Ny blogg i vardande

Om det nu mot förmodan är någon som har kvar denna blogg i minnet (det vill säga i sin RSS-läsare) så följer härmed ett meddelande till dig:

Kaffepaus har, efter goda 593 (+ detta) inlägg under ett antal år, tjänat sitt syfte och går efter en lång tid utan aktivitet nu in i en fas av ”bortom-bloggarnas-existens”.

Istället kommer en ny blogg snart att se dagens ljus, vilken kommer bli mer inriktad på två saker: kultur och religion. Därav har jag helt enkelt bestämt att den kommer att ges namnet Kultur och Religion och återfinnas på den enkla adressen www.kulturochreligion.se. En vidare bloggförklaring finns där, men innehållet avslöjas kanske till viss del av namnet.

Kaffepauserna kommer finnas kvar och vara tillgänglig åtminstone ett bra tag till, men min intention är att återanvända en del material härifrån som efter viss uppfräschning passar att tillföras Kultur & Religion.

En isländsk syndabock

Bra ledarartikel i DN idag av Erik Helmerson, där den med insikter i ”syndabocksmekanismen” och René Girards arbete kan känna igen detta allt för välbekanta fenomen. Folket, som i vänt sig ”guldkalven” behöver en nu syndabock att lasta all sin egen skuld på och förvisa ut i öknen (i detta fall blir det väl ut på en glaciär). Det hela är mycket riktigt ”ett tillvägagångssätt som mer associeras med diktaturer, där man gärna använder den dömande makten för att bli av med eller åtminstone förnedra sina fiender”. Men inte bara, det är också ett sätt att föra folket samman i förbrödring efter en social katastrof – att samlas mot en utpekad ”ensam brottsling”.

Det är enighet, minus en.

Förklaring

Klartänkt och välartikulerat svar på frågan om vad tron på den personlige guden innebär:

En dialog om människans märkliga övernatur, del 2

Dialogen fortsätter här:

Agaton – Medvetenhet och frihet att vilja och handla innebär stora möjligheter, men också stora risker. Vi måste finna mening i våra liv för detta. Det krävs nog till och med ett slags hopp, vare sig det är outtalat eller erkänt för sig själv, om något bortom döden…

Beatrice – Jag håller med dig, men mening här och nu finner vi, enligt min uppfattning, först och främst genom våra relationer och gemenskap med andra människor. Djur kan till viss del ersätta människor, men endast till så stor del som vi ”humaniserar” dem. Djurens egna relationer är inte meningsfulla, hur starka de än tycks vara, då de inte kan veta vad mening är. Människan som äger självmedvetenhet, intelligens och förnuft, låter dessa verktyg komma till sin fulla rätt, i skapandet och genom upprätthållandet av meningsfulla relationer.

Agaton – Det kan jag hålla med om.

Beatrice – För att fortsätta min tankebana, så vill jag mena att den mest värdefulla, eller meningsfulla relationen vi kan ha, är den kärleksfulla. I vår tid har den dock tenderat att få nästan enbart en erotisk betydelse. Men den vidare kärleken till nästan, ”agape”, är vad jag syftar på. Vi kan nöja oss med att respektera andra, önska att de bevaras och förblir vad de är, vilket det naturligtvis inte är något fel med, men genom kärleken tar vi det extra steget och vill, inte bara önskar, att andra blir till mer än vad de är. Alltså att de utvecklas till de personer de är menade att bli.

Agaton – Kan jag älska mig själv, alltså vilja min egen fulla potential, då kan jag göra detsamma även för andra. Till och med min fiende. Jag vill helt enkelt att denne blir till någonting annat än det hot hon utgör mot mig just nu.

Beatrice – Därför att vi är i ett ständigt tillblivande

Agaton – Precis. Att någon endast har nått till en viss sträcka i sin potential, innebär inte ett mindre värde för den personen. Alla människor, även de med defekter, eller icke färdigutvecklade, har därför samma absoluta människovärde. Att utopiska experiment har slutat i våld och mördandet av otaliga miljoner människor har berott på att man sett på människan som enbart ett medel för sina egna, eller sin ideologis, mål. Utgår jag istället från att jag själv är en person i tillblivande, så måste jag även utgå från att alla andra är personer i tillblivande. Så blir varje människa ett mål i sig självt, vilket jag inte får förstöra eller hindra.

