Kaffepaus

“We are not human beings having a spiritual experience. We are spiritual beings having a human experience.”

- P. T. De Chardin

Så, vi fortsätter väl någonstans från där vi var sist…

Utvecklingen drivs framåt mot allt högre komplexitet hos materian och biologin, vilket tillslut ger upphov till varelser (oss) med reflekterande medvetande. Materian når ett stadie då det inte kan öka sin komplexitet i det yttre längre utan så att säga kröker sig in i sig självt. Detta människans medvetande, vårt inre, vår själ, låter sig inte redovisas för med fysikens och kemins språk, vilka bara kan reflektera de yttre och kvantitativa egenskaperna.

En “modern” vetenskapsman inom dessa grenar kan därför inte ta hänsyn till detta inre, och eftersom det inte går att ha med i några beräkningar så existerar det inte, vilket naturligtvis är en form av förnekelse och blundande för verkligheten. Fysikens universum kan därför aldrig bli ett helt universum, då den viktigaste delen brutalt har kapats bort.

Den gängse uppfattningen är att medvetande endast är något som återfinns hos “de högre” livsformerna, och att det är något som är mer ett undantag än regel. Det är en lång rad av “lyckliga slumpar” som har lett fram till att materian kan nå kunskap om sig självt.

Nåväl, detta medvetande, detta inre, som uppkommer i människan är, enligt de Chardin, inget annat än ett mer tydligt framträdande medvetande som finns inom allting. Detta inre blir dock inte märkbart förrän det på vår nivå tillslut nått en sådan hög grad av komplexitet att det tydligt framträder.

Alltså, medvetande existerar i alltings inre, redan nere på minsta partikels nivå, men när vi studerar något sådant litet förblir det obemärkt för oss (åtminstone än så länge). Vi kan därför bara teoretiskt greppa detta fenomen och inte direkt mäta det med några tekniker vi har idag. Det är först när materian genom evolutionen når tillräckligt hög komplexitet som medvetandet framträder allt mer tydligt; i materians minsta delar är det omärkbart, i biologins växter och i de enklare djuren likaså, vidare till insekter kanske vi anar det, i mindre och större djurarter är det observerbart, hos de människoliknande djuren utan tvivel ställt aktivt på en viss nivå, men slutligen fullt och klart synligt hos oss själva. Med Pierre Teilhard de Chardins egna ord:

“I djupet av vårt väsen framträder alldeles obestridligt ett ‘inre’ beläget centrum, i hjärtpunkten, och som vi uppfattar liksom en springa. Det är nog för att vi skall ha rätt att förutsätta existensen av detta ‘inre’ överallt - och alltid - i naturen.”

Allt som har ett yttre måste också ha ett inre. Även den minsta materian har både ett observerbart och mätbart yttre, liksom ett mer “hemlighetsfullt” inre, som inte låter sig redovisas för med fysikens eller kemins språk. Ändå är de reella krafter som verkar samtidigt.

Men hur kan dessa samexistera? Måste inte det yttre, vilket är hänvisat till naturlagarna, så att säga “krocka”, eller stå i motsats med det inre, vilket måste vara av en mer fri karaktär (vilket hos framträder som vår fria vilja)?

Allt som är sammansatt av delar ökar i djup, det vill säga ökar sin grad av medvetande. Detta sker i samma utsträckning som delarna blir färre till antalet då de slås samman till det något större. Om vi tänker oss en samling med oorganiserade delar, kommer de att var och en för sig vara tvungna till lydnad under klara och statiska naturlagar, eftersom de var för sig är för svaga i sin inre frihet. Klart observerbart är dock att när man kommer över vissa tröskelvärden så kommer den sammanslagna friheten ge sig mer till känna (både kontinuerligt och diskontinuerligt eftersom evolutionens mutationer av allt att döma tycks ta stora “språng” då och då), eftersom delarna nu överskridit sig själva och samverkar i en större helhet.

I samma utsträckning som komplexiteten ökar kommer alltså friheten hos det “sammanfogade” medvetandet att öka. Människan är den varelse som är friast att till exempel avstå från en reaktion på en aktion och därmed kan överskrida lagen om orsak och verkan.

Det blir därför inget problem att förstå hur hela universum är uppbyggt av delar och helheter, vilka äger frihet, men att det är först vid tillräckligt hög komplexitet som dessa friheter blir märkbara för oss. Medvetande är alltså något som finns överallt omkring oss, i allting.

Det är inte svårt att slås av hur uppenbart det är att det är från medvetande vi kommer, och mot medvetande vi är på väg.

Andra bloggar om: Religion, vetenskap, medvetande, Pierre Teilhard de Chardin, själ, inre

“Det grundläggande faktum att en evolution föreligger är, som jag [Pierre Teilhard de Chardin ] sagt, erkänt av alla forskare. Annorlunda förhåller det sig med frågan om en planmässighet i denna evolution. Fråga våra nutida biologer, om de räknar med att livet under sina omvandlingar strävar i riktning mot något: nio av tio kommer att svara nej - och med ett visst patos dessutom. Att den organiska materien - så lyder deras svar - befinner sig i en fortgående metamorfos och även att denna metamorfos kommer materien att under tidens gång anta allt mer osannolika former, det är uppenbart. Men efter vilken värdeskala skulle vi vara i stånd att fastställa det absoluta - eller ens relativa - värdet av dessa bräckliga ting? Med vilken rätt kan man t ex. säga att däggdjuret, inklusive människan (!) har hunnit längre och är mer fulländat än biet eller rosen?”

