Om konsten att navigera mellan minoriteter, minareter och andra minor

Idag rapporteras det för fullt om Schweizarnas nej i folkomröstningen att tillåta att fler minareter byggs som om det vore ett uttryck för främlingsfientlighet och rasism.

Jag tror inte att det är så enkelt, av flera orsaker.

Per Gudmundsson skriver på SvD:s ledarsida en kommentar till folkomröstningen, där han försöker dra paralleller mellan Hamas legitimitet och Schweizarnas nej till minareter:

”Men mänskliga rättigheter är inte föremål för majoritetsbeslut. Rätten att utöva sin religion går inte att rösta bort. Valet strider mot demokratins principer.”

Vilket är att fullständigt övertolka vad det har röstats om. Minareter är absolut ingen nödvändigt för att utöva islam. Lika lite som klocktorn är ett måste för att utöva kristendom, men det finns en annan stor skillnad – klocktornen (inklusive ringning) tillhör Europas kulturarv, vilket ger dem ett överordnat värde för oss över minareterna. Men visst, vi skulle kunna folkomrösta om kyrktorn också, så får vi väl se hur många som anser de borde rivas omgående. Ringning i klockorna är begränsat åtminstone i Sverige, men det är knappast det som har lett till att religionsutövandet minskat. Ändå anser Gudmundson att

”Helgens val bör begrundas, exempelvis av dem som ser Hamas som palestiniernas legitima representanter.”

Men jag skulle inte heller påstå att Hamas inte är legitima representanter. Deras maktinnehav är ett uttryck för folkviljan eftersom folket valde dem och folket har fått vad de bad om. Det betyder inte att Hamas ändå inte måste motarbetas med alla möjliga medel. Likaså är Schweizarnas nej till minareter legitimt, då det är ett uttryck för folkviljan.

Det tragiska är såklart att nu, istället för att diskutera frågans kärna, så kommer extremister från alla håll och kantar utnyttja detta för att få anledningar till att piska upp motsättningar. Men faktum kvarstår – schweizarna har inte på något sätt förhindrat, eller ens minskat muslimers rätt att utöva sin religion i Schweiz.

Frågan är varför man röstade nej. Är det av rasism och av så kallad ”islamofobi” som nu målas upp av en del, eller är det helt enkelt en missnöjesröstning om hur integrationen av invandrare helt och hållet klappat ihop (vilket är Erixons tes)? Jag kan faktiskt tänka mig att det är lite av varje, tillsammans med en kanske inte helt ogrundad rädsla och oro över just det muslimska inslaget i Europa. Mer och mer bildas det enklaver, främst i förorterna, subkulturer i kulturen, med egna lagar och regler (som sharia), vilka står i kontrast till våra lagar.

Jag menar också att det inte direkt är så att det kryllar av muslimer som med bestämdhet försvarar självklara saker som kvinnors lika rättigheter, yttrandefrihet, eller ställer sig bakom Israels rätt att existera. Men all heder åt dem som försöker och gör detta.

Inte heller råder det något överflöde av muslimska länder som är demokratiska föredömen och som utan oljepengar eller krig lyckats nå framgång i form av både tillväxt och politisk frihet. Har det något med kulturen att göra? Jo, annars är det bara en väldigt stor samling mycket otursförföljda individer det handlar om och det har jag mycket svårt att tro. Har då kultur något med religion att göra? Ja, allt skulle jag säga. För som René Girard visat oss så är all kultur sprungen ur den religiösa impulsen. Alltså formas kulturen utifrån de religiösa uppfattningarna.

Det måste alltså vara befogat att fundera över hur den västerländska kulturens plats. Över vad som gjort oss framgångsrika över andra kulturer. För det är inte genom krig och erövringar. Det har så många andra också försökt sig på men alltid misslyckats med i långa loppet. Snarare var det när vi började sluta med sådant som vi började bli rika på allvar. Det var när vi började erkänna den enskilde individen, tillämpa marknadsekonomi och öppna upp för handel som miraklet skedde.

Allt det som så många andra kulturer undlät sig att göra, gjorde vi i väst, ledda av våra judiskt-kristna värderingar. Inte perfekt, men långt mycket bättre än de flesta andra.

Europeisk kultur är idag på dekis, medan den muslimska tycks växa. Finns det då inte fog för viss rädsla och oro över detta? Jo, såklart om man trots allt värnar om den västerländska livsstilen och civilisationen, liksom de värderingar och idéer som gett oss våra rikedomar.

Bara för att Europa allt mer har ”materialiserats” betyder det inte att religionen försvunnit, bara att den har antagit nya – materialistiska och politiska – former. Så länge som religionen fortfarande spelade roll kunde vi lyckas materiellt, men nu börjar vi misslyckas på allt fler håll. Jag tror inte det är en slump. Politiken har tagit formen av religion och är idag lösningen på alla problem. Makthavarna ser sig själva som folkets frälsare. I samma takt som religionen minskar sitt inflytande så ökar EU-administrationen sin. Det man tidigare löste själv med Guds hjälp, är idag en fråga för en enorm men anonym socialbyråkrati. För i samma takt som människan själv förlorar insikten om sin rätta plats i kosmos, förlorar hon insikten om sin rätta plats i samhället som en självständig person. Samma sak när familjen som enhet försvagas, så försvinner insikterna om individernas roller i den.

Att frågan är mycket mer komplex än vad en del vill ge sken av belyses också av den här artikeln i Times:

”A right-wing campaign to outlaw minarets on mosques in a referendum being held in Switzerland today has received an unlikely boost from radical feminists arguing that the tower-like structures are “male power symbols” and reminders of Islam’s oppression of women.”

Radikala feminister är dock inte kända för sina högerböjelser. Från samma artikel:

“A poll suggested the Swiss would narrowly reject a ban but the feminist involvement is having an effect: according to one poll, 39% of women were in favour of a ban, but only 31% of men.”