Beatrice – I det här med person märker jag hur det finns en koppling genom att vi säger ”jag” och ”du” till varandra. Jag tänker på det nu när vi sitter är och samtalar. Båda tycks ömsesidigt genomtränga varandra så att inget av dem går att uttala utan att samtidigt uttrycka det andra.

Agaton – Samma sak gäller för andra pronomen, som ”vi” och ”dem”, eller ”han” och ”hon”, de utgår alla från första person, alltså ”jag”. Ett pronomen tycks endast möjligt att uttrycka i relation till jag. Vi får därför inte se oss som isolerade självmedvetna öar flytande i kosmos. Vi måste även här undvika att göra ”jag” eller ”du” till substantiv, till ”jaget”. Vi får inte skapa oss en liten ”jag-figur” inom mig, som likt en maskinist sitter och drar i olika rattar och spakar, vilka får mig att tala, gå, dansa och så vidare.

Beatrice – Nej, för jag är inget objekt, utan ett subjekt. Vi är alla subjekt. Det är inte ”jaget” som är, utan det är jag som är!

Agaton – Just precis. Ordet ”jag” tillhör ordgruppen indexikaler. Ord vars mening alltid varierar beroende på situationen i vilken det uttalas. Det beror alltså på vem som uttalar det och vid vilket tillfälle detta sker. Om jag säger ”jag”, så är det jag som säger det, men om du säger precis samma ord betyder det något helt annat, för du syftar såklart på dig själv. Ordet ”du” fungerar på samma sätt. Dessa insikter är nyckeln till som låser upp förståelsen för människan som person och som relationsvarelse.

Beatrice – Tidsangivelser tycks ha samma subjektiva uttrycksform. Om jag säger ”nu”, så menar jag ju mitt nu och inget annat nu. Även om det samtidigt som jag säger ”nu” måste ske massor av saker runt om i hela universum, vilka jag ej har sinnlig access till, så tillhör de inte mitt nu. Nu är personligt och därför inte något objektivt mätbart. Det har alltid en viss utsträckning som kan röra sig mellan ett ögonblick upp till flera sekunder, minuter, eller till och med flera år. Som när jag säger ”nu för tiden” och menar ett relativt långt tidsintervall.

Agaton – Till och med årtal utgår från en person i form av Jesus Kristus. Varje person tycks vara en central punkt i universum.

Beatrice – När vi säger att ”jag” är universums medelpunkt så har vi på sätt och viss rätt. Problem uppstår först när vi tror att vi själva är den enda medelpunkten. Subjektet tycks alltid vara i centrum och i relationer samtidigt. Inte objektivt som allt annat i världen, utan subjektivt, vilket gör oss till intersubjektiva varelser i en transcendent och immateriell rymd.

Agaton – Haha, ja visst! Och när vi är inne på det här så vill jag också poängtera att ordet ”själv” också är en indexikal, vilken jag kan använda i syfte att skapa en relation med mig själv. Alltså, jag erfar genom min självmedvetenhet mig själv som en person i nuet.

Beatrice – Det leder oss till frågan om frihet och ansvar. Något som endast självmedvetna personer kan ha genom relationer med andra. De moderna individualisterna säger att hon utan några krävande relationer är mest fri och att så fort vissa relationer inte passar oss, så är det bara för oss att lämna dem. Men så enkelt är det inte. Att få utlopp för oss själva, som personer, kan bara ske genom andra människor. Vi måste alltså leva i gemenskap och ha relationer som tar tid och därför sker i historien.

De pausade medan Agaton fiskade upp en flaska vin, lite bröd, ostar och frukter ur sin väska, vilket blev till en måltid de delade under en stunds tystnad.