Ur “Fenomenet Människan” (1957), av Pierre Teilhard de Chadin.

Bloggen har mer eller mindre tagit sommarlov den senaste tiden, medan jag läst klart en bok jag sedan en tid tillbaka gärna velat läsa - Pierre Teilhard de Chardins “Fenomenet Människan” (som återfinns nu i listan “på kaffebordet” till höger).

Det är mäktig läsning får jag säga. De Chardin (1881 - 1955) var naturvetare, paleontolog och vetenskapsman, men också kristen och jesuitpastor. Hans verk tilläts dock inte att publiceras av katolska kyrkan under hans tid i livet, då de ansågs för kontroversiella. Nu däremot är hans verk välkända och spridda inom både vetenskap och kyrka.

De Chardin trodde på en livsutveckling - en livets strävan mot något. Han var övertygad om att även om vetenskapen av idag inte höll med honom om detta, så skulle erkännandet komma i framtiden. Dagens tro på slump, och planlös utveckling liknar vilken religös dogmatism som helst. Men faktum är att universum är sprunget ur ett och samma frö, och evolutionen är därför ett kosmiskt fenomen.

I boken tas vi på en utvecklingsresa från materians “döda” atomer och molekyler till biologins liv och mänskligt självmedvetande. Allt mer avancerade strukturer uppstår genom sammanslagningar av naturens råmaterial. Vid en ytlig betraktelse tycks det ske kontinuerligt och som ett trevande i blindo, men det finns också tydliga gränser som har passerats och därmed givit upphov till diskontinuitet. Den evolutionära utvecklingen sker visserligen gradvid, men tar vid vissa tillfällen revolutionerande jättekliv när komplexiteten nått en viss kritisk gräns.

Likt en flerstegsraket där det första steget är materias bildande i stjärnorna, det andra när materian bildar så komplexa molekyler att de når gränsen för det levande, det levande blir mer och mer komplext och till slut uppkommer medvetandet och självreflexionen - i vilken materian liksom “kröker” sig in i sig självt.

Evolutionen är på detta sätt bara en enda stor rörelse; av allt att döma har materian (Big Bang) har uppstått vid ett tillfälle, livet (på Jorden) har likaså också uppstått vid ett tillfälle ur materian, och mänsklighetens kliv över tröskeln till självmedvetandets domäner har också skett vid ett och samma tillfälle. All forskning tyder på detta, och alla dessa tillfällen har varit då omständigheterna varit speciellt gynnsamma, och komplexiteten i varandet har nått till en viss kritisk nivå.

Livet växer alltså mot allt högre komplexitet, men vad är det för kraft som driver på, eller kanske snarare drar utvecklingen framåt?

De Chardin tecknar ett “livsträd” där allt levande från minsta encelliga amöba upp till människa ingår. Långsamt har livets grenverk stigit uppåt och förgrenats utåt. Nya arter och släkten har blommat ut i mäktiga “lövverk”. Mitt i all denna utveckling finns hela tiden potentialen till människan, eftersom livets strävan mot medvetenhet är det mest centrala målet. Människans unika ställning beror på hennes inre utveckling av hjärnan och hennes minskade fysiska specialisering. Alla andra levande varelser har genom tiderna anpassats och specialiserats och deras “livskraft” har så att säga riktats utåt, mot det fysiska i kropparna. Djur har utvecklat större tänder och klor, avancerade vingar att flyga med, strömlinjeformade kroppar och fenor att simma med, svansar att klättra i träd med, och så vidare, vilket allt är alla utslag av detta fenomen.

Och Chardin frågar sig därför:

“Är inte uppkomsten även av det minsta lilla ting som uppstår på jorden alltid produkten av en otrolig kombination av omständigheter?”

Genom utvecklingen av homo sapiens nådde evolutionens utveckling en ny kulmen och kronan sattes på verket. Livet har i oss upphört att utveckla oss fysiskt. Livet var snarare tvunget att “avspecialisera” oss för att vi skulle kunna bli de människor vi är. Istället för anpassning till det yttre sker nu någonting helt revolutionerande - vi utvecklas inåt - en involution uppstår i och med att reflektionen uppstår!

Men var går skiljelinjen mellan icke-intelligent djur och intelligent, det vill säga självreflekterande, människa? Vad vi måste inse är att det inte finns något mellanläge här. Mänskligheten måste som helhet gått över gränsen från icke-intelligent djur till intelligent människa samtidigt, över hela planeten.

Hos en enskild individ kan vi se hur den i sin utveckling från barn till vuxen går igenom olika stadier för att till slut nå den fulla mognaden, men detta tankesätt är omöjligt att applicera på mänskligheten som sådan när den är utsprid över flera, ja mängder, av individer. Den fysiska mutationen måste gå direkt från ett läge till ett annat utan övergångsperioder i några halvfärdiga stadier. Det är en tröskel som klivs över och biologin kliver så att säga in i ett helt nytt rum.

“Livet arbetar inte efter en isolerad tråd och inte heller i omtagningar.”