Är det inte underligt att en religion, katolicismen, i det närmaste förföljs här på hemmaplan, medan en invandrad religion, islam, till varje pris måste ”skyddas”. De mest uppenbara och vidriga övergrepp mot kvinnor ursäktas med överslätande ordalag från medier och politiker. Det är exakt samma mönster som under sovjetkommunismen, vilken också ursäktades av samma intelligentsia bestående av journalister, politiker och kulturpersonigheter, också dem på vänsterkanten.

Genom relativiseringar och att framhäva den socialistiska idén som i grunden var god, men att enskilda (varenda socialistisk makthavare!) tolkade den ”fel”. Visst, det finns alltid enskilda människor bakom varje illdåd och det är de som skall skyllas och ställas till svar, men det betyder inte att ideologin är utan skuld – för ”idéer har konsekvenser” som Richard M. Weaver slog fast redan 1948.

Vi har i mycket tappat vår förmåga att genomskåda idéernas konsekvenser, därför att vi inte längre anser det värt att lära av de frukter som de bär och att undvika att upprepa dem. Detta på grund av det som Johan Lundberg (Axess) och andra kulturkonservativa så väl beskriver som ”nutidsfetischism”, vilket Lundberg beskrev för Svensk Tidskrift som:

”tanken att nyhet, uppbrott och förändring av väldigt många kulturkritiker anses vara nödvändiga kriterier för intellektuell och estetisk kvalitet – liksom strävan att bryta förtöjningarna med det förflutna och att (åtminstone underförstått) gå i klinch mot äldre tiders föreställningar.”

Denna tanke att varje ny generation skall komma fram till ”sina sanningar” själva, att de skall tänka kritiskt mot allt och alla (förutom sig själva då) är symptomatiskt för kulturradikalismen, vilken idag är förhärskande inom kultureliten, inom akademierna och bland många journalister i media.

På något sätt känns därför schweizarnas nej-röst som ett nej till ett etablissemang som inte lyssnar på dem och tar debatten i öppenhet. Ett nej till kultradikaler som vill förbjuda skolavslutningar i kyrkan, ett nej till de i europa som ser ner på den egen kultur och anser att allt utanför de egna gränserna är det finaste som finns, medan det innanför är ”unken nationalism”.

Climategate – det stormar kring klimatvetenskapen, men i medierna råder det ännu stiltje

”In a time of universal deceit – telling the truth is a revolutionary act.”

- George Orwell

Om religion skall spela någon roll för vårt liv så kan den inte bara syfta till att erkänna en transcendent gudom som vi aldrig ändå riktigt kommer i kontakt med. Nej, den måste också vara ”nyttig” och spela en roll i utvecklingen utav kultur och mänskliga relationer. Det är också så vi kan skilja falska profeter från de äkta. För ”ni skall känna igen dem på dess frukter”, det vill säga att religion bär ”frukt”, som kan vara både sur och söt. Och det är den söta vi är ute efter, såklart. Vi kan jämföra frukterna med empiriska fakta.

Lagom till att världens ledare skall samlas i Köpenhamn för att diskutera eventuella problemen med av människan orsakad så kallad ”global uppvärmning”, så har det dykt upp en del besvärliga fakta. Dokumentation från engelska forskningscentret University of East Anglia, med korrepsondens och data från världens ledande klimatforskare inom FN politiska klimatpanel, IPCC, har kommit på villovägar.

Visserligen kan det ha varit så att information blev stulen av en hackare, men hej, information vill vara fri, säger man ju nu i dessa pirattider. Det kan dock lika gärna vara så att informationen har läckt ut från insidan av en såkallad ”whistleblower”, någon som tyckte att nu får det vara nog med dumheter och att de här forskarnas verksamhet måste uppmärksammas.

Oavsett varifrån informationen kommer så verkar den vara korrekt. Så hur det gick till är mindre intressant. Det som är intressant är förstås vad som står i den. För övrigt kan man ju misstänka att om liknande ”stulen” information hade kommit från ett oljebolag och kommit miljörörelsen till godo så hade man applåderat den som läckte.

Några regler inom forskningsvärlden är att information måste vara öppen om man vill kunna hävda att ens teori stämmer. Man måste bevisa sina teorier genom experiment som går att granska och återupprepa av andra forskare. Det kan man såklart bara göra om man har samma datakällor, kan verifiera dem och testmetoden och göra om experimentet med samma resultat.

I detta fall handlar det om att ha tillgång till data, samt att kunna utvärdera de algoritmer (datasystem för statistisk beräkning) som forskarnas datamodeller bygger på och som hela klimatalarmismen bygger sin grund på. Men så har inte skett. Tvärtom verkar man ha gjort det mesta för att fuska, förvanska och undanhålla sina forskningsdata i syfte att förstärka sina ”bevis” för antropogen (mänsklig) uppvärmning av jorden, alltså den som orsakas av koldioxidutsläpp. Washington Post kommenterar det så här:

“In one e-mail, the center’s director, Phil Jones, writes Pennsylvania State University’s Michael E. Mann and questions whether the work of academics that question the link between human activities and global warming deserve to make it into the prestigious IPCC report, which represents the global consensus view on climate science.”

I en annan konversation diskuteras det huruvida man kan försöka utöva utpressning mot en tidskrift så att de slutar ta in artiklar från skeptiker till koldioxidteorin. Som en i den artikeln ovan frågar sig – tänk om det uppdagats att liknande skett bland forskare inom andra områden, som cancerforskning, eller AIDS-forskning. Hur hade det sett ut?

