Möjligheter fulla av skuld och skam

I grund och botten står vi alla inför två vägar att välja – för strävan mot sanning, eller uppgiven relativism.

Medan det första innebär att man åtminstone försöker se och acceptera verkligheten som den är så innebär det senare det motsatta. Att stänga in sig i sin egen lilla fantasi, där vad man själv väljer vad som är sant och falskt, rätt och fel, upp och ner. Många önskar exempel inte att verkligheten skall vara som den är – hård, orättvis och problemfylld.

Att se världen som den är grundar sig därför ytterst i en viljeansträngning som inte kommer automatiskt. Det är oftast lättare att blunda och leva i sin egen värld.

I många fall, kanske i de flesta, lever man i någon form av kombination av den riktiga världen och sin egen önskedröm, och det är bara ovilligt man tillslut kapitulerar inför verklighetens tryck från utsidan. Som socialdemokraterna till exempel har fått vika sig för den ekonomiska verkligheten och tvingats införa kraftigare liberaliseringar av ekonomin än deras såkallade ideologi egentligen tillåter. Inte helt olikt hur deltagare i programmet “Lyxfällan” köpt lyxprodukter på kredit långt över deras betalningsförmåga och inte ens inser att de har problem förrän ett par vuxna män visar dem hur verkligheten faktiskt ser ut. De blir lika förvånade varje gång “oj, har vi så mycket skulder, hur blev det så?”. Ja, man undrar…

Den fria viljan är vad som gör det möjligt för oss att veta om vi lever i vår egen lilla fantasi eller i den riktiga världen. Att ha kunskap om världen, och om oss själva, innebär att vi måste kunna ställa oss utanför båda. Vi måste objektivt kunna betrakta hela bilden – objekt och subjekt – världen och oss själva från “utsidan”. En enastående förmåga, vilken ger oss möjlighet till sådant som skam och skuld. Jag säger möjlighet, eftersom det är en möjlighet och inget problem, för utan skuld och skam skulle all personlig utveckling vara omöjlig.

I klartext, om man inte skäms för sina brister och laster, utan ser dem som dygder och lika goda som vad som helst, finns ingen anledning till att förändras. Om man lever i sitt egna lilla fantasiuniversum, där ens egna regler och uppfattningar gäller jämte, eller ibland till och med över, den verkliga verklighetens regler och normer, finns inget utrymme för utveckling i ordets rätt bemärkelse. För vad är personlig utveckling om det inte är att transcendera vad man är just nu?

Kort och gott, vad som behövs är insikten om att det kanske finns vissa objektiva standarder som gör det möjlighet för oss att utvecklas åt rätt håll. Behöver vi inte någon form av måttstock att mäta vad som är en last respektive vad som är en dygd. För vad skall vi känna skuld och skam, och för vad skall vi känna stolthet och glädje?

Skam är naturligtvis väldigt förvirrande för någon som intuitivt känner skam för något som det omgivande samhället kanske hävdar är en dygd, eller åtminstone lika normalt som någonting annat.

Eller ångestframkallande om det omvända gäller och skammen är något som något som samhälls- och debattklimatet trycker på en. Jag tänker till exempel på hur det anses vara fult att tjäna “för mycket” pengar, eller hur småföretagare per automatik ses som fuskare och skattesmitare. Eller hur t ex kvinnor som vill vara hemma med barn och hem är “lurade” i bästa fall, eller ses som “förrädare” av de feministiska idéernas företrädare, vilka alltid tycks veta bättre än familjerna själva om hur familjelivet skall ordnas.

Nåväl, finns det någon möjlighet för oss i denna relativa värld att veta något om några fasta eller objektiva värden?

Kanske, för hur skulle vi kunna uppfatta något som relativt om vi inte hade något i oss som var fast och oföränderligt. Skulle det vara möjligt att ens uppfatta något sådant som “tid”, om det inte var så att vi inte relaterade det till något som är “tidlöst”, det vill säga utanför tiden. Om något som i sig själv är fullständigt relativt skall kunna relatera något annat lika relativt, måste inte detta något (i vårt inre, i vårt medvetande) vara av en oföränderlig natur? Inget skulle annars vara “före” eller “efter”, “historia” eller “framtid”.

Har vi en punkt, eller en kärna av det Absoluta i oss, som gör att vi kan veta just det som är relativt?

Andra bloggar om: Religion, filosofi, ångest, skam, värderingar, objektivitet