Enligt Chardin kan livets utveckling till självmedvetande bara vara möjligt på en klotformad planet, kan tilläggas. En platt och vidsträckt värld inte skulle sätta några reella gränser för livets utbredning. Det skulle bara sprida och sträcka ut sig allt mer, utan att behöva samsas om samma fysiska områden och skulle därför inte kunna “enas” på samma sätt som en helhet, utan snarare “späs ut”.

I och med denna manifestation av medvetande uppstår ett helt nytt slags liv genom utvecklingen av personlighet. Tidigare har vi haft en individualisering av de levande varelserna, men med avsaknad av egentlig personlighet. Jagets uppkomst är bara möjligt hos individer som kan reflektera över sig själva.

“I och med ‘personen’ som genom ‘personaliseringsprocessen’ begåvats med obegränsad förmåga av individuell utveckling, upphör grenen [på livsträdet, min anm.] att i sin anonyma helhet vara den enda bäraren av framtidslöften. Av cellen har det blivit någon. Efter partikeln av materia, på sin tid, och partikeln av liv har nu i sin tur tankens partikel konstituerat sig.”

Men det är inte bara den enskilde individen som nu utvecklas som person och människa, utan hela mänskligheten fortsätter att utvecklas och bli mer och mer “människolik”.

Så, är evolutionen slut här med oss, eller kommer vi fortsätta mot något nytt mål? Frågan är kanske lite väl ledande, men det blir en bra “cliff hanger” tills vidare…

Andra bloggar om: Religion, filosofi, evolution, människan, Chardin

“Envy surrounds no country on Earth like the state of Israel, and with good reason: by objective measures, Israel is the happiest nation on Earth at the 60th anniversary of its founding. It is one of the wealthiest, freest and best-educated; and it enjoys a higher life expectancy than Germany or the Netherlands. But most remarkable is that Israelis appear to love life and hate death more than any other nation.”

Om det nu var någon som undrade varför jag har en “Friend of Israel”-banner till höger.

Läs hela artikeln som citatet ovan kommer ifrån här.

Andra bloggar om: Religion, filosofi, Israel, livsglädje, lycka

Vad som är äkta och vad som är viktigt är osynligt för ögat men väl synligt för hjärtat.

Andra bloggar om: Religion, hjärtats öga, lille prinsen

En huvudtanke hos Pierre Teilhard de Chardin var att alla organismers utveckling går mot att allt mer individualiseras, och att de också sedan går mot att personifieras.

Människan är den organism som utvecklat personlighet längst och mest. Genom sitt medvetande och inåtvändhet är hon helt unik. Denna utveckling av personlighet är enligt de Chardin

“kulmineringen av två huvudlinjer i evolutionen, den ena gående mot alltmer utpräglad individuation, den andra mot alltmer omfattande interrelation kontakt och samarbete: personer är individer, vilka transcenderar sin blott organiska individualitet i medveten gemenskap.”

(från Julian Huxleys förord till Chardins “Fenomenet Människan“)

Detta sätter perspektiv på det allt ökande samarbete liksom ökad grad av mänsklig personlighet vi utan större ansträngning kan observera i vår tids globalisering, där utvecklingen av Internet är ett stort språng för mänskligheten. Rädda människor vill dock gärna se denna utveckling bromsad, övervakad, reglerad, och kontrollerad.

Denna utveckling har företrädesvis tagit plats i de delar av världen, som i mycket högre grad än i andra delar, erkänner och respekterar individen som just en enskild person, med särskilda okränkbara rättigheter.

Synen på individen är vad som i grunden skiljer den socialistiska vänstern från den klassiska liberalismen och konservatismen (vilken vi för enkelhetens skull kan kalla för borgerligheten framöver). Likaså går de Chardins tanke om trascenderande medveten gemenskap att urskilja mellan vänster och borgerlighet.

Den kollektivistiska vänstern har alltid sökt sin gemenskap från “utsidan” och “underifrån”, det vill säga genom materiallistisk och politisk samhörighet. Vad de än själva hävdr så är det vänstern som aldrig klarar av att se under ytan hos personen. Kollektiva gemenskaper KAN i deras värld bara bildas genom kollektivisering av individer vilka har samma yttre egenskaper, - födda i samma land, har samma hudfärg, kommer ur samma klass, har samma kön, och så vidare.

Varför det är så är därför att de bara kan se individer som kvantifierbara grupperingar med gruppintressen, inte som kvalitativa personligheter med egna personliga preferenser, vilka måste gå före gruppens intressen. Är du till exempel invandrare och arbetarklass så röstar du på något åt vänster, så är det bara. Invandrare som vill starta eget och som vill värna om sig själv och sin familj är anomalier och agerar “mot sitt gruppintresse”. Vänstern kommer aldrig kunna förstå de som röstar borgerligt, de röstar ju mot sina klassintressen, medan vi alltid kommer förstå de som röstar vänster, eftersom de gör det på grund av avundsjuka.

Vänstern står alltså för ett platt, ytlig och materialistisk kollektivism. Borgerligheten däremot kan aldrig sjunka ner till den nivån och fortfarande kalla sig borgerlig. För den klassiskt liberale eller konservative är gemenskap och kollektivism enbart möjligt genom medvetande och en själslig gemenskap, det vill genom överskridande av organismens individualitet, till det som är personlighet.

Det är borgerligheten (återigen, det har mycket litet med den sittande regeringen att göra) som bejakar globaliseringen, Internets frihet och möjligheter, demokratiutveckling i forna diktaturer som Irak, individens rätt mot kollektivet och staten, och så vidare.