Professor Ingemar Nordin skriver på Newsmill:

”Och inte bara det. De har dessutom, ikraft av sin status som FN-organets ledande forskare, lyckats påverka många redaktörer och granskare i världens främsta tidskrifter att endast publicera artiklar som stödjer den av IPCC sanktionerade synen. Breven avslöjar hur de väljer tidskriftsredaktörer som i sin tur väljer ”rätt” granskare, och hur de mobbar och marginaliserar de tidskrifter och redaktörer som vill stå oberoende.”

Mer kommentarer om Climategate finns från bland andra Erixon, Axess och James Delingpole och the Climate Scam. Utanför Sverige är nyheten jättestor, medan svenska medier knappt nämner saken och när de gör det så är det överslätande, som i den här artikeln i DN. Men ser man till kommentarerna som lämnas så är det inte nådigt hur man går åt de så kallade vetenskapsjournalisterna. Verklighetens folk lever helt klart mer i verkligheten än svenska journalister. Undrar hur länge de vågar ha kvar kommentarsfunktionen?

All vetenskap och forskning handlar egentligen om statistik, grundad i empirisk data. Men med statistisk kan man också lätt påvisa vilka “sanningar” som helst. Det handlar bara om att välja ut ”rätt” statistiskt underlag.

Men som vi inbitna koffeinister hävdat genom alla tider – världen kan inte förstås utifrån väl valda delar data, vilket är reduktionism, utan bara i sin helhet. Lika lite som du kan reducera medvetande till rå materia, kan du förklara några klimatförändringar genom blott mänskligt koldioxidutsläpp. En fullständig karta av verkligheten kan bara verkligheten själv vara. Men en karta är alltid bara en begränsad förenkling och metod, inte verkligheten. När kartan, eller metoden, görs till verklighet, blir verkligheten naturligtvis också väldigt begränsad.

Kan någon bara förklara detta för alla de som tror på klimatalarmisterna, så skulle vi inte behöva köra vår ekonomi i botten för att uppnå meningslösa utsläppsmål av en för livet så nödvändigt växthusgas som koldioxiden.

Men alarmisterna kanske inte är ute efter sanningen, de verkar nog endast vara ute efter att bekräfta sin redan färdiga karta – den som visar att jorden blir varmare på grund av mänskliga koldioxidutsläpp. Något som enligt dem är ställt bortom allt tvivel, en slutdiskuterad fråga som det nu var dags för handling kring. Låt hos hoppas detta blir början på slutet för klimatalarmismen.

Är alarmisterna onda och vill lura och kontrollera oss? Nej, inte helt och fullt i alla fall, men en hel del lider av maktambitioner och skulle gärna se sig själva som politikernas ”rådgivare” och vill vara inflytelserika i den sfären. Uppblåsta egon som söker bekräftelse och ära. Det leder till högmod, som gör att de istället för att ompröva sina egna teorier när de verkar felaktiga, gör allt för att förhindra att de blir kritiserade och att andra teorier än deras egna får utrymme. De vill ”rädda världen” och vara ”de goda”. Men sådana ambitioner, om de inte samtidigt är uppbackade av sanning, kan aldrig leda någon annanstans än åt helvete, och inte bara bildligt talat…

Kommer vi att om några år inse hur nära vi var, eller kommer politikerna köra vidare på samma spår som om ingenting har hänt?

”Hell is Truth Seen Too Late.”

- Thomas Hobbes

O – vilket liv!

Förra veckan blev det inte så många kaffepauser, mest för att man har mycket annat att göra, men också för att jag höll på att läsa och smälta vad Eva Basch-Kåhre skriver i sin bok ”Bortom Drifterna – en bok om psykoanalys och tro”. Förutom att den på ett väldigt överskådligt sätt beskriver psykoanalysen enligt Freud, med tillägg och förändringar genom senare namn som Erikson, Lacan, Klein och Bion, så tar hon själv upp den utelämnade pusselbiten, Gud, genom en teologisk tolkningsmodell.

Psykoanalysen är från början ateistisk och saknar nämligen Gud i ekvationen. Någon måste sätta dit den saknade delen. Psykoanalytikerna vill kanske gärna se sig som lika vetenskapliga som fysikerna – och vill därför inte ta in teologisk empiri och erfarenhet som likvärdig vad man gängse klassar som ”vetenskaplig” sådan. Detta är faktiskt lite märkligt då allt handlar om upplevelser vi har i vårt medvetande och i vårt övriga psykiska liv.

Nåväl. Vad psykologin inte tycks inte bry sig om är att fråga sig själv frågan – vad är vårt psykologiska liv bra för? Vad fyller det för mening?

Om vi, vilket bland annat ateister som Dawkins hävdar, bara är ”transportörer av vår själviska, genetiska kod” från en kropp till nästa och vars enda syfte är att reproducera och sprida sig, då blir hela psykologin meningslös. En gen behöver uppenbarligen inte en kropp med ett medvetande för att föröka sig. Det räcker nog att ställa upp i en dokusåpa, vilket man tycks behöva varken hjärna eller mycket annat för att nå ”framgång” i.

Men hur kan vi säga att någonting verkligen har gått fel, att vi har en psykisk sjukdom, en psykos, om vi inte har en idé, en teori, om vad vårt medvetande är till för? En idé som också måste vara större än att enbart handla om fortplantning. Annars hade det inte ens varit meningsfullt för oss att tänka ut någon form materialistisk/ateistisk metafysik.

Vad man kan konstatera är i alla fall att det inte bara rent kroppsligt och biologiskt finns tusentals saker som kan gå fel och påverka oss negativt. Även inom det mänskliga psyket finns mycket som kan gå fel. Och tyvärr tycks grunden läggas, vilket ger upphov till de allvarligaste felen, när vi är som mest sårbara. Det vill säga som spädbarn och upp till någonstans efter genomgången pubertet. Central i människans hela utveckling är kärleken, uttryckt genom olika relationer (bindningar) till andra människor, först och främst föräldrarna. När den är knapp, missriktad, eller helt saknad, redan i relationen mellan förälder och barn, kommer inte bara barnet som vuxen att ha svårt att utvecklas till en egen fullständig personlighet, utan också garanterat föra vidare samma problem till sina barn.

