De enfaldiga filosoferna

Råkade göra den dumma saken att börja argumentera med personer i kommentarerna på Z’s blogg, med vilka man inte ens delar samma premisser om existensen med. Jag gör nu en mental minneslapp och sätter längst fram i skallen så att jag påminns om detta och avstår från att stångas med väggar framöver.

För när materialism och darwinism (och med det menas här alltid den reduktionistiska typen vilken inte pekar mot någon högre mening utan bara neråt mot död materia) görs om till filosofi och inte stannar på sin vetenskapliga nivå, då blir det mycket, mycket enfaldig filosofi.

Säg mig, varför skulle en materialist och darwinist vara villig att riskera sig själv för något högre värde, som t ex frihet och demokrati i Irak? Det skulle vara tvärtemot allt som darwinismen lär oss. Kanske därför som så många i vårt sekulariserade land har så svårt att förstå meningen med kriget i Irak? Man kan helt enkelt inte förstå hur någon kan frivilligt kan ställa upp på att riskera livet för helt främmande människor i en del av världen, där folk ändå tycks vara allmänt barbariska…

Alla värden är nämligen bara illusioner. Det Goda, det Sköna och det Sanna existerar inte, utan är bara produkter av något vad vi kallar medvetande, vilket egentligen inte är “med” oss alls och vet, utan snarare “mot” oss, då det hela tiden inbillar oss saker. Medvetande är i sin tur bara en (o)lycklig biprodukt av att materian har ökat i komplexitet i våra hjärnor.

För allt materialisterna och darwinisterna till slut måste göra är att reducera varje subjekt till objekt, det vill säga från “levande ande” till platt materia. Det vi känner som det mänskliga i människan fråntas både syfte och mening. Våra kroppar är endast bärare av “själviska gener” vars enda syfte är att överleva och föröka sig. För detta syfte är egentligen allting tillåtet. Detta är vad darwinisterna lär oss.

Hur kan man inte se att detta är alla väldigt banala bortförklaringar om vad livet och människan verkligen är?

Men vi kan också vända på det. Människan är på riktigt människa, något ovärderligt, något speciellt och heligt.

Det vi hela tiden strävar mot i vårt liv är att finna sanning – om världen och om oss själva. Vi måste alltså förutsätta att Sanning existerar och att vi har möjlighet till att skilja sant från falskt. Vi är subjekt som söker efter sanningen om livets mening, och vi är fria att skilja sant från falskt.

Vi är Subjekt, vilka måste vara ontologiskt verkliga och därför förmögna att nå fram till sanningar, oavsett om de är vetenskapliga, estetiska, moraliska, eller religiösa. Om vi å andra sidan är reducerbara till enbart objekt, det vill säga materia (”atomer i rörelse”), blir varje typ av sanning vi tycks finna enbart illusioner.

Men saken är den att oavsett vad vi gör eller talar om så innebär det att vi rör oss inom domänen Sanning. Vi kan inte vara utan sanning, som därför måste finnas i allt, liksom den måste transcendera allt. Om så inte är fallet återstår bara relativism och subjektivism och därmed ingen Sanning i universum – allt degraderas till tillfälligt tyckande, “min sanning” och “din sanning”, utan egentlig mening eller värde.

Låt säga att du blev rånad och misshandlad och ställd inför domstolen meddelar domaren att “Tyvärr kan vi inte avgöra vem som har rätt eller fel här eftersom både du och rånaren endast har olika åsikter om vem som skall ha din plånbok i besittning.” Något sådan som “din plånbok” kan inte finnas i en sådan värld, bara olika åsikter om vems den är, och vi är oförmögna att komma fram till någon äkta rättvisa här.

Återigen, materialisterna och darwinisterna kan aldrig hävda att något är gott, rätt, eller skönt utan att samtidigt föreställa sig en gradskala, en måttstock, att applicera dessa värden på. För att någon värdering skall var möjligt krävs en fast hierarkisk ordning av alla värden från lägsta till högsta, och dessa värden måste ha sina rötter i den verklighet vi befinner oss i. Värden har alltså en ontologisk grund. Värden är verkliga – det vill säga att Sanning, Godhet och Skönhet existerar, om än på ett annat plan av verkligheten – idévärlden.

För vad är egentligen ett Värde, om inte något som förenar allt det vi kan värdera? Visst, vi värderar saker olika genom tid och rum därför att vi lever i ett relativt universum. Men själva detta att värdera något, vad har värderingen för mening och värde i sig, om vi inte har någon form av måttstock att gå efter? Utan måttstock finns inga skillnader mellan några värden.

Om vi människor inte kan veta vad som ytterst är sant och gott kan vi inte agera enligt några dygder. Åtminstone inte några ontologiskt grundade dygder. Men för darwinisterna och materialisterna är alla värden bara illusioner, så vad spelar de för roll, egentligen?

Andra bloggar om: Religion, filosofi, Gud, materialism, ateism, darwinism