I det buddhistiska/hinduiska öst tycks man sedan länge ha känt till mentala parasiter, men i brist på modernare psykologiska insikter har man inte kunnat handskas helt korrekt med dem. Istället för att så att säga “källsortera” skräpet har man buntat ihop allting till att bli egot och vidare sökt vägar att tysta och trycka tillbaka, eller lämna detta ego bakom sig, till förmån för sitt inre riktiga, äkta Jag.
Detta är dock inte någon helt lyckad metod, eftersom egot faktiskt är en del av vem man är, och det är inte bara dåligt. Många österländska gurus och liknande som genom lång övning i meditation lyckats “överge” sitt ego och finna sitt riktiga inre Jag, tycks också ha blivit tvugna att avskärma sig från den yttre världen. De har dragit sig tillbaka till kloster eller för att leva som eremiter i grottor, eftersom deras brist på ego gör att de helt enkelt inte fungerar ute i det vanliga samhället.
Denna typ av andlighet är inte bara innåtvänd, utan också vad man kan kalla för “uppåtsträvande”. Med det menas att den försöker ta människan “upp till himlen”, till en högre andligare medvetandenivå, en form av flykt från den materiella, icke-andliga och i många fall bistra verkligheten .
Denna form av innåtvändhet och uppåtsträvande kan visserligen vara genuina andliga upplevelser, men det är i så fall bara en väg som enstaka individer kan ta fullt ut. För pröva att applicera denna väg på en kollektiv nivå. Ingen, eller väldigt få, skulle längre ägna sig åt “världliga problem” som att skaffa föda och uppfinna till exempel mediciner eller teknik för att kommunicera med andra människor. Vi skulle istället just krypa tillbaka in i grottorna, visserligen utan besvär av uppblåsta egon och säkert fulla av “inre upplysning”, men till priset av stagnerad utveckling och materiell misär.
Vi kan fastslå att inre utveckling och andlig upplysning därför också bör gå jämsides och samsas med yttre utveckling och upplysning.
Så, den andra vägen man kan ta måste därför bli “nedåtgående”, i den bemärkelsen att man istället “tar himmelriket till Jorden”, vilket är just vad judendom och kristendom uppmanar till. Det är människans uppgift att efterlikna och leva enligt idealet ovan, här på jorden - dvs att upprätta ett himmelrike på Jorden - så som i himmelen, så ock på Jorden. Detta synsätt är fullt förenligt med utveckling och evolution, eller mer korrekt, den är nödvändig för evolution och utveckling (om den på något sätt skall vara meningsfull). Det blir för oss en strävan efter det Goda, det Sköna och det Sanna.
Andra bloggar om: Religion, filosofi, psykologi, buddhism, hinduism, kristendom, medvetande
6 svar so far ↓
enkla z // januari 23, 2008 vid 5:22 pm
oj, det här var för komplicerat för mig, men jag anar att du har en hel del gemensamt med denne skribent:
http://nymodernism.blogsome.com/2008/01/20/jag-tror/
Kaffepaus // januari 23, 2008 vid 7:11 pm
Well, nu är jag visserligen inte ateist, men som han skriver
“betraktat från ett ateistiskt och materialistiskt perspektiv är det ingen definitiv skillnad mellan “ande och materia” — det kan inte finnas någon motsättning eller väsensskillnad mellan medvetande och fysiska processer.”
så är detta helt rimligt, eftersom allt i vårt yttre (materian, biologin, elektricitet, etc) har motsvarigheter i vårt mentala/medvetna/andliga inre.
Hur skulle det kunna finnas någon “motsättning”? Men att reducera människan till materia, vilket är det enda ateisten kan göra, är att reducera henne till allt utan att vara just människa - man tar det mänskliga (dvs det andliga) ur människan, när man reducerar henne till materia och/elller energi.
Det konstiga är att ateister måste förkasta alla andliga upplevelser som alla människor haft genom alla tider som “inbillningar”, att man blir lurad av sin egen hjärna. Man misstror den egna erfarenheten - vilken samtidigt inte kan vara något annat än den starkaste och främsta empiriska källan.
Man ersätter tro på gud genom att helt enkelt ersätta tron med tro på vetenskap. Som mental process kan detta inte innebära någon “väsenskillnad” från att tro på Gud.
Björn Axén // februari 1, 2008 vid 7:30 pm
Som jag kommenterade nedan så är detta en fråga om att dela upp kroppen och själen. Jag skulle väl säga att detta som du beskriver är ett sökande efter en sublim värld som inte går att nå utan att faktiskt lämna denna, att kunna strunta i kroppen.
“nedstigandet” är intressant när man betänker Nietzsches beskrivning i “så talade Zarathustra” om hur man ska “gå under” för att finna sig själv och på så sätt kunna transcendera det triviala livet och kunna bli en övermänniska. Alltså här kunna förena det sublima med det mondäna och bli en högre varelse i den låga världen.
Kaffepaus // februari 1, 2008 vid 8:14 pm
Hej Björn,
Jag antar att de österländska mystikerna försöker nå den himelska världen med själen, medan de fortfarande befinner sig i jordelivet. Man mediterar för att nå en högre nivå av medvetande - och då uppfattningen att Gud är Absolut Medvetande, så är detta en möjlig väg till kontakt med det gudomliga.
Jag tror inte alls det är en fel tanke. Tusentals år av visdomstradition ligger bakom det här.
Problem uppstår när, som du skriver, man i sitt sökande “struntar i kroppen”. Vi lever faktiskt här och nu och kroppen är också viktig! Det handlar inte bara om att rädda själen, så att säga.
Jag är inte jätteinläst på Nietzsche så jag kan inte kommentera den biten, men min uppfattning är att för att kunna transcendera oss själva, måste vi också inse att hela kosmos är transcendent och att det därför finns det som transcenderar oss. Detta vägrade Nietzsche att förstå, och en teori är att det var därför han dog som sinnessjuk. Han vägrade inta den ödmjuka attityden till just det transcendentala och byggde sig ett “mentalt Babelstorn” som slutligen måste rasa…
Björn Axén // februari 4, 2008 vid 1:50 är
Ja ödmjukhet tror jag är viktigt för att kosmos inte ska överväldiga en, men det hindrar en inte att finna råd hos Nietzsche. Hans är inte allas väg, man måste söka själv och lite på sig själv och inte blint följa den väg andra stakar ut. Nietzsche, när vi nu är inne på honom, säger bl.a. att det är bara om man följer hans väg han kan stödja en, vilket jag tolkar som att han helt enkelt inte stödjer någon undantagslöst, att man måste våga utmana världen.
Att förena det sublima med det mondäna hur ska man gå till väga. jag tror jag får skriva ett inlägg på min blogg om det.
Kaffepaus // februari 4, 2008 vid 7:02 pm
Nietzsche kom fram till flera kloka saker också, men han bommade som sagt på ödmjukheten och han såg sig själv som en gud, detta ledde kanske också till hans fördärv. Jag har en post på gång om detta, som jag hoppas kunna bli klar med i veckan.
Jag tor man kan följa många vägar och komma fram till samma slutsatser. Jmf man t ex indisk Vedanta med kristendom, ser man att de kommer fram till samma sak, fast från olika håll. Bob på OC visade på det här.
Jag utmanar gärna världen, men med huvudet böjt för det som transcenderar världen - dvs den horisontella världen är till för att utmanas, men det är inte möjligt att segra utan att följa den vertikala är vägen - dvs man håller sig till sanningen för att nå Sanningen.
Ser fram emot att läsa din post senare!
Lämna en kommentar