Med tanke på det nyfödda barnets sårbarhet och totala oförmåga att överleva utan föräldrar så har detta också en aspekt av ren självbevarelse. De band som knyts mellan förälder, först och främst modern, och barn är nödvändiga för att barnet skall överleva. Att göra sig av med barn av diverse olika anledningar är absolut inget nytt fenomen som har med ”kvinnans frigörelse” att göra (i vår tid kallat för abort). Det har alltid varit extremt vanligt i alla forna kulturer, bara det att man då gjorde sig av med det barnet först efter att det blivit fött.

Men, som sagt, utan en teori om vad psyket är till för, så blir även hela frågan om sjuk/frisk meningslös. Hur kan någon förklaras ha en psykisk skada eller sjukdom om inte dennes psyke också har ett syfte? En maskin har ett syfte och måste fungera för att uppfylla det. Är vårt medvetande bara en meningslös slump, en parentes i ett dött universum utan mening – då finns det heller inget rätt eller fel i vår psykologi. Det finns heller ingen skola som kan säga utveckla en mer sann teori än någon annan, liksom vi inte kan utveckla några tankar eller filosofier om någonting annat och mena att de innehåller sanning. Är det jag som tror på Gud som är en hallucinerande galning, eller är det ateisten som psykologiskt blind och döv för en andlig värld?

Alla människor gör existentiella val, vissa är medvetna, andra mindre. Även den lilla bebisen, ja till och med fostret i magen, gör sådana val. Positiva val leder framåt och utvecklar individen, negativa hindrar samma utveckling. Eva Basch-Kåhre skriver att

”Man kan bruka tänkandet och språket för att söka sanningen om sig själv och världen. Eller man kan missbruka dem för att med hjälp av utsökta tankekonstruktioner och ordvändningar bygga sig en värld där man själv är gud.”

Negativa val leder till att någonting annat måste ta den plats som Gud lämnar i ens psyke. För en del kan det vara just en själv, men lika vanligt är att man också överför det gudomliga till någonting annat utanför en själv, som man sedan kan dyrka. Det blir likt ett vakuum som kan suga åt sig vad som helst som råkar komma i ens väg. Dawkins är typsikt den typen som dyrkar sig själv och sin egen intelligens. Andra dyrkar yttre ting som ”staten”, ett visst ”folkslag” eller ”ras”, ”partiet”, en viss ”samhällsklass”, den store ”ledaren”, ”politiken” i sig eller olika av människan skapade ”system”.

Nåväl. Vi har tidigare pratat om hur allt som rör det mänskliga sker genom relationer – och även Gud försöker ha en relation med oss. Enligt den kristna traditionen och läran så är det vi människor som trodde (och tror) att vi klarar oss lika själva bra, tack så mycket, och på grund av det negativa existentiella valet har vi inte längre tillgång till den direkta kommunikationen med Gud som vi först hade i paradisets trädgårdar. Vi har dock fortfarande del i det Gudomliga Varat eftersom vi är skapade i Guds avbild. Därför är vårt personliga vara och det gudomliga Varat samma sak och Bion, vars namn också har dykt upp flera gånger hos Bob kallade dessa båda Vara för samma sak, nämligen ”Origo” eller kort och gott O.

Detta är O, menade Bion, är den ”absoluta oartikulerbara sanningen om Gud och om människan” skriver Basch-Kåhre. Då O inte kan uttryckas med ord så måste det levas för upp-levas och förstås. Därför är religion och vetskap om Gud inte bara baserat på blind tro, utan på erfarenhet och kunskap – ”Ty Guds ord är levande och verksamt” (Hebr 4:12).

När vi inte kan sätta rena ord på något måste vi förmedla det genom andra vägar, som till exempel vetenskap, poesi, konst och musik. Vi kan bara försöka tänka oss hur våra förfäder upplevde det när de, i sitt psyke, för första gången blev medvetna som det yttersta varat och fångade en glimt av det gudomliga. När det subjektivt personliga bröt fram från det omedvetna till det medvetna… Vad och hur skulle de göra av med alla dessa känslor och all denna energi som nu stormade inom dem? Måla dem på första bästa grottvägg såklart!

Allt sedan dess (vilket tycks ha varit för si sådär 40 000 år sedan enligt de arkeologiska fynden) har människan sökt efter förklaringen på det egna varat, vilket enligt Bion alltså är samma sak som att söka efter Gud och det gudomliga – vilka båda är del av det totala O.

När vi tänker och talar i syfte att få veta mer om varat deltar vi i form av gudstjänst, därför att det då sker i form av kärlek till tänkandet och därmed en kärlek till språket. Problemet är alltså att vi inte kan formulera vad vi upplever i klara och tydliga ord – men det är här som religionen spelar sin  roll som förmedlare och uttrycksmedel.

Om hur vänsterns kristna värderingar sätter bjälkar i de egna ögonen

”The modern world is full of the old Christian virtues gone mad. The virtues have gone mad because they have been isolated from each other and are wandering along. Thus, some scientists care for truth, but their truth is pitiless. And thus some humanitarians care for pity, but their pity–I am sorry to say–is often untruthful.”

- G.K. Chesterton

Den demokratiska västvärlden vann för inte så länge sedan en förkrossande seger över sitt närmsta stora hot – sovjetkommunismen. Vi kunde fira tjugoårsjubileet av murens fall för en liten tid sedan. Men trots att de värsta politiska yttringarna (nazism och kommunism) har fått ge vika för frihet och anständighet över de största delarna av världen så finns det flera nya mörka moln som skuggar mänskligheten. Självfallet tänker jag på nazisternas tidigare allierade från den muslimska världen och dess anhängare världen över, men också på ett mycket mer subtilt och smygande hot som allt mer hotar oss inifrån.