Ta till exempel Barrack Obama, han kan tala hur mycket han vill om att ena sitt land och att samarbeta, jag kommer inte tro honom förrän jag ser det. Jag är fullt övertygad om att han är en fara för hela den västerländska civilisationen. Inget “enande” kommer ske med honom som president eftersom ett sådant enande endast kommer erbjudas på hans, det vill säga vänsterns villkor. Och presidentkandidat Obama och hans anhängare i Demokraterna är mycket mer vänster än svenska socialdemokrater. Enande och gemenskap genom politisk makt kan bara tvingas på andra - anpassa er efter oss för vi är fler, annars…

USA är ett land som enas i patriotisk nationalism, inte för att man råkar vara född i landet, utan för att man kan sluta upp bakom vad landet står för, kort och gott - friheten.

En borgerlighet kan därför aldrig tvinga på någon sin gemenskap. Borgerlighet kan bara öppna upp möjligheter genom att erbjuda friheten för så många människor som möjligt att själva mötas och organisera sig i olika gemenskaper, skapa kontakter och samarbeta - frivilligt. Detta är medveten gemenskap som bara kan komma genom “överskridande av organisk individualitet”, genom våra medvetanden finner vi gemenskap som sitter djupare än i skinnet, mellan benen eller i plånboken.

Det är därför socialismen ryms inom liberalismen, men liberalismen aldrig kan rymmas inom socialismen.

Gemenskap “ovanifrån” kommer genom gemensamma principer, inte genom ytliga egenskaper. Äkta gemenskap måste därför vara medveten och därför också andlig.

Andra bloggar om: Religion, politik, kollektivism, liberalism

Att ha en själ är att ha ett inre liv, en inre verklighet. Själens existens möjliggör reflektion, kunskap och utveckling av den egna personen. Utan själ, eller med en själ som förnekas av kroppen, dör vi som människor och som individer. Även om kroppen kan fortsätta leva blir den ett tomt skal. Detta är vad som har hänt svensk borgerlighet (och här pratar vi om den borgerlighet som innehar makten och som partierna består av, inte alla borgerliga individer som också utgör en borgerlighet).

Borgerligheten har vänt sig mot sin egen själ, vilken tidigare hämtat sin livskraft ur de kvalitativa värden som en gång skapade den. Istället hänger den sig idag åt det kvantitativa och relativa. Borgerlighet, det vill säga klassisk liberalism och äkta konservatism, vilket vare sig har något med Folkpartiet eller Kristdemokraterna att göra, handlar i grunden enbart om kvalitativa värden. De kvantitativa värden som uppstår (bl a i form av ett aldrig tidigare skådat materiellt välstånd åt alla), kommer sig enbart på grund utav att kvaliteterna är helt och fullt sprungna ur sanning.

Vad menar vi då med detta?

För den borgerlige gäller att människor måste vara fria för att de har en (av Gud/naturen) given rätt till detta, därmed kan de använda sin kreativitet till att skapa sig medel att finna lycka, trygghet, välstånd, osv. För vänstern råder det omvända. Människor är inte fria förrän de är trygga och lyckliga. Vad trygghet och lycka är blir därmed något som kollektivt måste fastslås i förväg (utopin), och vägen till paradiset måste vandras likadant av alla (”alla skall med”).

Vänsterns resonemang innebär att kreativitet kommer först efter det att människan är trygg, det vill säga har ett materiellt välstånd. För hos vänstern handlar allt om kvantitet, se t ex här.

Något förenklat: Vänsterns väg fungerar bara så länge de kreativa själar som producerar välståndet är fria nog att göra detta. Vänstern kan enbart komma in i efterhand och i mån av fysisk styrka/uppslutning kräva del av resultatet för att som de säger - göra en “rättvis fördelning av de gemensamma resurserna”.

Återigen, för den borgerlige är friheten att vara kreativ och få njuta av frukterna av sitt arbete det centrala eftersom det är enda vägen till personlig utveckling och lycka. Resultaten i sig är enbart vad som måste komma ur det som är gott (det vill säga ur det som är Sant, Skönt och Rätt) i sig självt - det vill säga Friheten.

För vänstern är det istället enbart resultaten som räknas. Hur de uppkommit är oväsentligt. Det är därför vänstern (i extremfall) kan likställa det som produceras av politiska fångar i straffläger med det som produceras av avlönade arbetare i en kapitalistisk fabrik på en marknadsekonomi. Från detta extrema synsätt följer sedan resten av vänstern i en fallande skala högerut.

Vad har då detta med den borgerliga själen att göra?

Eftersom världsbilden återfinns i själen och att vänsterns världsbild är falsk och lögnaktig, så innebär det att deras problem inte är brist på kunskap eller intelligens, utan för att den är sjuk i själen. Kunskap och intelligens är ingen bristvara. Det handlar om att vilja se världen som den är. Om då världsbilden inte är förankrad i samma verklighet som vi andra, då får man heller inte längre sina värderingar från sanna kvalitativa värden, vilka bara kan återfinnas i den sanna verkligheten.

Borgerlighetens problem är att den efter lång tid av problem med den “personliga utvecklingen” har drabbats av samma typ av sjuka själ.

