Daniel ställde några högst relevanta frågor i en tidigare post:
”Men när man ‘tror’ att något är sant, eller när man upplever att något är sant. Hur uttrycker man det? Har man kunskap eller vetande? Känner man sanningen? Eller har man en trosuppfattning?
Vi lever ju trots allt i det relativa så hur ställer du dig till den frågan? Jag tycker det är positivt att folk står för sina världsbilder, men ack vad jag längtar efter folk som ‘tror’. Alltför många ‘vet’.”
Det får bli det korta svaret här.
Min första uppfattning är att vi aldrig nå fram till fullständig kunskap, alltså fullständig sanning, om någonting eftersom kunskap är abstraktion och som en karta över det man kan veta. För att veta allt måste kartan och verkligheten vara ett och samma, alltså utan abstraktion.
Vi måste erkänna att det vi vet är baserat på ”tro” men också på ”hopp” eftersom vår kunskap inte är fullkomlig. Hade vi varit fullkomliga hade vi varit gudar. Här behöver vi inte gå längre och fråga efter en högre entitet än Gud, vilken i sin tur skulle ha fullkomlig kunskap om Gud. Eftersom Gud är fullkomlig har Han både fullkomlig kunskap om allt Han skapat och om sig själv.
Nåväl. Det är teologi, åter till vår värld:
Kunskap i sig är alltid beroende av sin korrelation till sanningen. I vår relativa värld kommer vår uppfattning om korrelationen till sanningen ur oss själva som subjekt; all vår tidigare kunskap (och brist på kunskap), förutfattade meningar, kultur/mytologi och känslostämningar. Också tiden måste tillföra en ytterligare dimension då något som varit sant vid en tidpunkt, inte behöver vara det vid en annan. Sådan är den relativa världen ur en aspekt. Vissa sanningar är mer eller minde sanna än andra, liksom de kan vara mer eller mindre långlivade än andra.
Vi har alltså här i det relativa fullt av relativa sanningar. Men dessa är inte ”absolut relativa”, utan är snarare vad man kan säga vara ”relativt absoluta”. De är inte lika sanna, utan olika mycket sanna! Sanningar är ordnade i hierarkier, i vilken de alla måste peka på en högre Sanning (det Absoluta) som är dess nödvändiga källa. Relativa sanningar kan bara mätas i förhållande till en Sanning.
Men jag anser nog, att det också måste finnas sanningar som vi kan vara fullständigt säkra på.
Vi måste kunna – genom det i vår odödliga själ som är ”oskapat” – nämligen intellektet, nå fram till sanning. Detta förutsätter naturligtvis i sig en ”tro” på just odödliga själar och ett gudomligt intellekt… Det hela blir alltså genast mer komplext än vad man inser vid en första anblick.
Jag säger dock att det finns universella sanningar, till exempel moraliska regler som ”den gyllene regeln”, precis som estetiska grundregler som harmonilära, vilka vi kan nå fram till. Dessa kan vi fullt faktiskt övertygande säga att vi vet är goda. Vi behöver således inte vara hänvisade till enbart tro i allt eftersom det skulle göra oss hopplöst oförmögna till all handling.
Men, vi bör alltid vara ödmjuka inför det faktum att vi kan ha misstagit oss beroende på olika faktorer så som nämndes ovan: brist på information, att vi har förutfattade meningar, kulturella och sociala låsningar (mytologier), samt mängder av känslolägen.
Man skulle därför kunna säga att vi kan veta vissa principer, men att vi alltid måste vara ödmjuka inför det faktum att vi inte alltid kan handla helt enligt principerna. Ibland blir vi tvungna att välja mellan pest och kolera. Ibland väljer vi fel därför att det gagnar oss själva helt enkelt. Vi kan i alla fall aldrig ha all empirisk data (inklusive historisk och framtida) som krävs för fullständigt kunskap om hur vi bör handla. Principerna finns därför där för att ge oss vägledning.
Vi måste alltså leva med att vi är ofullständiga och därför fortfarande kommer att synda (alltså att ”ej nå målet”), men ändå aldrig sluta att sträva mot högre ideal. För våra synder kan vi bli förlåtna.
Andra bloggar om: Religion, filosofi, kunskap, sanning, metafysik, Gud
2 svar so far ↓
Daniel // juni 17, 2009 vid 5:21 e m |
Ditt synsätt är förmodligen konstruktivt och klokt men själv har jag enorma tvivel kring hur kunskap ska hanteras.
Det finns många relativa sanningar och de är användbara och nyttiga men det folk gör, speciellt filosofer, är att de bygger sina tankebyggnader med dessa relativa sanningar som grund. Det blir ofta fel då.
Du talar om en tro på själen och intellektet. Denna tro återfinns hos många filosofer och det gjorde de övertygade om att man kan resonera sig fram till sanningen. Jag undrar om inte den tron kan vara väldigt essentiell som grund för ens övriga tankar.