Det främsta tecknet på detta hot är att det mitt bland oss, som njuter av både marknadsekonomins och den politiska frihetens alla frukter, har svårt att välja sida, eller helt enkelt väljer fel sida, när det kommer till denna konflikt mot de yttre krafterna som hotar allt vad liberala värderingar heter.

För hur vi än gör tycks det som att friheten ändå är på defensiven nu. Även om vänstern förlorade det kalla kriget rent territoriellt, politiskt och ideologiskt. Även om borgerligheten har valframgångar i hela Europa (och nej, Norge hör inte dit, det är fortfarande en avlägsen fiskarby som råkade hitta olja när de var ute och trålade) och ekonomin på många håll tycks öppnas upp och liberaliseras (även om finanskrisen lett till en del bakslag), så tycks vänsterns sätt att tänka och förhålla sig till verkligheten leva kvar mentalt sett.

Detta skapar en kultur som håller på att spinna helt ur kontroll. Och med kultur menar jag här inte inom konstscenerna, de har varit förlorade sedan länge, utan syftar på hela samhällskulturen, vårt sätt att leva och vårt sätt att uppfatta (om)världen och oss själva.

Vad är det som gör det möjligt att landets största kultursidor härbärgerar personer som öppet stödjer några av världens mest motbjudande rövarorganisationer? Organisationer som inte bara terroriserar befolkningen i grannländer utan lika mycket mördar och förföljer politiska motståndare inom den egna befolkningen, som har en sådan medeltida kvinnosyn att samma apologeter skulle gå i taket om dessa åsikter hade funnits någon annanstans, t ex hos favorithatobjekten – vita, medelålders män. Istället projiceras de dit ändå.

Vad har man för världsuppfattning om man föredrar Hamas-styre över Israel, uppskattar Chavez och Castros styren som ett sydamerikanskt ”motstånd” mot USA-imperialismen och ser ett Iranskt kärnvapen kontrollerat av religiösa galningar som samma ”balanserade” och utjämnande effekt i Mellanöstern? Som hellre ser att talibaner styr i Afghanistan med järnhand än att Sverige deltar i att försöken att göra livet drägligt för folket där, flickor inkluderade.

Inte vet jag, för det är omöjligt att faktiskt förstå sig på sådant som vare sig är förnuftigt eller ens vädjar till några andra känslor än hatet. Men hur börjar man hata västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, så mycket?

En teori är att man lever med självpåtagna och enormt överdrivna skuldkänslor över sin historia. Man skäms och vill inte veta av den, därför att man ser bara eländet som varit och inte framgångarna som man själv lever i just nu. Det är en galenskap som genomsyrar vår kultur idag. Vi har en feministrörelse som i backspegeln endast ser manligt förtryck, en gayrörelse som bara ser homofobi och en kulturelit som ser nazism bakom varje figurativ avbildning gjord senare än förra sekelskiftet. Hela vår kultur tycks krylla av folk som inte kan leva med sin historia och sin kultur, därför att man tror att den enbart bestod av elände, ledde till mer elände och som fortfarande mest leder till ännu mer elände.

Så, istället för att se på historien som den faktiskt varit och använda den för att förklara nuet och vad som faktiskt är, väljer man att se selektivt (och lära ut lika selektivt) och fokuserar i huvudsak på det negativa. Ta en sådan sak som Europas och den nya västvärldens utnyttjande av afrikanska slavar. Att det skedde är en stor tragik, det är historiska fakta. Men dess motstycke överträffas bara av arabvärldens förslavande av samma folk, samt afrikanernas egna historiska handlande med samma slavar. Men en sådan fullständig världsbild passar inte in hos någon som bara ser bjälkar i det egna ögat och blundar (så gott det nu går) för andras. På Axessbloggen har redaktören Johan Lundberg alldeles nyligen belyst detta på två ställen: här och med mycket humor här).

Det här med ”bjälkar” i ögonen är inte heller en så dum liknelse, för som Chesterton konstaterade i vårt inledande citat så handlar det i grunden om kristna värderingar, som att inse sin egen del i synden och vilja att bli förlåten, men dessa värderingar har ”gone mad” därför att de har separerats och inte längre ses i sitt sammanhang.

För du kan inte separera någonting från sanningen utan att det blir galet. Sanning är det som håller ihop alla delar som bildar vår totala världsuppfattning. Utan den faller bitarna just ”i sär”. Med en vetenskap utan sanna känslor, alltså en sann etik, blir världen till ett nihilistiskt laboratorium och alltså omänsklig. Med en värld av bara känslor utan sann kunskap, blir världen ungefär som Miljöpartiets kongress, medan en föreläsning om klimathotet av Al Gore skulle sakna båda.

Så här bland kaffepauserna är det sanningen vi envist försöker klänga fast vid, liksom våra vapen och religion, såklart. Och vi inser också att sanningens kärna ändå alltid måste vara kärleken. För även om sanningen först kan verka hård och kall, så är den förlösande därför att det bara är vad som uppdagas som kan bli förlåtet. Bara i ljuset av sanningen kan vi veta och i slutändan acceptera historien, oss själva och våra medmänniskor. Endast i samma ljus kan vi utvecklas till fulla människor, vilket naturligtvis är någonting helt annat än darwinistisk meningslös ”förändring”.

Högmod och hedersdoktorer

”Jag är hedersdoktor vid ett av Europas förnämsta teologiska institut, du skulle kunna få en lista på tio doktorer som är villiga att intyga på vilken nivå jag skriver. Du kan inte bli präst i dag utan att läsa mina böcker, och det jag skriver är heller inte särskilt kontroversiellt. ”

- Jonas Gardell, hedersdoktor vid den teologiska fakulteten vid Lunds universitet, gråter ut i Aftonbladet efter att ha blivit portad från Vatikanen, där han ville filma för SVT. Läs mer kommentarer på Axess, eller hos Bengt Malmgren.