Ta till exempel fastighetsskatten. Den borde av alla borgerliga med en hälsosam själ se omoralen hos och därmed vilja göra någonting radikalt med, t ex avskaffa den utan krusiduller. Men hos en borgerlighet med själen är på dekis, kan den till och med försvaras som en “god skattebas”, för att sedan schabblas bort med teknikaliteter och tillslut bli en halvmesyr som ingen blev speciellt gladare av.

Vidare, vad gäller förhållandet mellan stat och människor, så talar man inte alls längre om hur dessa skall anpassas för att människor skall få mer frihet och egenmakt för människornas egen skull, och hur detta är något gott i sig självt. Det enda som tycks vara av vikt är hur skatterna och avgifterna kan balanseras i statsbudgeten. På så sätt blir varje skattesänkning en kostnad för staten istället för en befrielse för individen. Det är naturligtvis inte något dåligt att ha en god budgetbalans, tvärtom, men att det skulle vara det enda målet är att missa den kvalitativa aspekten av låga skatter.

Det är bara en borgerlighet som förlorat själ som kan införa en lag som upphäver brevhemligheten (FRA), tala om att en skatt bara kan sänkas om en annan höjs, eller önskar införa obligatorisk arbetslöshetskassa, och så vidare bland alla idiotförslag som lagts fram hittills.

Till sist, själen är det inre i människan, det personliga som också återspeglas i det yttre, vilket fullt förklarar varför vi ser en sådan hög med ryggradslösa, anti-intellektuella och tråkiga makthavare. Det är politiska broilers och maktmänniskor, inte några övertygande ideologer, som återfinns i partitopparna idag. De hämtar inte kraft för sitt tyckande ur det kvalitativa - det Sanna, det Sköna och det Rätta, utan ur det kvantitativa - makten och pengarna.

Därför får vi inga Churchills, Reagans eller Thatchers i det borgerliga Sverige. Vi får principlösa Reinfeldt, kalkylerande Borg, tomma pratare som Olofsson och förvirrade som Hägglund.

Återigen, borgerlighetens själ behöver en ny kropp, ett nytt slagskepp, eller en ny borg, så att säga.

Andra bloggar om: Politik, religion, själen, vänstern, borgerligheten

“It is easy to take liberty for granted, when you have never had it taken from you.”

~Dick Cheney.

Nu vet vi hur detta är. Vi tog förgivet att den skulle försvaras av de som vi trodde älskade friheten, och därför litade på allra mest. Ack så vi bedrog oss.

Jag har varit så heligt förbannad (och ledsen/besviken) i flera dagar att jag inte ens har orkat finna ord för det. Flera andra har gjort det desto bättre (Rätt&Slätt, Ingerö, Johan Norberg, m fl).

Det är tragiskt att se hur svenska politiker, vilka innan de blev (väl)avlönade partister och hamnade i Riksdagen var hederliga och starka själar, på så kort tid som två år, har förvandlats till en samling ryggradslösa sillmjölkar. Hukande under partipiskorna drevs de som den röstboskap de förvandlat sig själva till, in i plenum för att rösta igen om förvandlingen av hela svenska folket till misstänkta för brott mot rikets säkerhet.

Ingen misstanke behöver nu föreligga för någon individ, ingen domare eller åklagare behöver ha ansökt om att få avlyssna och spana på någon person, utan allt och alla avlyssnas - för att man kanske någonstans skall hitta något, och någon, misstänkt. Det är så sjukt att varenda människa borde inse det och reagera därefter.

För alla som har en själ vet att personlig integritet är viktigt och något som man behöver, för sin egen skull. Den enkla anledningen är att man skall kunna få vara sig själv och ifred från andras insyn. Det är ett andrum man behöver, så att säga.

Människor behöver andra människor lika mycket som de behöver få vara ifred från andra människor, och detta gäller inte minst i förhållandet till staten. Den behöver vi kanske mer än allt annat vara fria från för att kunna bli det vi måste bli - vuxna människor, inte bara förvuxna barn, eller röstboskap för den delen.

För människor som tycks sakna själ, som de 143 (resten frånvarande)  borgerliga ledarmöter (det vill säga alla borgerliga förutom Camilla Lindberg, fp) som röstade för förslaget, spelar sådant här naturligtvis ingen roll. De 143 (177 totalt med frånvarade) måste sannerligen sålt sina själar till Djävulen, någonstans i en mörk riksdagskorridor, då partikarriären sattes före svenska folkets trygghet och säkerhet - inte från främmande makter eller terrorister, utan från den egna staten. Egots maktlyssnad var denna gång starkare än själens frihetstörst.

Borgerliga gräsrötter, kommunaktiva, landstingspolitiker, ledarskribenter och många andra undrar nu vad som egentligen hände. Vad fick den borgerliga regeringen, de fyra partitopparna, att så totalt utan känsla för opinionen, driva igenom sådan socialism som FRA? Frågan har naturligtvis flera dimensioner, men en av dem måste ha med de svängningar inom den kollektiva borgerliga själen som skett, kanske främst den moderata.

För ett parti med vilsen själ är lika illa ute som en personlig vilsen själ. Om partiet inte längre har kontakt med sina idéer och sin historia, när man inte vet vart man kommer ifrån, och de som skall leda och bestämma riktningen förnekar och helt plötsligt har “glömt” sitt liberala och konservativa arv, hur skall då den enskilde medlemmen kunna orientera sig och finna sitt partis plats i världen?

