det bara skulle ge regimen och mullorna en yttre fiende och ett yttre hot för att legitimera våldet mot demonstranterna. Som om regimen redan inte redan gör både och…

Oavsett utgången av det hela så har något väldigt stort hänt. Det handlar det hela uppenbarligen om mycket mer än det uppdagade valfusket. Det handlar utan tvekan om ett uppror mot en förtryckande makt – som både politiskt och religiöst löpt amok, därför att dessa saker är två ting vilka inte bör beblandas. Därför kan jag till exempel bli både en sekteristisk kvinnohatande homofob, eller en helyllehumanist i humanisternas religionstest. Jag kan svara både och eller något helt annat än de givna svarsalternativ som de ger en.

Jag skulle dock lika lite vilja leva i humanisternas värld som i mullornas Iran. Men jag skulle likt de iranska ungdomarna gärna vilja ha USA konstitution (se föregående bloggpost), vilket tillåter människan att leva i en nation under Gud, utan att hon därför lever under ”Guds stövel” så att säga.

För som Søren Ulrik Thomsen skriver i sin del utav boken Kritik av den Negativa Uppbyggligheten:

”Om mörkret snart lägrar sig över det samhälle som i upplysningens namn vill utrota Gudstron, så är livet allt annat än himmelskt under en regim som värjer sig mot framsteget, frånkänner det politiska sin relativitet och legitimerar sin diktatur med Gud.”

(se även här för mer info om boken och författaren)

I det första stycket ser vi dagens ”humanister”, medan det senare beskriver mullornas Iran. Vi kan säga att medan de första strävar efter att relativsera det Absoluta, så försöker nästa ”absolutisera” det relativa, vilket båda inte kan leda till någonting annat än helvetet på jorden. När det iranska nu såkallade Väktarrådet förklarar att de inte finns en chans att valet skall förklaras ogiltigt så menar man det eftersom man också menar att valutslaget var ”Guds vilja”. Vilket naturligtvis är ett oerhört hyckleri då man ändå sett sig tvungen att ”hjälpa Gud på traven”…

Vi kan också säga att Islam (i den hårdföra version som idag tycks vara legio) erbjuder både andlig och intellektuell ”enighet”, men att det är en enighet på bekostnad av friheten. Samma sorts enighet som råder hos den sekulära vänstern, kanske främst inom akademierna, där enighet råder kring vad som får tyckas, tänkas och uttalas inom deras politiskt korrekta värld.

Men vi måste sträva efter en annan form av enighet. En som inte går genom utplånandet av alla skillnader på vår egen (lägre) nivå, utan en som strävar mot att istället ge maximalt utrymme för mångfalden och spridningen, för att låta allting konvergera och ”sammanföras” på en högre nivå.

Enighet är visserligen inte samma sak som en sammanföring (syntes), eftersom enighet alltid är a priori all separation, men det är nära nog för vårt syfte här. Kanske en term som ”återsammanföras” kan användas om man vill? Huvudpoängen är i alla fall att ingenting kan förenas (syntetiseras), vilket inte från början kommer ur enheten, men alltså på något sätt skiljts åt.

Vi kan alltså säga att eftersom allting kommer ur det Absoluta, vilket såklart är en enhetlighet, men ur det relativiseras – alltså separeras, divergera, mångfaldigas och sprids ”neråt” från det vertikala till det horisontella – kan någonting bara ”återsammanföras” i det Absoluta.

Och det fantastiska är att vi människor har den förmågan, därför att i oss finns ett ”oskapat intellekt”, vilket är ett Absoluta i det relativa. Guds avbild inom oss. Det gäller bara att ”aktivera” intellektet, om vi vill få det att ”lysa upp” inom oss, så att säga. Genom intellektet kan vi syntetisera på den abstrakta mentala nivån och se enhetlighet i all mångfald.

Men, för den sekulära vänstern och övriga relativister kan inget sådant Intellekt existera. För dem finns inga sanningar att sammanföra till en högre nivå därför att en högre nivå är omöjligt i deras absolut relativa värld. För hos dem är jorden verkligen ”platt”, då där inte finns olika sanna sanningar, bara jämlika åsikter. Förutom då ”sanningen” om deras egna moraliska överlägsenhet över alla andra, främst över konservativa, religiösa virrpannor.

Bob Dylan sjunger på Slow Train:

All that foreign oil controlling American soil,
Look around you, it’s just bound to make you embarrassed.
Sheiks walkin’ around like kings, wearing fancy jewels and nose rings,
Deciding America’s future from Amsterdam and to Paris
And there’s a slow, slow train comin’ up around the bend.

Man’s ego is inflated, his laws are outdated, they don’t apply no more,
You can’t rely no more to be standin’ around waitin’
In the home of the brave, Jefferson turnin’ over in his grave,
Fools glorifying themselves, trying to manipulate Satan
And there’s a slow, slow train comin’ up around the bend.

Big-time negotiators, false healers and woman haters,
Masters of the bluff and masters of the proposition
But the enemy I see wears a cloak of decency,
All non-believers and men stealers talkin’ in the name of religion
And there’s a slow, slow train comin’ up around the bend.

Låt oss hoppas och be för att Iran är på väg mot någonting bättre, även om vi här talar om gradskillnader, och att det kanske på kort sikt först blir sämre.

Andra bloggar om: Religion, politik, Iran, Gud, Bob Dylan