Att Vatikanens nekande skulle vara ett försök att ”stoppa det fria ordet” är naturligtvis bara ett uttalande från en självömkande kändis som blir ”kränkt” vid varje motgång och som inte inser sina egna begränsningar.

Jag vill passa på att nämna att Göran Persson är hedersdoktor i matematik medicin vid Örebro Universitet.

Det som tillhör Evigheten mäts inte i enheter utan i evigheter

Andrew Klavans poäng i förra inlägget är att vi behöver något mer, något högre, något ”övermänskligt”, något mer än det  ”naturligt” mänskliga, för att bli just civiliserade och kultiverade människor. En del tycks tro att civilisation kommer ur teknik och vetenskap, eller ur ren filosofi för den delen. Men det är fel. I själva verket kommer den ur religion, därför att civilisation kräver mer än kvantitativ tillväxt. Vetenskapen säger oss ingenting om moral och etik, liksom Aftonbladet Kultur inte säger oss någonting om skönhet eller kvalitet.

Civilisation kräver en kultur som främjar livet. En sådan kultur kräver en slags medvetenhet om att det finns något mer än vad vi kan erfara med våra blotta sinnesorgan. Att vi kan veta andra saker, som moral, och att det sker genom andra medel och vägar än våra sinnesorgan.

Vänstern har alltid sagt att allting är politik, även kulturen. Snarare kanske allting är kultur och därför handlar även politiken om kultur. Just därför handlar inte kultur längre om skönheten eller sanningen; utan om genus, klasskamp och uppror mot ”makten”. Det där sista om uppror gäller såklart bara gentemot vad som uppfattas som ”borgerlig” makt, det vill säga alla som inte vill underordna sig vänstern krav på uppoffringar och solidaritet.

Alla tiders stora konflikter har varit kulturella och de är så än idag. De största tragedierna i världshistorien har skett då man som en kulturell företeelse, så att säga ”avsagt” sig behovet av något högre, för att istället förlita sig på rent mänsklig rationalitet och vetenskaplighet. I både Nazityskland, liksom i de kommunistiska revolutionerna kastades Religionen ut till förmån för en ateistisk ”religion”. Den gemensamma nämnaren överallt var att Gud ersattes mer Den Store Ledaren. En dyrkan av Gud ersätt med en avgudadyrkan.

Nazisterna skapade en sorts kvasireligion genom att kombinera mytologiska historier, till en sorts gnosticism och blodsmysticism. Kommunisterna gjorde samma sak genom framställningen av arbetarmassornas och den materialistiskt determinerade förenande klasskampen. Bådas metafysisk fastslog att folket/massorna/nationen, alltså kollektivet, var det enda värdefulla och individen bara var att betrakta som en kugge i det stora statsmaskineriet och när som helst utbytbar.

Varför skulle det vara omoraliskt att offra någon obetydlig borgarbracka som ändå bara suger ut arbetarna, frågade sig vännerna av ordning och solidaritet. Är det inte bättre att vi offrar någon som vi ändå inte bryr oss om? Dessutom, rent matematiskt, rent förnuftigt, är det såklart bättre om en dör än om två personer två dör, eller hur? Vetenskap och förnuft är ju det vi har för att nå fram till sanningar, är det inte?

Man kan förstås hävda att just dessa ideologiers metafysik och vetenskap var felaktig, ja till och med galen, vilket den såklart var.  Man kan också med den intellektuella hedern i behåll också mena att den var (eller åtminstone blev) en ursäkt för att få genomdriva en politik som endast syftade till att stärka den egna maktpositionen. Det kan kanske därför också finnas en annan sida av vetenskapen, en som är annorlunda och bättre, även om den fortfarande är ateistisk?

Nu kan man såklart föra exakt samma resonemang för religioner. Vi kan konstatera att religion har varit både en verklig grund, liksom en ursäkt för förföljelser, krig och våld – men att religion också kan vara grunden för fred, minskat lidande och främjande av mänskligt liv.Men saken är att det bara är i kulturer som kombinerat vetenskapens nyfikenhet med religionens etik, som varit framgångsrika.

Varför? För att medan vetenskaperna ägnar sig åt kvantiteter, så syftar religion på det kvalitativa, på värden som inte mäts i enheter utan i evigheter. Båda är delar av vår verklighet, båda är nödvändiga att hantera för ett integrerat och fullt mänskligt liv.

Om någon offrar sitt enda liv för att rädda mångas liv, kan en den uppoffringen inte mätas med några kvantitativa mått som 1 mot N (flera). Bara som ett oändligt värde mot många oändliga värden. Inga utilitaristiska lyckomätningar duger för att mäta värdet på ett mänskligt liv. Varje uppoffring av en enskild måste ske av fri vilja för att äga ett moraliskt värde.

Därmed inte sagt att det inte finns situationer där man tvingas hantera sådana överväganden och att ett beslut att offra den ena för de många måste tas. Det gör det inte mer moraliskt, bara nödvändigt därför att det är vad nöden kräver och för att det inte går att göra på annat sätt.

Även när det gäller att stoppa någon från att skada och döda många fler, vilket den enastående modiga polisen Kimberly Munley gjorde när hon stoppade Nidal Malik Hasan, armépsykiatrikern som gick bärsärk i Fort Hood, USA, är det ändå vad vi kallar för ett nödvändigt ont. Det är ont, men nödvändigt och vi behöver förlåtas för det.  Vissa händelser och personer är såklart lättare att förlåta än andra.