Själen behöver fyllas med innehåll för att människan skall kunna vara människa. Likaså gäller för partier som vill ha makten för att förändra något, och inte bara för makten i sig. För att finna kompassriktningen på politiken så måste man känna till sina rötter, sitt arv och sina traditioner. Precis som med vilken individ som helst som växer i upp.

En gammal själ kan inte förnyas, ges en ny “kropp” med “nytt namn” utan att förlora Sig Själv. För att tala klarspråk - för att bli Nya Partiet måste man också bli ett nytt parti och då gå igenom processen att skapa sig en egen, och därmed helt ny, själ.

Det är när själlösa siffernissar - kalkylerande och triangulerande partistrateger lägger om kursen, som man måste beakta hur det knorrar till i hela skeppet - från köl, skrov, mast och minsta tåg finns ett motstånd, även om det inte hörs klart och enstämmigt. Skeppets gamla trofasta besättning tas för given, men håller nu på att lämna innan det sjunker. Vart skall de nu ta vägen, räddningsflottarna är få till antalet, om ens några sjödugliga finns till hands.

Även om hela havet stormar och stora delar av folket ombord nu skriker för fulla muggar så är allt lugnt uppe på bryggan. Där spelar man obekymrat vidare sitt parti Sänka Skepp med sig själva. Partiledarna, från sin position på kommandobryggan, har tappat kontakt med maskin och däcket, verkar inte vilja uppfatta vad som sker där nere. Det är passagerarna i tredje klass, de med hytterna längs ned som först märker att fartyget sprungit läck och håller på att sjunka, och nyheten sprider sig nu uppåt.

I Riddarfjärden ligger sju stycken socialistskepp fast förtöjda. Vi som ville ut på öppet vatten och känna den friska brisen står blöta, frusna och besvikna på kajen och ser på medan skeppet sakta sjunker. “Ohoj, är det någon som sett kapten?!” men det är redan ett fullbordat faktum att Riket Sverige inte längre har något slagkraftigt borgerligt krigsskepp. Likt Regalskeppet Wasa håller det som bäst på att sjunka redan i hamnutloppet. Eller som Elise Claeson uttrycker det på SvD ledarsida klart och tydligt idag i en helt annan fråga:

“Det finns inget nyborgerligt parti, men flera nysossepartier.”

Och inget av dem förtjänar att få min röst i nästa val. Inget.

“We have to call it “freedom”: who’d want to die for “a lesser tyranny”?”

- Mignon McLaughlin

Men skall då något gott komma ur det här så är det att bloggarnas påverkan på media och i den politiska debatten fick sitt totala genombrott. Aldrig tidigare har så många “små” röster hos folket höjts i samstämmighet och kunnat nås av hela folket. De gamla massmedierna vaknade först några dagar innan det var dags för omröstningen i Riksdagen. Då hade bloggarna redan varit aktiva i frågan i många månader, kanske år tidigare, då det från början var ett sosseförslag via den sliskige Thomas Bodström.

Det finns också alla möjligheter för (den borgerliga) själen att finna sig en ny och frisk kropp. Reinkarnation är möjligt! Hur detta kommer arta sig är ännu höljt i dunkel. Men den borgerliga liberala och sunt konservativa själen är inte död, den har bara en utomkroppslig upplevelse. Den lever nu ett liv utan kropp, men det bör vara högst tillfälligt. Visserligen är detta nu bara ett halvt liv, eftersom en själ också måste ha en kropp för att vara hel, men det är alltså ett övergående stadium. Själen kan inte dö, bara passera.

Men visst gör det nu ont i den personliga själen när friheten tas ifrån en utav de man trodde främst skulle vara med och försvara den. Så, ni som röstade för FRA, men borde varit de sista att göra det, - ni kan faktiskt dra åt helvete.

Det bästa försöket jag har hittat som ser seriöst på FRA-problematiken är detta läsvärda inlägg hos Medborgarrättsrörelsen.

Andra bloggar om: Politik, själen, FRA, avlyssning, frihet, Wasa

Ibland tycker jag att det hade varit så mycket enklare att ha fötts in en ortodox religion (nåja, kanske inte in i dagens version av Islam, men i alla fall…) och att religionen var en lika naturlig del av livet som låt säga - gott vin. Visserligen är jag född in i Svenska Kyrkan (svårt att undvika på den tiden) men inte in i någon religion eller religiös familj. Å andra sidan uppskattar jag den stora frihet jag nu har att utforska alla religioner jag finner intressanta. På sätt och viss kan jag plocka russinen ur kakan och på sätt och vis äta det goda i den innersta mitten.

Detta skall förstås inte missförstås som om jag bara är ute efter att ta det som passar mig och lämna sådant jag inte råkar gilla för tillfället åt sidan och glömma. Så handlar bara den ytterst cyniska och giriga vänstern eller ytliga och ytterst naiva “new age” typer. Nej, snarare är jag ute efter att finna sanning, varhelst jag kan finna den och i vilken form den än kan tyckas ta sig. Och här, i det horisontella, måste det transcendentala, också av nödvändighet uttryckas på flera sätt och därför, ur vår synvinkel, vara något relativt till det absoluta vilket aldrig någonsin kan vara absolut relativt.

