Evolution, revolution, involution

“Det grundläggande faktum att en evolution föreligger är, som jag [Pierre Teilhard de Chardin ] sagt, erkänt av alla forskare. Annorlunda förhåller det sig med frågan om en planmässighet i denna evolution. Fråga våra nutida biologer, om de räknar med att livet under sina omvandlingar strävar i riktning mot något: nio av tio kommer att svara nej - och med ett visst patos dessutom. Att den organiska materien - så lyder deras svar - befinner sig i en fortgående metamorfos och även att denna metamorfos kommer materien att under tidens gång anta allt mer osannolika former, det är uppenbart. Men efter vilken värdeskala skulle vi vara i stånd att fastställa det absoluta - eller ens relativa - värdet av dessa bräckliga ting? Med vilken rätt kan man t ex. säga att däggdjuret, inklusive människan (!) har hunnit längre och är mer fulländat än biet eller rosen?”

Ur “Fenomenet Människan” (1957), av Pierre Teilhard de Chadin.

Bloggen har mer eller mindre tagit sommarlov den senaste tiden, medan jag läst klart en bok jag sedan en tid tillbaka gärna velat läsa - Pierre Teilhard de Chardins “Fenomenet Människan” (som återfinns nu i listan “på kaffebordet” till höger).

Det är mäktig läsning får jag säga. De Chardin (1881 - 1955) var naturvetare, paleontolog och vetenskapsman, men också kristen och jesuitpastor. Hans verk tilläts dock inte att publiceras av katolska kyrkan under hans tid i livet, då de ansågs för kontroversiella. Nu däremot är hans verk välkända och spridda inom både vetenskap och kyrka.

De Chardin trodde på en livsutveckling - en livets strävan mot något. Han var övertygad om att även om vetenskapen av idag inte höll med honom om detta, så skulle erkännandet komma i framtiden. Dagens tro på slump, och planlös utveckling liknar vilken religös dogmatism som helst. Men faktum är att universum är sprunget ur ett och samma frö, och evolutionen är därför ett kosmiskt fenomen.

I boken tas vi på en utvecklingsresa från materians “döda” atomer och molekyler till biologins liv och mänskligt självmedvetande. Allt mer avancerade strukturer uppstår genom sammanslagningar av naturens råmaterial. Vid en ytlig betraktelse tycks det ske kontinuerligt och som ett trevande i blindo, men det finns också tydliga gränser som har passerats och därmed givit upphov till diskontinuitet. Den evolutionära utvecklingen sker visserligen gradvid, men tar vid vissa tillfällen revolutionerande jättekliv när komplexiteten nått en viss kritisk gräns.

Likt en flerstegsraket där det första steget är materias bildande i stjärnorna, det andra när materian bildar så komplexa molekyler att de når gränsen för det levande, det levande blir mer och mer komplext och till slut uppkommer medvetandet och självreflexionen - i vilken materian liksom “kröker” sig in i sig självt.

Evolutionen är på detta sätt bara en enda stor rörelse; av allt att döma har materian (Big Bang) har uppstått vid ett tillfälle, livet (på Jorden) har likaså också uppstått vid ett tillfälle ur materian, och mänsklighetens kliv över tröskeln till självmedvetandets domäner har också skett vid ett och samma tillfälle. All forskning tyder på detta, och alla dessa tillfällen har varit då omständigheterna varit speciellt gynnsamma, och komplexiteten i varandet har nått till en viss kritisk nivå.

Livet växer alltså mot allt högre komplexitet, men vad är det för kraft som driver på, eller kanske snarare drar utvecklingen framåt?

De Chardin tecknar ett “livsträd” där allt levande från minsta encelliga amöba upp till människa ingår. Långsamt har livets grenverk stigit uppåt och förgrenats utåt. Nya arter och släkten har blommat ut i mäktiga “lövverk”. Mitt i all denna utveckling finns hela tiden potentialen till människan, eftersom livets strävan mot medvetenhet är det mest centrala målet. Människans unika ställning beror på hennes inre utveckling av hjärnan och hennes minskade fysiska specialisering. Alla andra levande varelser har genom tiderna anpassats och specialiserats och deras “livskraft” har så att säga riktats utåt, mot det fysiska i kropparna. Djur har utvecklat större tänder och klor, avancerade vingar att flyga med, strömlinjeformade kroppar och fenor att simma med, svansar att klättra i träd med, och så vidare, vilket allt är alla utslag av detta fenomen.

Och Chardin frågar sig därför:

“Är inte uppkomsten även av det minsta lilla ting som uppstår på jorden alltid produkten av en otrolig kombination av omständigheter?”

Genom utvecklingen av homo sapiens nådde evolutionens utveckling en ny kulmen och kronan sattes på verket. Livet har i oss upphört att utveckla oss fysiskt. Livet var snarare tvunget att “avspecialisera” oss för att vi skulle kunna bli de människor vi är. Istället för anpassning till det yttre sker nu någonting helt revolutionerande - vi utvecklas inåt - en involution uppstår i och med att reflektionen uppstår!

Men var går skiljelinjen mellan icke-intelligent djur och intelligent, det vill säga självreflekterande, människa? Vad vi måste inse är att det inte finns något mellanläge här. Mänskligheten måste som helhet gått över gränsen från icke-intelligent djur till intelligent människa samtidigt, över hela planeten.

Hos en enskild individ kan vi se hur den i sin utveckling från barn till vuxen går igenom olika stadier för att till slut nå den fulla mognaden, men detta tankesätt är omöjligt att applicera på mänskligheten som sådan när den är utsprid över flera, ja mängder, av individer. Den fysiska mutationen måste gå direkt från ett läge till ett annat utan övergångsperioder i några halvfärdiga stadier. Det är en tröskel som klivs över och biologin kliver så att säga in i ett helt nytt rum.

“Livet arbetar inte efter en isolerad tråd och inte heller i omtagningar.”

Enligt Chardin kan livets utveckling till självmedvetande bara vara möjligt på en klotformad planet, kan tilläggas. En platt och vidsträckt värld inte skulle sätta några reella gränser för livets utbredning. Det skulle bara sprida och sträcka ut sig allt mer, utan att behöva samsas om samma fysiska områden och skulle därför inte kunna “enas” på samma sätt som en helhet, utan snarare “späs ut”.

I och med denna manifestation av medvetande uppstår ett helt nytt slags liv genom utvecklingen av personlighet. Tidigare har vi haft en individualisering av de levande varelserna, men med avsaknad av egentlig personlighet. Jagets uppkomst är bara möjligt hos individer som kan reflektera över sig själva.

“I och med ‘personen’ som genom ‘personaliseringsprocessen’ begåvats med obegränsad förmåga av individuell utveckling, upphör grenen [på livsträdet, min anm.] att i sin anonyma helhet vara den enda bäraren av framtidslöften. Av cellen har det blivit någon. Efter partikeln av materia, på sin tid, och partikeln av liv har nu i sin tur tankens partikel konstituerat sig.”

Men det är inte bara den enskilde individen som nu utvecklas som person och människa, utan hela mänskligheten fortsätter att utvecklas och bli mer och mer “människolik”.

Så, är evolutionen slut här med oss, eller kommer vi fortsätta mot något nytt mål? Frågan är kanske lite väl ledande, men det blir en bra “cliff hanger” tills vidare…

Andra bloggar om: Religion, filosofi, evolution, människan, Chardin