Agaton – Vi har förmågan att kommunicera mycket ingående och på flera plan med våra medmänniskor. Vi kan dela med oss av vår kunskap, tankar, känslor genom intersubjektivitet, snarare än det missbrukade ordet objektivitet. Det bästa sättet att bedöma en sanningshalt, inom filosofi, religion eller vetenskap, är helt enkelt att bedöma den efter dess frukter. Allt vi tänker och filosoferar om, kan ges uttryck i form av vilja och därmed handling. Allt som inte stannar vid blott drömmande och önsketänkande går att bedöma värdet på genom empiri. Vi får dock inte falla ner i vulgär utilitarism och positivism här. Varje människa är ovärderlig och det är dennes personliga utveckling och förverkligande vi är intresserade av.

Beatrice – Alltså, när vi talar om personlig utveckling, så talar vi inte bara om förändring i någon slumpmässig och meningslös betydelse. Att gå från ”här” till ”där” kan bara innebära en utveckling om ”här” och ”där” verkligen finns. Jag menar att det inte bara är något absolut relativt och slumpmässigt. För att äkta förändring skall äga rum måste någonting också bestå. I morse var jag Beatrice, nu är jag Beatrice, men under tiden som förflutit har jag också genomgått förändringar. Jag har tänkt nya tankar och idéer, jag har omsatt energi genom att äta, jag har tränat och förändrat min kropp fysiskt. Massor av saker har förändrat mig och helst också utvecklat mig, men jag är fortfarande jag.

Agaton – Visst är det mycket märkligt? Det vi kallar för ”jag” i oss består, samtidigt som jag förändras och utvecklas hela tiden, från födsel till död. Alltså, först i dödsögonblicket är jag som mest mig själv.

Beatrice – Historien tar tid och Gud ger den tid, har jag hört någon säga. Det är klokt. Vi behöver vår historia för att bli det vi är menade att bli. Utan tidens utsträckning hade allt hänt med en gång. Om jag inte skulle få tid på mig att bli till vad jag är, hade jag inte varit en fri varelse.

Agaton – Och om vår medvetenhet inte är ett ting, utan en aktivitet, då innebär det att vi deltar och med-verkar till historien. Varje enskild person är med-skapande av historia genom sina handlingar. Genom subjektets form inte bara upplever och handlar vi i världen, utan vi tilldelar den också värde. Det materiella får genom personens omdöme ett kvalitativt värde. Dessa kan dock inte enbart ses som subjektivistiska upplevelser eller känslor. Vi kommer som sagt fram till sanningar genom att våra känslor, teorier och handlingar leder till de frukter vi skördar. Vi kan kommunicera dem i våra kulturgemenskaper. Vi kan välja att strida, men också att i kärlek söka, efter sanning. Vi behöver inte alltid vara överens, men det fruktsamma sökandet kan bara göras utifrån en icke-våldsprincip.

Beatrice – Känslor är enbart privata, och vi kan endast nå fram till en sann enighet genom ett genuint delat gott. Att endast vara ute efter att uppleva enskilda ”goda” känslor, kan det snarare endast leda till ett sökande efter tillfredsställelsen av vårt eget ego.

Agaton – Vi kanske inte är mycket närmare en enkel och definit beskrivning av vad en människa är. Hon förblir i grunden ett mysterium och väl är nog det. Allt för många är det som har sagt sig veta bergsäkert och det har alltid lett till helveten på jorden.

Beatrice – Vi är och förblir subjektiva varelser, men med förmåga till en helt objektiv åskådning – nämligen den om oss själva i form av jag. Vi måste börja med oss själva och vi måste nog landa i att vi slutar där. Vi befinner oss i den historiska världens drama, på en upptäcktsfärd, för att genom andra finnas oss själva igen. Som T.S. Elliot skrev i ”Little Gidding”: ”Slutet på alla våra upptäcktsfärder innebär att återkomma där vi började och lära känna platsen för första gången.

Agaton – Se, nu är skeppet på väg in! Låt oss samla ihop våra saker och göra oss redo. De lär snart ankra upp och sätta i skeppsbåten för att hämta upp oss.

***

Och så lämnade Agaton och Beatrice stranden, men diskussionen fortsatte säkert ombord.

