Journalistiken och “rädslans demon”

Lysande understreckare idag på SvD - “Vi sprattlar i ett garn av rädslor“, av Susanne Wigorts Yngvesson, lektor och forskare, som frågar sig varför vi är så rädda för frihet och eget ansvar - varför är folk sådana trygghetsnarkomaner?

En orsak är massmediernas hysteriskapande rubriker, det är mer säljande att predika att domedagen snart är över oss (sars, hiv, ebola, fågelinfluensa, ozonhål, astroider och klimathysteri) än att faktiskt beskriva den riktiga verkligheten, där man ser att saker faktiskt hela tiden blir bättre. Kanske inte överallt och i en jämn process, men sett över lite längre tid än den senaste kvartalsrapporten från Ericsson, så har världen aldrig varit rikare, friare, hälsosammare och fredligare.

Men varför skulle detta bekymra en journalist, som lever på att kunna leverera rubriker? Inte är det därför så konstigt att

“Journalistikens och forskarnas larmrapporter av­löser varandra. Ur forskarnas perspektiv kan slutsatser om resultat och konsekvenser vara omstridda. Men när larmen löper som ett varsel om död och kaos genom journalistiken så framställs forskarna som eniga. Kritiska röster tystas eller ignoreras.”

Det paradoxala är att detta ovetenskapliga förhållningssätt till verkligheten existerar i en värld där

“vetenskapen har ersatt religionen, men att vi i vår tid ändå tycks ha en religiöst liknande tilltro till vetenskapens frälsande egenskaper”

Wigorts Yngvesson konstaterar att det är genom sekulariseringen, där inte hoppet och tron på något annat än oss själva som maskföda efter döden, som livet inte längre står i centrum. Istället har döden tagit dess plats.

“Vi har gjort döden permanent istället för det eviga livet. Därmed har ‘dödens destruktiva kraft’ ökat dramatiskt. Döden är rädslans yttersta förklaring…”

Tidigare om Livet och Döden här.

Andra bloggar om: Religion, filosofi, teologi, media, livet, döden, rädsla