Det kommer alltid att finnas situationer som kräver att vi väljer mellan två dåliga saker. Är de lika dåliga och vi inte kan göra ett val, kan ingen skylla oss för det val vi trots allt måste göra. Ingen kan skylla Sgt Munley att hon gjorde ett dåligt val (inte ens om Hasan avlider) eller handlade orätt. Knappt ens palestinavänstern skulle kunna hävda att hon använde ”oproportionerligt” mycket våld.

Men det finns de som vill hävda att det aldrig riktigt går att göra några riktiga moraliska val, helt enkelt av den anledningen att moral bara är en fråga om tycke och smak, inte en fråga om något objektivt, kvalitativt och universellt. Om moral enbart kommer ur subjektiv smak och inte ur något högre, som det Absoluta, så är allting, och jag menar allting, absolut relativt. Denna relativism frodas idag mer än kanske någonsin förr. Som nu när vi firar tjugoårsjubileet av murens fall. Då är det också hög tid att se igenom det svenska socialdemokratiska hyckleriet och relativiserandet. Yttervänstern var ärligare i sitt öppna stöd för muren och förtrycket, medan andra svagsinta inte riktigt kunde erkänna förtrycket så som det var – därför att de som stod bakom förtrycket, precis som de själva, var socialister. Det gick inte att tala klarspråk om det. Se till exmepel denna understreckare i SvD avBarbro Eberan som bland annat skriver om hur

”diktatoriska regimer använder sig av dessa magiska ord [som frihet, demokrati, plikt, fosterland, ära, fred, rättvisa och så vidare] för att måla upp strålande utopier om ett fredsälskande rättvist samhälle och skyla det brutala maktsystem som ligger bakom. Vi blir fångar i en retorik som förleder oss att förväxla vision och verklighet.”

Vilket är precis vad sker än idag, av diktaturerna och dess apologeter. Björn Elmbrant, en av vänsterns så kallade intellektuella, relativiserar förtrycket i östblocket genom att jämföra Stasis förföljelser av oliktänkande med dagens människors oro för SBABs framtida bolåneräntor. Innan muren föll fick vi inte kritisera östkommunisterna därför att väst, enligt vänsterns kålsuparteorier, var just lika goda kålsupare och allt handlade om olika ekonomiska synsätt. Men som Mats Tunehag i Världen Idag skriver

”… i grund och botten handlade kärnfrågan inte om ekonomiska system utan om etik och människosyn; om sanning, frihet och människovärde.”

Och just denna människosyn, den västliga, demokratiska, liberala friheten i kombination med kristen etik och värdegrund om individens okränkbara värde stod mot den socialistiska kollektivismen. Och väst vann, därför att öst inte längre kunde upprätthålla lögnen. Öst föll inte bara därför att det var ekonomiskt svagare till följd av planekonomin, öst föll därför att i grunden är det omoraliskt att hålla folk som gisslan i sina egna länder.

Vi kan se det såhär. Västerländsk kultur är inte mer civiliserad, eller överlägsen alla andra kulturer därför att vi är rikare, har fler bilar, hamburgerrestauranger, flera Disneyland eller därför att vi skickar ut människor med raketer i rymden. Vi har och kan göra allt detta därför att vi har en etisk-moralisk kultur som gjort det möjligt. Västerländsk civilisation är överlägsen därför att vår kultur skapar det manöverutrymme som krävs för individer att skapa, kommunicera och dela de idéer som gör allt detta välstånd möjligt.

Det är denna etik och moral som den relativistiska vänstern gör allt för att bryta sönder – och på många håll ser de ut att lyckas just nu.

Detta är vad som krävs för att skydda socialismen från "infiltrering"

Hitta Gud på 4 minuter och 60 dagar med Andrew Klavan

Det är sant! Och roligt:

Också på PJTV såklart.

En kommentar till vaccin-svinerierna

Jag brukar inte kommentera dagspolitiken i sådan här korta inlägg, men det här kunde jag inte låta bli.

Landstingsrådet Ismail Kamil (fp) vill gå före i kön till svininfluensa-vaccinet:

“som landstingsråd med ansvar för flera miljarder kronor anser jag att jag tillhör en prioriterad grupp. Jag har dessutom små barn”

Att ha små barn är det många som har. Att Kamil hanterar flera miljarder av skattebetalarnas pengar är något vi snabbt kan ändra på. Varsågod och avgå, eller ge folket tillbaka sina pengar.

Här är en som har förstått vad som borde gälla.

Koldioxidreligionen

Det är nu fastslaget av en engelsk domstol att klimathysteri har samma status som religiös tro.

“An executive has won the right to sue his employer on the basis that he was unfairly dismissed for his green views after a judge ruled that environmentalism had the same weight in law as religious and philosophical beliefs.”

Skriver The Telegraph.

Klimathysterin, uppfattningen att människans utsläpp av koldioxid värmer upp jorden, är numera klassad som likvärdig religiös tro – och därför med vissa rättigheter till lagligt skydd, enligt en tidigare lag i England.

Kan vi då snart vänta oss att även en motsatt trosföreställning – att koldioxidutsläpp inte påverkar klimatet alls – får samma status?

Kommer vi nu få se de koldioxidtroende under mer rituella former tillbe sin herre och gud, Al Gore?

Kärleksakt III – kärleken till världen, mäniskan och det goda

Detta är inte en fristående fortsättning från de två föregående kaffepauserna. Läs gärna dem först om du inte redan har gjort det.

Jaha, men då så.

Det finns en kärlek som man kallar för agape – kärleken mellan Gud och människa, sen ovillkorliga kärleken, eller barmhärtigheten. Sen har vi också den världsliga kärleken, den mellan människor; erotisk kärlek, liksom kärlek inom familjen och mellan vänner. En form av kärlek som är villkorad, om än gradvis, då vi kräver något tillbaka. Av våra vänner kräver vi troligen mer av ”något tillbaka” än av familjemedlemmar.

Dessa mellanmänskliga relationer är invecklade (psykologiska) drifter och begär vilka inte sällan består, inte av två, utan av tre parter, vilka dessutom ständigt kan bytas ut och förändras. Men, det händer också att, om vi tillåter anden att verka, förvandla oss till älskande och begären till kärlek.

Till exempel kan den svartsjuke mannen inte älska sin hustru fullt ut, eftersom hans kärlek i själva verket är mer likt ett begär att ha (han förväxlar sin kärlek med sitt behov att äga och kontrollera) ett objekt som andra hyser åtrå efter. Är det någon som fortfarande undrar varför kändisbröllopen i Hollywood, liksom här, är lika många som skilsmässorna?

Om ingen annan än, låt säga Sean Penn, själv hyser några begär (äkta eller av en själv inbillade) till hans hustru, blir hon genast mycket mindre intressant, för att inte säga ointressant. För när det är begären och inte kärleken som styr, då blir ens begär bara bekräftat genom att andra hyser samma begär. Helst bör det vara någon man själv betraktar, åtminstone som ens like, eller högre, i den så kallade ”kändishierarkin”.

Motsatsen till begärens kärlek är alltså den ovillkorade kärleken. Denna är bara möjlig om vi själva är fria från världens all rädsla, oro, avund, hat och ilska. Det kan den bli på två sätt. Antingen genom att vi intar den österländska (hinduiska) positionen – att vi inte skall älska oss själva. För om världen nu bara är en sorts illusion för oss – det man kallar för ”Maya”, fenomen utan äkta verklighet, så är det först genom att ge upp oss själva, vårt jag, som vi fullt ut kan komma till full insikt om illusionen. Genom att erkänna att världen är maya kan vi bli fria från maya. Att inse illusionen och ”kapitulera” inför den är att bli fri från den, därför att man så att säga förenas med den.

Men, det finns också en annan väg, vilket är kärlekens väg. För, om vi skall kunna uppleva någonting som verkligt så måste vi älska det – ”To feel something as real in the meassure of its full reality is to love”, skriver UF (“Unknown Friend” författaren till ”Meditations on the Tarot”). Det är genom att först älska oss själva som vi känner oss fullt verkliga. Så istället för att radera ut jaget – att Atman uppgår i Brahman så de blir Ett – väljer vi att låta kärleken till oss själva också ”förlängas” ut över våra egna gränser. Detta är att älska vår nästa.

Gud skapade världen, inte utav ingenting, utan av sig själv, vars essens är kärleken – och han gjorde det av egen fri vilja, så som vi måste älska av fri vilja. I begynnelsen fanns först kärleken från Gud till sin skapelse, en enda form av kärlek – den till nästan (Adam). Men precis som en Gud av kärlek inte vill och inte kan vara ensam, så var det inte heller bra för Adam att vara ensam. Ty den som är ensam älskar bara sig själv. Så Eva skapades ur Adam och han kunde älska henne som sig själv då hon var hans like (”kött av mitt kött”). Denna första kärlek kom senare att diversifieras och blomma ut i skapelsens alla relationer, mellan föräldrar och barn, vänner, grannar, och så vidare.

Denna kärlek till nästan genom kärleken till sig själv står i kontrast mot Freuds sexuella drifter (libido) och begär, som likt darwinismen, säger att allt vi gör mer eller mindre går ut på att i slutändan få ligga. Men detta är alltså bara en av flera olika aspekter hos kärleken. Marx och Nietzsche lyckades också reducera denna helhetens mångfald  till en ”enväldig enfaldighet”. I den Marx fall till ekonomiska och materialistiska strävanden och kamp mellan klasser, medan Nietzsche reducerade allt till en fråga om makt. Båda dessa strävanden är såklart aspekter av det mänskliga – men långt ifrån det mest mänskliga i sig. För varför skulle det mest mänskliga vara något som är lägre än det högre som vi har potentialitet till? Om vi har potentialen till det högre – kärlek och sanning, då är det dessa som är det mest mänskliga, medan maktkamp, våld och andra primitiva drifter är något vi försöker överskrida.

Om vi blir för fästa vid den materiella världen kommer den till slut att konsumera oss. Men vi människor har möjlighet att delta i båda dessa former av kärlek. Agape kan vi uppleva eftersom vi har möjlighet att komma till insikt om det Absoluta genom vår egna fria vilja. Denna kärlek är som Schuon säger ”överskridande av det fenomena och öppnande upp mot det Oändliga”, vilket innebär att våra motiv för kärleken måste ligga bortom det materiella och världsliga. Detta kräver att vi inte blir allt för fästa vid, utan distanserar oss från det jordiska. Schuon igen:

”Instead of loving the world, one must be in love with the Inward, which is beyond things, beyond the multiple, beyond existence. Likewise, one must be in love with pure Being, which is beyond action and beyond thought.”

Men om Gud kan älska oss och världen Han skapat, så borde väl vi kunna också kunna göra det? Vi måste dock vara medvetna att den kommer till sin ände och att vi till slut måste lämna den. Att älska Gud, och inte världen, är därför vägen för oss att inte binda oss till världen, samtidigt som vi kan älska den därför att den kommer ur en skapare som är värd att lära känna, vilket är att älska och därför värd att dyrka. Inte utav rädsla för straff utan av beundran och förundran.

“Prior to an individual’s encounter with the love of God at a particular time in history, however, there has to be another, more fundamental and archetypal encounter, which belongs to the conditions of possibility of the appearance of divine love to man.”

- Frithjof Schuon

Vi kan för den sakens skulle inte upphöra att göra världen mer mänsklig i den högre bemärkelsen av humanismen, vilket är mer helig, så att den blir värd att älska.