***

En dialog om människans märkliga övernatur, del 1

När jag nu inte postar ens med den tidigare uppnådda bristen på kontinuitet, så tänkte jag att jag kanske kunde förnöja någon genom att publicera det PM jag skrev till kursen Filosofisk Antropologi på Newmaninstitutet (plagiat av eventuella framtida studenter undanbedes, för er egen skull!). Det hela är skrivet i dialogform och hade vissa kvantitativa begränsningar, vilket gör att det inte är så utsvävande, utan hyggligt kort och koncist. Håll till godo!

Ämnet för PM:et var alltså följande:

Människan:
En med förnuft begåvad varelse (lat: animal rationale), eller: En personlig gemenskapsvarelse i världen och i historien?

– En dialog om människans natur –

***

Solen stod högt på himlen och det var förbi middagstid när de bägge filosoferna, Agaton och Beatrice, slog sig ner i sanden vid den stora klippan, strax söder om den lilla fiskarbyn vid landets smala remsa av kust. De hade vandrat sen tidig morgon och först mot kvällningen skulle skeppet de väntade på angöra kusten. Samtalet hade pågått sedan länge under resan, men nu började de komma fram till någon form av summering av alla sina tankar. Detta är en sammanfattning av vad som sades.

***

Agaton – Människan är ett fenomen, ett mycket märkligt fenomen, för att låna ett uttryck av Teilhard de Chardin. Vad är det nu vi hittills har sagt om henne?

Beatrice – Det tål alltid att upprepas att vi inte får reducera människan till något mindre än hennes helhet. För den saken skull behöver vi inte bortse från hennes olika delar, men det är helheten som måste bestämma delarna och inte omvänt. All reduktionism leder oss bara till allt mindre och osammanhängande och oordnade delar, vilka slutligen upplöses i kvantfysikens paradoxer.

Agaton – Materialisterna säger att allt är materia, spiritualisterna, som till exempel inom hinduism att allt är ande. Enligt dem är det vi upplever som verkligheten endast en illusion de kallar för ”Maya”. Det enda fullt verkliga är det oskapade och gudomliga. Men den västerländska judiskt-kristna idétraditionen har aldrig kunnat nöja sig med en sådan reduktionism. Allt som blir kvar då är ju Gud, och vad har då människan och skapelsen för mening?

Beatrice – För att inte krångla in oss i sådana resonemang om människan, så låt oss helt enkelt säga att vi själva, lever som skapade varelser, i en skapad värld. Därmed är vi fullt verkliga på vår egen nivå i en kosmisk hierarki, under Gud. Fokus för oss ligger nu på antropologin, på människan, så som en del och en egen helhet i denna hierarki.

Agaton – Gott så. Vi kan som sagt se att människan består av flera delar, vilka inte alltid är så lätta att skarpt avgränsa mot varandra. Vi har en nivå av biologiska delar, vilka i sin tur är uppbyggda av precis samma material som allt annat på nivå med den fysiska världen. Felet som reduktionisterna gör är att tro att det går att bygga en konstruktion genom att ritningen är en del av konstruktionen. De tror att någonting sant, därför att det är logiskt, men vi måste vända på det och säga att det är logiskt, därför att det är sant. Det finns därför transcendens i kosmos.

Beatrice – Så, även om vi består av samma material som allting annat så lever vi, medan till exempel stenen där borta inte lever. Det vore omöjligt om inte liv var någonting som både överskrider, men samtidigt innefattar materia. Klart är att sådana monismer måste förkastas. Människan är en helhet med flera ingående delar.

Agaton – Och i så fall måste även dualism förkastas. Descartes skiljde skarpt mellan kroppen och själen. Den förstanämnda såg han på som en maskin och den sistnämnde som det som befallde maskinen att göra något. Men dessa måste kommunicera och därmed vara integrerade med varandra.

Beatrice – Så sant. Vi måste därför tala om människan som en helhet om vi vill tala om henne som levande. Det är nämligen bara helheten som lever och inte delarna. Även om de på artificiell väg kan hållas ”vid liv”, så dör dessa oundvikligen när de inte längre är delaktiga i helheten människan. Aristoteles hade tre kriterier för att betrakta något som levande. Det levande måste vara självorganiserande, självreglerande, självläkande. Ytterligare två har lagts till senare; det levande är också självreproducerande och ämnesomsättande. Människan är naturligtvis en levande varelse enligt dessa kriterier, men hon är fortfarande någonting mer!

