Flera bubblor

Så, vad försöker jag egentligen säga…

Jo, att eftersom kvalitativa värden inte går att se eller ta på, så krävs något annat av människan för att nå fram till dem. Varje individ måste själv finna dem, vilket bara är möjligt genom intellektet. Men det finns naturligtvis hjälp att tillgå. Filosofi är en väg. Uppenbarad religion är en annan metod för att nå sådan upplysning. För att tydliggöra så bör religion, för att kunna hjälpa på riktigt, självfallet vara autentisk och ha en tradition.

Att hitta sanningar inom den kvalitativa sfären är alltså något som hela tiden måste göras om och om igen. Varje människa måste alltså “återuppfinna” dem så att säga. Genom historien har människor funnit ut mer och mer om den mänskliga naturen och om vår ställning som enda självmedvetna och därmed intelligenta varelsen på planeten. Det finns också en intuitiv väg. Det svåra är då att våga lita på sin intuition, eller veta hur man kan stämma av den mot andras erfarenhet och mot hur verkligheten är beskaffad.

Inte sällan har konstnären, musikern och artisten en stark intuitivt känsla för den “vertikala verkligheten” av idéer - vilket möjliggör för honom eller henne att kommunicera sådant som rör Gud, kärlek, sorg, smärta eller lycka. Intuitiv inspiration till skapande. I all konst som berör kan man se, höra eller känna hur denna värld så tränger igenom materialet den är skapad av, därför att den transcenderar den materiella världen. Bra konst är sådan som förmedlar en känsla av det Sanna, det Vackra och det Goda. Det är konst som förstärker ljuset i en mörk och alldaglig värld.

Materialister, ateister, reduktionister och darwinister är ofta mycket öppna för sanningar inom den materiella delen världen, men helt stängda inför den andliga och transcendentala sfären, vilken yttrar sig i form av symbolism, myter, uppenbarad religion och filosofi. Dock måste även den strängaste materialist erkänna att han lever med de konsekvenser som de kvalitativa idéerna och värderingarna för med sig.

Vad vi kan märka av i det horisontella livet är såklart idéernas påverkan på oss och samhället. För även idéer måste följa den allmänna lagen om orsak och verkan. Också är ett gott tecken på att idéernas värld är lika verklig som den materiella. Om våra idéer, känslor och värderingar vore tomma illusioner och “overkliga”, borde de heller inte kunna ha någon egentlig påverkan på oss eller på den materiella världen. Det finns uppenbarligen en brygga mellan världarna.

Också viktigt att poängtera är att det endast är genom religion och filosofin som de kvalitativa värderingarna vi lever med (men naturligtvis inte följer överallt och alltid) uppenbarats för oss. Det är enbart inom dessa discipliner vi kan ta till oss världen av idéer - den transcendentala verkligheten, som existerar så att säga “ovanför” oss.

Genom att idéerna “lyfts ner” och placeras i vår egen värld av representationer, det vill säga i våra själar, kan vi behandla och bruka dem i den manifesterade världen. För att komma åt idévärlden måste vi vända oss inåt, mot vår själ. Där kan sanning uppenbaras för oss genom att “belysas” och medvetandegöras utav intellektet, vilket är av transcendent, gudomlig, natur.

“Så som i himmelen, så ock på jorden.”

Stora män och kvinnor har genom intellektuella och andliga uppenbarelser kunnat (in)se vad som är rätt och riktigt, eller som vi tidigare skrev, vad som är det Sköna, det Sanna och det Goda.

Vi har härigenom fått idéer om rättvisa och frihet, till anständighet och värdighet bland oss, och även om de är av sådan natur att vi enbart subjektivt kan uppleva dem, så kan de alltså delas och kommuniceras till andra.

I vår tid, i vår värld idag, finns nästan en skräck och ett hat mot filosofi, vilket Eric Voegelin kallade för “logophobia”. I vår postmoderna värld finns liten plats för absoluta sanningar eller idésfärer. Om det börjar komma tillbaka, så är det i ytterst begränsad skala och till och med svårt för många att greppa. I kulturbråket kring Johan Norberg och DN uttryckte sig DN Kulturs redaktör så här angående sanning och lögn:

“Det är en ny sak som har kommit på senare år, det här att folk ska be om ursäkt, att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas liksom i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här att här var det lögn och det ska ursäktas. Så skriver man ju inte normalt sett i kulturartiklar. Så det här är något nytt som jag inte förstår.”

Det här med sanning, det är alltså något som en av de som borde tillhöra den intellektuella eliten i Sverige “inte förstår” sig på. För att idag framstå som intellektuell och bildad bland eliterna, verkar det enda som återstår alltså bara vara att hänge sig åt subjektivism och relativism. Det är riktigt tragiskt.

Är folk så rädda för sanning att de hellre lever med och bland lögner? Nästa kaffepaus ger sig in mer mot samhället och politiken…

Andra bloggar om: Religion, filosofi, idévärlden, Platon, materialism, darwinism, Gud