Det exoteriska uttrycket hos religioner, vilket är en återspegling av dess inre, innebär därför av nödvändighet också en begränsning för att faktiskt förstå dess inre. Medan det kan vara enkelt att byta olika utgångspunkter i den fysiska delen av verkligheten så är det enligt Schuon, vilket jag måste instämma i, svårare att byta utgångspunkt när det gäller den andliga delen av verkligheten.

“Here, the heart, organ of Revelation, corresponds to the eye; the Divine Principle, dispenser of light, to the sun; the Intellect to light; and the Realities or Divine Essences to the object of vision.”

(detta och följande citat är alla från “The transcendent Unity of Religions”, se i högerspalten)

Själva orsaken till en viss uppenbarelse går alltså inte att införliva i själva synvinkeln som den tas emot i. Alltså, en ljusstråles källa är oberoende av ögat som “tar emot den”.

Man kan inte enbart söka gemenskap mellan religioner i dess yttre, även om man såklart mycket väl kan finna vissa likheter här och var, och trots att dessa kan vara goda vägar för vissa närmanden och förståelse för varandra. Schuon menar dock att det är vanskligt att låta sådana likheter ensamma vara utgångspunkter för försök till enanden, speciellt om man samtidigt utelämnar religionernas “inre konstitutioner”.

Men varför religion alls? Kan inte filosofin och vetenskapen ge svar på livets mening och uppkomst et cetera. Jag tror Bob gav ett ganska bra svar på det nyligen, vilket dessutom håller sig inom den tidigare analogin från Schuon, om solstrålen och den strålande solen:

“Philosophy and science try to understand the sun by studying the rays, which is precisely why they generate metaphysical paradox and confusion. On the other hand, to study religion is to study the properties of the sun. Religion deals with perennial truths about the sun that cannot not be true, which is why it is so easy to prove the existence of God.”

Att ägna mig åt religion som helt utelämnar metafysiken är inget alternativ eftersom det skulle vara att ge upp för mycket av den inte förståelsen till att enbart acceptera gällande doktrin hos den religion jag i så fall skulle ha ägnat mig åt. För mig skulle det bli för mycket av - “det är så för att det står så i den och den skriften eller sägs av den och den auktoriteten”. Metafusiken ger djup åt doktrinen.

Betyder det att jag ser ner på dem som följer en tro utan vidare metafysiska och vidare härledande tankegångar? För det första så är dessa personer inte många, skulle jag säga. Alla tänker i metafysiska termer, men de är kanske inte fullt medvetna om det. Men nej, naturligtvis inte, de är ju snarare starkare i tron än vad jag och andra är och kanske någonsin kommer bli.

Är det inte dumt av dessa att blint följa en religion utan att förstå dess inre mysterier och kärna? Naturligtvis inte så länge religionen medför att de blir lyckliga och inte skadar andra Oftast är det ju så att de som är exoteriskt lagda är de som mer ägnar sig åt hjälparbete och liknande, och därför ger mer nytta på kort sikt även om metafysikens mening mmåste vara att i framtiden ena allt tänkande.

Min roll är nog den att läsa böcker, bloggar och att grubbla på min kammare och med ojämna mellanrum skänka en slant åt dem som är bättre på att göra något nyttigt av dem än vad jag själv är.

Nåväl.

Exoterisk religion ägnar sig ytterst åt att upprätthålla traditionen och att “rädda själarna” genom frälsning. Själen räddas då genom handlande i det yttre livet, genom meriter och genom att älska Gud av hela sitt jag. Schuon skriver:

“…thus the passional man will approach God through action supported by a moral code, while the contemplative, on the other hand, will become united with his Divine Essence through concentration supported by a symbolism, without, of course, this excluding the former attitude within the limits that are proper to it.”

Det finns alltså ingen anledning för den esoteriskt lagde att inte följa den kod och moral som återfinns genom exoterisk doktrin, så länge det inte hindrar honom eller henne i sitt esoteriska närmande av Gud. Till exempel är det fullt möjligt att som kristen esoteriker leva enligt budorden, men för den skull inte inordna sig under en viss kyrkas doktriner, ritualer, etc., utan är fullt fri, måste vara fullt fri, att i tänkande och formulerande av de insikter och den kunskap om Gud som uppnås - även om den strider mot gällande doktrin.

Återigen, varje religion är en relativ avbild av det Absoluta, och därför måste all esoterisk religion av nödvändighet också sträcka sig längre än religionernas gränser. Och vem gillar inte att passera gränser, egentligen?

För att åter citera Schuon:

“An absolute requirement to believe in one particular religion and not in another cannot in fact be justified save by eminently relative means, as, for example, by attempted philosophic-theological, historical, or sentimental proofs; in reality, however, no proof exists in support of such claims to the unique and exclusive truth, and any attempt so made can only concern the individual dispositions of men, which, being ultimately reduced to a question of credulity, are as relative as can be.”

Klarare än så kan det väl nästan inte sägas?

Andra bloggar om: Religion, filosofi, esoterisk, exoterisk, kyrka, Frithjof Schuon

Att få övervaka vad vanligt folk skriver till varandra tycks på något sätt vara jätteviktigt för vår säkerhet. Om staten tillåts att kasta ut sitt nät över hela landet så kommer alldeles säkert någon ful fisk fastna i det, men med stora nät fångar man inte bara fula fiskar utan allt som kommer i dess väg rycks upp.

Medan de flesta bloggare ryter ifrån kraftigt mot FRA tar Dick Erixon det lite lugnare. Han vill inte riskera att “kastrera underrättelseverksamheten”, eftersom den självfallet behövs också i dessa tider. Den kan inte leva kvar med gammal lagstiftning som handlar om radiospaning när kommunikationen har flyttat sig till andra vägar och medier.

“Men snarare än att kastrera underrättelseverksamheten och göra staten impotent i förmågan att försvara svenska intressen - bland annat mot cyberattacker och terrorism - tycker jag vi ska etablera maktdelning i grundlagen och införa en författningsdomstol som är så fri att den inte går tillfälliga politiska nyckers ärenden.”

Jag håller givetvis med om att vi skall ha ett försvar som ägnar sig åt att spana på dem som utgör hot mot samhället, inre såväl som yttre. Därför bör spaning och avlsyssning tillåtas - om det finns misstankar!

Frågan är vad som skall komma först, skall maktdelningen som möjliggör en underrättelseverksamhet som skyddar medborgarna vara det primära att införa, eller skall vi ta det andra hållet och först införa en lag som riskerar att å det grövsta kränka många medborgares integritet, för att sedan, kanske, införa en maktdelning som skall skydda oss från samma kränkningar av staten?

Ur ett medborgarperspektiv borde det vara solklart vilken väg vi bör ta. Och svaret på varför ligger i svaret på frågan - vad har staten för intresse av att i efterhand införa en maktdelning som begränsar dess befogenheter? Jag skulle säga att det intresset lär bli väldigt svalt. Det finns inga som helst garantier för oss medborgare.

Betänk att den nuvarande borgerliga majoriteten inte sitter för evigt och snart så har vi en ännu mer maktgalen och korrumperad sosseelit som skall styra och ställa med FRA.Det är som att om en riksdagsmajoritet skulle införa en ny skatt med öronmärkta pengar till ett vällovligt projekt och därför lova att de inte skall användas till något annat. Ge en efterföljande majoritet sex månader på sig och du skall se att skatten både är höjd och att dess intäkter går till allsköns nya påfund.

Om FRA mot förmodan skulle bli nedröstat så är det bra, eftersom det då finns en chans att ta saker i rätt ordning. En konstitution med en maktdelning värd namnet, och sedan klara befogenheter med “checks and balances” för att hindra ett överutnyttjande (eller vad man skall kalla det för) av statens befogenheter.

Det skall bli intressant att se hur våra få borgerliga politiker (främst unga centgerpartister och moderater) som profilerat sig på att vara frihetliga och liberala nu agerar. Kommer den inom paritet så känsliga karriären vara viktigare än att följa sin tidigare proklamerade övertygelse? Hur raka är deras ryggar, egentligen?

Andra bloggar om: Politik, samhälle, FRA, integritet, maktdelning

Enkla Z undrar hur man skall definiera de som är vad man kan kalla för “vetenskapsreligösa”, eller “scientister”.

De som hyser en, ibland nästan fanatisk, tro på att vetenskapen med vetenskaplig metod och logik kan ge oss svaren på allt, om inte nu, så någon gång i framtiden. De som:

“tror att endast det av människan empiriskt testbara, kan existera”

Och då i bemärkelsen “testbara” i någon form av direkt visuell upplevelse i form av brinnande buskar eller liknande får man anta. För den empiriska kunskapen hos miljarder människor vilka har haft upplevelser av det gudomliga, avfärdas med en handviftning som illusioner. Varför denna förstahandsinformation från riktiga människor anses ointressant är faktiskt ett mysterium.

“Vetenskapsreligös” är den som tror att något är sant därför att det är logiskt, när det i själva verket fungerar åt andra hållet - det är logiskt därför att det är sant. Alltså, sanning kommer ej ur logiken utan logiken återspeglar bara det som är sant. Och något som är logiskt sant, pekar i sin tur på det som är Absolut Sant, vilket slutligen är En Sanning.

Problemet för den reduktionistiske och strikt materialistiske (vetenskaps)mannen är att när denne söker efter detta Ett, detta Enda Svar, vilket förenar Allt, så tittar han åt helt fel håll. Reduktionisten söker efter en minsta gemensam nämnare, när det i själva verket handlar om en “största” gemensam nämnare. För det är då man tittar neråt, mot det allt mindre, som världen ter sig allt mer diversifierad och utan mening.

För reduktionisten finns alla svaren, ja själva verkligheten, i “det lägre”. Hela världen reduceras därmed till dess delar, vilket gör att självaste kosmos “löses upp” och existerar därmed inte längre i någon meningsfull form - för reduktionisten är inte helheten, utan endast delarna, verkliga.

Men förståelse och mening upptäcker man först då man ordnar delarna på ett sådant sätt att de passar ihop och som överskrider, transcenderar, delarna. Det är när summan blir större än delarna tillsammans som meningen och en annan verklighet blir synlig för oss. Så länge man kan tydligt se att något är i ett stycke så kan alla förstå dess mening och syfte, men om den inte är det så blir det svårare. Och ju fler och mindre delar, desto svårare blir det.

Ett musikstycke är till exempel meningslöst om det bryts upp i delar och spelas upp helt slumpmässigt, men är något vi kan förstå, “se helheten” och njuta av dess skönhet när det spelas upp i sin rätta ordning.

Hela världen fungerar på samma sätt.

Andra bloggar om: Religion, filosofi, reduktionism, vetenskap