Agaton – Att vi lever är en sak, men det gör även växter och djur. Det är inget unikt mänskligt. Men att vi vet att vi lever och att andra saker inte lever, det är en oöverstiglig skillnad. Jag tror vi delar ungefär 98 procent av våra gener med de närmast besläktade aporna, men även om vi skulle dela hundra procent skulle så råder det bokstavligt talat ett oändligt avstånd mellan oss och apan. För om apan inte ägde ett självmedvetande så har apan ingen potential att reflektera över världen. Vi är det enda rationella djuret, ”animal rationale”.

Agaton såg lite stolt ut över att ha levererat ett begrepp på latin och fortsatte:

– Vi är alltså de enda varelserna med självmedvetande, vilket möjliggör reflexion och därmed vår intelligens och vårt förnuft. Fast hellre än ”medvetande” bör vi säga ”medvetenhet”, därför att detta fenomen är en aktivitet, snarare än ett ting eller objekt. Samma borde gälla för intelligens och förnuft. Om dessa ingår i det medvetna livet så är de aktiviteter. Vi talar om dem som verb och inte substantiv. Dessutom, om medvetenhet är en pågående process i vårt vakna tillstånd är det också värt att notera att vi ständigt befinner oss i processen av undermedvetenhet. Både som vakna och sovande (medvetslösa) pågår det någon form av medvetenhetsprocess.

Beatrice – Det är korrekt. Vi är varelser som kan veta att vi vet någonting, därför att vi äger självmedvetenhet. Vi är de enda som ställer oss frågan ”varför”. Vi är helt enkelt de enda som grubblar och filosoferar över meningen med livet. Även om även djuren kan ha någon form av medvetenhet så är självmedvetenhet något helt unikt för människan. Det måste vara detta fenomen som gör att vi kan bilda begreppet ”jag” om oss själva.

Agaton – Det har naturligtvis stora implikationer för oss. Eftersom vi kan resonera och iakttaga oss själva, våra handlingar, vår framtid och vår historia, så får vi också tillgång till vad vi kan kalla för en viss frihet – och därmed också ansvar.

Beatrice – Medan djur endast gör det som djur av naturen gör, så är vi ”dömda” att överskrida djurens värld och bli till människor. En del klarar inte av detta, utan försöker fly från sin självmedvetenhet genom droger och liknande. Några väljer till och med att fly för gott genom att begå självmord. Ett annat sätt att fly från verkligheten är genom ideologier, vilka gör att vi inte behöver tänka, alltså vara medvetna, själva utan endast följa den färdiga och utstakade vägen som ideologin pekar ut.

Fortsättning och avslutande del följer i nästa post!

Hatet mot de kristna

Om någon mot förmodan missat Per Gudmundsons ledare i Svenska Dagbladet:

”I år kommer ungefär 105 000 personer att dödas för att de är kristna, globalt. Då räknas inte de som exempelvis är soldater och dör i krig, eller sådana som råkar bli offer för rånmord. Med detta menas dem som, på grund av att de är kristna, för tidigt mister sina liv som offer för aggression.”

105 000 personer:

”Det är 287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro.”

I själva rapporten Christianity 2011: martyrs and the resurgence of religion” som ledaren baseras på, kan man läsa att det mesta våldet sker i Afrika. Vad som också går att konstatera är att våldet ofta är sanktionerat av myndigheterna, som antingen inte gör något för att förhindra det, eller till och med handgripligen understödjer det.

Kaffekokarhaveri

Ursäkt, men tyvärr har det inte varit särskilt mycket aktivitet i kaffekokaren på ett tag. Har varit och är fortfarande mycket att göra nu helt enkelt, med bröllop, jobb, bostad, nya Newman-kurser och så vidare. Dessutom verkar jag ha lyckats tappa bort ett dokument med utkast på kommande (nästan färdiga) poster, vilket gjort att allting blir mycket jobbigare…

Vet ej när jag kan skriva igen, kanske kommer kortare saker, länkar och lästips, men knappast något långt på ett tag. Tyvärr.

Njut av den här regnbågen över Stockholm tidigare idag så länge: