En krok i själen

Det är inte helt ovanligt att man ser på människans kropp som något syndigt i sig, eller att det är på grund av de kroppsliga begären och drifterna som människan syndar. Därför kan man komma att betrakta till exempel nakenhet och sex som något syndigt och till och med skadligt om det inte sker inom de rätta ramarna, t ex inom äktenskapet, och enbart mellan man och kvinna.

Detta synsätt att kroppens drifter, så som sexdrift, hunger och törst görs till källan för synden är varför en del förordar extrem asketism, celibat, och till och med går så långt som till fysiskt självplågeri för att “tygla köttet”.

De mest bisarra yttringarna hittas inte oväntat i stora delar av den efterblivna muslimska världen. Där återfinner man inte allt för sällan förtryckande regelverk kring umgängesformer mellan man och kvinna, bruket av slöja och andra täckande kläder för kvinnor, den form av misshandel man kallar för “kvinnlig omskärelse”, samt så kallade “hedersrelaterade” brott vilka medför straff för offret - för att till exempel ha haft fräckheten att bli utsatt för en våldtäckt. Det har naturligtvis ingenting med riktig heder att göra, bara en inbillad, sjuk form av heder. Samma typ av vrångbild en del har om respekt, - att det är detsamma som att vara rädd (för straff och represalier), istället för att hysa aktning och vördnad.

Nåväl, hela detta synsätt där kroppen görs till något syndigt måste ha sin grund i ett materialistisk synsätt. Det innebär att det är biologin som för med sig synden från generation till generation genom biologiskt arv, och att man därför bör skämmas för sin biologiska kropp i sig.

Nu är detta är dock inte fallet. Kroppen är snarare en fantastisk biologiskt skapelse, ett mindre mirakel, till för att härbärgera oss, vilket framförs med kraft i Meditations on the Tarot (sid 433):

“it is the body which, rightly, has more reason to be ashamed of the soul inhabiting it, than the latter of the body” (min fetning).

Förklaringen till detta påstående finner vi genom att dels konstatera att om det biologiska är roten till det onda (synden), genom kroppens drifter, så måste även hunger och törst vara något ont. Detta faller på sin egen orimlighet, eftersom det är endast genom att tillmötesgå drifterna genom äta och dricka som kroppen överlever. Skulle vi sluta “synda” och inte äta och dricka skulle vi dö, vilket omöjligt kan vara syftet för kroppen.

En annan missuppfattningen vi måste granska är den att människan påverkas av “djävulens krafter”, det vill säga genom att vi frestas till synd (utifrån eller av vår egen kropp i form av naturliga drifter), och att “djävulen” allt för ofta vinner över vår svaga motståndskraft. Vi lockas helt enkelt till att stjäla, begå våldsbrott, ljuga, bedra, mörda, och så vidare, och vi är svaga som inte kan stå emot.

Men hur kan detta hänga ihop, om det inte vore så att mäniskan också har något i sig vilket attraherades av sådana typer av frestelser? Gjorde vi inte det så borde de rinna av oss som vatten på en gås. Om någon “kraft” (frestelse, lockelse, eller tillfälle, kalla det vad du vill) skall ha någon verkan på oss, så måste vi också ha någonting i oss, någonstans i själen, - vilket är mottagligt för sådan påverkan. Något som lyssnar och bejakar det. Om vi föreställer oss en frestelse som ett snöre med en liten krok, så måste kroken ha något att fastna i för att den skall kunna “dra till sig” själen, - det vill säga få oss på kroken.

Därför kan orsaken till synd, inte sitta i köttet, utan den måste sökas på annat håll, det vill säga i själen.

Andra bloggar om: Religion, filosofi, ondska, synd, själen