Hur regalskeppet Alliansen sjunker i hamn och den borgerliga själens chans till reinkarnation

“It is easy to take liberty for granted, when you have never had it taken from you.”

~Dick Cheney.

Nu vet vi hur detta är. Vi tog förgivet att den skulle försvaras av de som vi trodde älskade friheten, och därför litade på allra mest. Ack så vi bedrog oss.

Jag har varit så heligt förbannad (och ledsen/besviken) i flera dagar att jag inte ens har orkat finna ord för det. Flera andra har gjort det desto bättre (Rätt&Slätt, Ingerö, Johan Norberg, m fl).

Det är tragiskt att se hur svenska politiker, vilka innan de blev (väl)avlönade partister och hamnade i Riksdagen var hederliga och starka själar, på så kort tid som två år, har förvandlats till en samling ryggradslösa sillmjölkar. Hukande under partipiskorna drevs de som den röstboskap de förvandlat sig själva till, in i plenum för att rösta igen om förvandlingen av hela svenska folket till misstänkta för brott mot rikets säkerhet.

Ingen misstanke behöver nu föreligga för någon individ, ingen domare eller åklagare behöver ha ansökt om att få avlyssna och spana på någon person, utan allt och alla avlyssnas - för att man kanske någonstans skall hitta något, och någon, misstänkt. Det är så sjukt att varenda människa borde inse det och reagera därefter.

För alla som har en själ vet att personlig integritet är viktigt och något som man behöver, för sin egen skull. Den enkla anledningen är att man skall kunna få vara sig själv och ifred från andras insyn. Det är ett andrum man behöver, så att säga.

Människor behöver andra människor lika mycket som de behöver få vara ifred från andra människor, och detta gäller inte minst i förhållandet till staten. Den behöver vi kanske mer än allt annat vara fria från för att kunna bli det vi måste bli - vuxna människor, inte bara förvuxna barn, eller röstboskap för den delen.

För människor som tycks sakna själ, som de 143 (resten frånvarande)  borgerliga ledarmöter (det vill säga alla borgerliga förutom Camilla Lindberg, fp) som röstade för förslaget, spelar sådant här naturligtvis ingen roll. De 143 (177 totalt med frånvarade) måste sannerligen sålt sina själar till Djävulen, någonstans i en mörk riksdagskorridor, då partikarriären sattes före svenska folkets trygghet och säkerhet - inte från främmande makter eller terrorister, utan från den egna staten. Egots maktlyssnad var denna gång starkare än själens frihetstörst.

Borgerliga gräsrötter, kommunaktiva, landstingspolitiker, ledarskribenter och många andra undrar nu vad som egentligen hände. Vad fick den borgerliga regeringen, de fyra partitopparna, att så totalt utan känsla för opinionen, driva igenom sådan socialism som FRA? Frågan har naturligtvis flera dimensioner, men en av dem måste ha med de svängningar inom den kollektiva borgerliga själen som skett, kanske främst den moderata.

För ett parti med vilsen själ är lika illa ute som en personlig vilsen själ. Om partiet inte längre har kontakt med sina idéer och sin historia, när man inte vet vart man kommer ifrån, och de som skall leda och bestämma riktningen förnekar och helt plötsligt har “glömt” sitt liberala och konservativa arv, hur skall då den enskilde medlemmen kunna orientera sig och finna sitt partis plats i världen?

Själen behöver fyllas med innehåll för att människan skall kunna vara människa. Likaså gäller för partier som vill ha makten för att förändra något, och inte bara för makten i sig. För att finna kompassriktningen på politiken så måste man känna till sina rötter, sitt arv och sina traditioner. Precis som med vilken individ som helst som växer i upp.

En gammal själ kan inte förnyas, ges en ny “kropp” med “nytt namn” utan att förlora Sig Själv. För att tala klarspråk - för att bli Nya Partiet måste man också bli ett nytt parti och då gå igenom processen att skapa sig en egen, och därmed helt ny, själ.

Det är när själlösa siffernissar - kalkylerande och triangulerande partistrateger lägger om kursen, som man måste beakta hur det knorrar till i hela skeppet - från köl, skrov, mast och minsta tåg finns ett motstånd, även om det inte hörs klart och enstämmigt. Skeppets gamla trofasta besättning tas för given, men håller nu på att lämna innan det sjunker. Vart skall de nu ta vägen, räddningsflottarna är få till antalet, om ens några sjödugliga finns till hands.

Även om hela havet stormar och stora delar av folket ombord nu skriker för fulla muggar så är allt lugnt uppe på bryggan. Där spelar man obekymrat vidare sitt parti Sänka Skepp med sig själva. Partiledarna, från sin position på kommandobryggan, har tappat kontakt med maskin och däcket, verkar inte vilja uppfatta vad som sker där nere. Det är passagerarna i tredje klass, de med hytterna längs ned som först märker att fartyget sprungit läck och håller på att sjunka, och nyheten sprider sig nu uppåt.

I Riddarfjärden ligger sju stycken socialistskepp fast förtöjda. Vi som ville ut på öppet vatten och känna den friska brisen står blöta, frusna och besvikna på kajen och ser på medan skeppet sakta sjunker. “Ohoj, är det någon som sett kapten?!” men det är redan ett fullbordat faktum att Riket Sverige inte längre har något slagkraftigt borgerligt krigsskepp. Likt Regalskeppet Wasa håller det som bäst på att sjunka redan i hamnutloppet. Eller som Elise Claeson uttrycker det på SvD ledarsida klart och tydligt idag i en helt annan fråga:

“Det finns inget nyborgerligt parti, men flera nysossepartier.”

Och inget av dem förtjänar att få min röst i nästa val. Inget.

“We have to call it “freedom”: who’d want to die for “a lesser tyranny”?”

- Mignon McLaughlin

Men skall då något gott komma ur det här så är det att bloggarnas påverkan på media och i den politiska debatten fick sitt totala genombrott. Aldrig tidigare har så många “små” röster hos folket höjts i samstämmighet och kunnat nås av hela folket. De gamla massmedierna vaknade först några dagar innan det var dags för omröstningen i Riksdagen. Då hade bloggarna redan varit aktiva i frågan i många månader, kanske år tidigare, då det från början var ett sosseförslag via den sliskige Thomas Bodström.

Det finns också alla möjligheter för (den borgerliga) själen att finna sig en ny och frisk kropp. Reinkarnation är möjligt! Hur detta kommer arta sig är ännu höljt i dunkel. Men den borgerliga liberala och sunt konservativa själen är inte död, den har bara en utomkroppslig upplevelse. Den lever nu ett liv utan kropp, men det bör vara högst tillfälligt. Visserligen är detta nu bara ett halvt liv, eftersom en själ också måste ha en kropp för att vara hel, men det är alltså ett övergående stadium. Själen kan inte dö, bara passera.

Men visst gör det nu ont i den personliga själen när friheten tas ifrån en utav de man trodde främst skulle vara med och försvara den. Så, ni som röstade för FRA, men borde varit de sista att göra det, - ni kan faktiskt dra åt helvete.

Det bästa försöket jag har hittat som ser seriöst på FRA-problematiken är detta läsvärda inlägg hos Medborgarrättsrörelsen.

Andra bloggar om: Politik, själen, FRA, avlyssning, frihet, Wasa