Hej humanist – Säg inte ”nej”, säg ”Ja, ja ja”!

Vad är egentligen en humanist och en humanistisk livsåskådning? Borde inte det vara någonting som har någonting med människan att göra? Säger jag att jag står för humanistiska värderingar, då borde det väl ändå betyda att jag står för det mest mänskliga? Låt oss då se på vad dagens humanister står för.

Det första vi kan konstatera är att de nuförtiden inte bara är sunt religionskritiska och vänder sig mot inhumana religionsyttringar, utan är direkt religionsfientliga. Detta leder paradoxalt nog bara till att de  blir direkt inhumana – eftersom religion är en basalt mänskligt impuls. En impuls som finns därför att vi är ”inriktade” mot sanning, godhet och skönhet – det Vertikala vars högsta höjd är det Absoluta.

Så istället för att försöka försvara och bevara det mest mänskliga, nämligen vår mänskliga essens, vilken är den andliga själen, gör ”humanisterna” allt för att omdefiniera människan till någonting lägre än vad hon är. Vad de försöker göra är faktiskt ingenting annat än att ”jämna människan med marken” – eftersom den materialistiska utgångspunken måste ”platta ut” människan till samma nivå som materian, om än komplext sammansatt.

För hur kan en humanist (det vill säga materialist, vilket är vad man måste vara då den andliga och alltså vertikala dimensionen har jämnats med den horisontella marken) av dagens snitt erkänna några verkliga hierarkier i kosmos? Nej de vi säger oss se måste vara illusioner eller konventioner – inte verklighet. För vad skulle stå som garant för en hierarkisk ordning och mening i humanistens kosmos? Enligt denne finns ju ingen annan mening (vilket innebär ordning och mål) med livet än den vi själva skapar oss. Då finns där ingen plats för något sådant som en ontologisk hierarki i kosmos. Allt är som det är bara – av en slump, utan mening och utan telos. Materialisten hittar alla hierarkier, all mening, och all ordning, enbart i sin egen lilla fantasi. En fantasi där allt är reducerbart till den minsta gemensamma nämnaren i form av materia. Hur sorgligt är inte detta egentligen?

Låt oss se här. Materialisten säger följaktligen att ordning och mening enbart är illusioner i vårt medvetande. Men vad är då vårt medvetande?

Först och främst så måste vi vara på det klara med att medvetande är någonting verkligt, någonting som existerar i universum och därför också en ofrånkomlig del av vårt universum. Vi kan därför inte förklara hela universum förrän vi inkluderat och förklarat medvetande. Bortser man från att förklara detta är ens filosofi rent värdelös.

Sett från materialistens nivå kan medvetande dock bara betraktas som ett slags ”biprodukt” av komplext strukturerad materia. Medvetande är således varken på en högre eller lägre nivå i verkligheten, varken bättre eller sämre än någonting annat. Det är bara atomer ordnade på ett sådant sätt att det råkar ge upphov till ett medvetande som gör det möjligt för oss att inbilla oss saker som moral, skönhet och sanning.

En viss ordning av atomer i huvudet på Christer Sturmark kan ju omöjligt vara bättre, alltså sannare, ordnade än säg… som hos någon som Frithjof Schuon, Alfred North Whitehead, eller Hans Uhr von Balthazar?

Men det fina med att säga att Sturmark har mer rätt än någon annan är att säga att det finns sanning. Att säga att sanning finns är att säga att Sanning finns. Att säga att Sannig finns är att säga ”Ja!”. Vilket är att säga ”Ja!” till det Absoluta, ett ”Ja” till Gud.

Bokstavligt talat förvandlar en humanisternas materialistiska filosofi vårt universum, inklusive människan, till en enda stor hög med grus mitt i ingenstans. Hur skall en sådan hög med grus kunna förklara någonting alls?

Kort och gott – om materialismen är sann så kan den inte förklara medvetande. Eller: om materia kan förklara medvetande, då kan inte materialismen vara sann.

Slutligen – om universum nu vore fullständigt meningslöst – hur skulle vi kunna veta det?

Andra bloggar om: Religion, filosofi, humanisterna, medvetande, Gud, sanning, Christer Sturmark