Det finns ju de som hävdar t.ex att matematiken inte kan vara sann och det är ju rätt konstigt, men har man ingen tro på intellektet så är det förstås delvis förståeligt.
Men om man tror på intellektet så blir ju matematiken sann som en följd av det. Men det är en sanning som vilar på tron. Själv tror jag också på intellektet även om jag har mina tvivel (tvivel som i princip inte tjänar något syfte).
Så det här med sanningar och tro kan vara ganska förvirrande. Speciellt förvirrande blir det när man träffar en meningsmotståndare och båda hävdar diametralt olika åsikter.
Jag lutar åt att en tro som grund för en världsbild är helt nödvändig för att man ska kunna ha någon kunskap. Men då vilar kunskapen på den tron. Så är det för alla människor, även om inte alla förstår vad de tror på.
Johan/Kaffepaus // juni 17, 2009 vid 11:00 e m |
Daniel:
”Det finns många relativa sanningar och de är användbara och nyttiga men det folk gör, speciellt filosofer, är att de bygger sina tankebyggnader med dessa relativa sanningar som grund. Det blir ofta fel då.”
Japp, därför att enbart filosofi, utan en transcendent Gud, måste ”hamna fel”. Det är bara en fråga om hur fel.
”Du talar om en tro på själen och intellektet. Denna tro återfinns hos många filosofer och det gjorde de övertygade om att man kan resonera sig fram till sanningen. Jag undrar om inte den tron kan vara väldigt essentiell som grund för ens övriga tankar.”
Ja, men det handlar ju också om hur man betraktar dessa saker, vad tror man att de är?
”Det finns ju de som hävdar t.ex att matematiken inte kan vara sann och det är ju rätt konstigt, men har man ingen tro på intellektet så är det förstås delvis förståeligt.”
Ja, det är helt klart underligt, men det låter som resultatet av att man menar att medvetandet och allting vi erfar enbart är någon form av ”illusioner” och att vi heller inte har någon förmåga (dvs saknar intelligens) att skilja illusioner från verklighet, eller ens se gradskillnaderna. Hur man själv kan vara klarsynt nog att veta detta brukar sällan framgå…
”Men om man tror på intellektet så blir ju matematiken sann som en följd av det. Men det är en sanning som vilar på tron. Själv tror jag också på intellektet även om jag har mina tvivel (tvivel som i princip inte tjänar något syfte).”
All tro innebär visst tvivel. Och precis som du säger, tror jag också att enda sättet att se igenom tvivlet, är att ha en egen direkt erfarenhet, eller att ifrågasätta tvivlets grund och fråga sig hur världen skulle vara annorlunda – ”om inte”.
Min tro börjar i en övertygelse (genom ”uteslutningsmetoden”) på att sanning har en ontologiskt grund i vår värld. För att dessa (relativa) sanningar skall kunna vara existera måste de ha en Absolut Sanning (vilken är en aspekt av Gud) att mätas mot. Om inte detta vore så, skulle det betyda att allt vi lever i en totalt relativistisk värld. Vilket endast kan liknas vid ett ”helvete på jorden”, eller Aftonbladet eller DN Kulturs redaktionsmöten…
Eftersom det mesta ändå talar emot att vi inte sitter på Aftonbladet/DN Kulturs redaktion, så kan jag bara dra slutsatsen att vi människor faktiskt kan nå fram till kunskap om (relativa) sanningar. Men, vi kan inte känna till den Absoluta Sanningen (vilken enbart är Guds). Du kan inte föreställa dig hur förvånad jag blev första gången jag insåg att de (enda) som förespråkade detta (och också förklarade det bäst för mig) återfanns bland religiösa.
”Så det här med sanningar och tro kan vara ganska förvirrande. Speciellt förvirrande blir det när man träffar en meningsmotståndare och båda hävdar diametralt olika åsikter.”
Det är bara förvirrade om man inte kan skilja på det relativa och det Absoluta, samt om man förnekar transcendens.
”Jag lutar åt att en tro som grund för en världsbild är helt nödvändig för att man ska kunna ha någon kunskap. Men då vilar kunskapen på den tron. Så är det för alla människor, även om inte alla förstår vad de tror på.”
Amen! (om du ursäktar) – detta håller jag fullständigt med om. Och alla människor har inte förmåga att se världen och få sin tro bekräftad genom kunskap eller metafysiken. Det finns flera vägar till frälsningen, så att säga. Till sist, religion är värdelös om den är fullständigt blind, då blir den en dåres hopp. Den måste också innehålla någon form personlig erfarenhet av det gudomliga – och det är studier av religiösa spörsmål som lär en att se (och därmed uppleva mer av) det gudomliga.